Ken Ring och hans Samvete

Ken Ring har en programserie i Sveriges Radio just nu. Jag älskar den verkligen!

Hittills har två avsnitt sänts. I det första är Gudrun Schyman hans samvete när de diskuterar porrbranschen och det kan du lyssna på HÄR! I det andra avsnittet är Thomas Bodström Ken ´s samvete när de diskuterar kriminalitet. Det kan du lyssna på HÄR!

Jag gillar dessutom Ken Ring. Jag tycker han är en riktigt trevlig snubbe, med många viktiga poänger!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Boktips: Rymmaren

Jag har lyssnat på ljudboken Rymmaren av Thomas Bodström. Jag hade inte några högre förväntningar på Thomas Bodström som författare, men jag ska erkänna att den här boken i sin helhet var över mina förväntningar.

Den är spännande, men ger samtidigt en inblick i politiken, på ett lättsamt och intressant sätt, samtidigt som den också ger en inblick i rättsapparaten på ett lättsamt sätt.

Boken handlar om intriger och kriminalfall i en salig blandning, men som ändå är lätta att hänga med i. Ett mord begås på Österåkersanstalten på en torped, som varit vägledare och som är släkt med Miro, som även han avtjänar ett straff på Österåkersanstalten. Den mördade torpeden hade precis innan sökt förflyttning, då han kände sig hotad, men fått avslag, varpå intrigen börjar som omfattar både Kriminalvårdschefer, Generaldirektören för Kriminalvården, advokater, poliser, åklagare och journalister.

Man får följa politikernas vägar när de trasslar in sig och ur sig ur sig genom olika intriger, där många är insyltade.

Boken är som sagt spännande och jag gillar upplägget och sättet berättelsen blir framförd på. Men något som retade mig är hierarkin. De allra flesta; advokater, poliser, åklagare, politiker har en ”ond” och en ”god” på ett lite väl svart/vitt sätt, men den yrkesgrupp som finns med som konstant framställs som ”de riktiga bovarna” är kriminalvårdarna i boken. De kallar de intagna för ”svartskallar” och hjälper till vid en stor rymning med halsdukar för sina ansikten.

Om världen var så svart/vit och om ”onda” och ”goda” var så uppdelade, så vore nog världen en mycket lättare plats att leva i. Om Thomas Bodström har så negativ uppfattning om de ca 5000 människor som arbetar inom kriminalvården idag, så skulle vi nog inte lyckas ha den kriminalvård som ändå bedrivs idag.

För mig blir det lite cyniskt att en f.d. justitieminister och advokat framställer ”högstatusyrken” som väldigt väl etablerade och med inslag av både goda och onda (vilket blir lite väl genomskinligt också, eftersom de flesta av oss har både ock i oss och inte bara antingen eller), medan ”bovarna” och de med mer lågstatusyrken är genomgående ”skitstövlar”, utan nyanseringar.

Nåja, som sagt, boken har en intressant berättelse och är spännande nog för mig att ändå tipsa om att läsa/lyssna på, även om man bör ha i baktanke att karaktärerna i boken är enormt fyrkantigt beskrivna!

Jinge var mer positiv till boken än jag.

Jag ger boken tre tonårsmorsor av fem:

Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa

För andra boktips, gå in på Boktipset!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Anhöriga ska bestämma straffet?

Diskussionen om anhörigas möjlighet att påverka en dom är uppe i debatt igen. Jag vet att jag deltagit   i diskussioner runt detta tidigare.

Rent känslomässigt så känner väl jag, liksom de flesta att det är klart att anhöriga till brottsoffer ska få vara med och föra fram sin talan, då det är något som påverkat dem i allra högsta grad och kommer att göra det resten av sina liv. Rent rättssäkert tycker jag inte alls att anhöriga ska få vara med och utdöma straff.

Jag tycker att Thomas Bodström beskriver det bra.

Även advokatsamfundet är kritiska till förslaget.

De starkaste skälen till att anhöriga inte borde få vara med och diskutera strafftider och möjlighet till tidsbegränsat straff anser jag är att då kan det i stället komma att handla om de anhörigas möjlighet att uttrycka sig, i stället för att fokusera på vad personen faktiskt begått för brott.

Jag ser direkt faran med att de offer som har anhöriga som kan uttrycka sig väl, får gärningsmännen hårdare straff. Vad händer till exempel om en hemlös, vars anhöriga inte har någon kontakt med personen i fråga? Ska den brottslingen få ett lägre straff då, än en person som kanske har en nära anhörig som är juridiskt kunnig och också duktig på att uttrycka sig? Då ska vi alltså börja sätta folk i klasser och värdera vissa mer än andra?

Jag tycker att det ska vara en domstol som dömer personen och avgör straffsatsen.

Samtidigt så finns det naturligtvis skäl till att den anhöriga ska ha möjlighet att bemöta den som begått brottet och få säga sin mening. Dels för att kunna bearbeta sorgen och gå vidare i sorgeprocessen. Men också för att ställa eventuella frågor eller helt enkelt beskriva vad det har fått för konsekvenser för den anhöriga. Jag tror också det kan ha sin poäng för den som har begått brottet att bli konfronterad med just de anhöriga.

Däremot så tror jag, som sagt var, att man ska låta domstolarna fortsätta döma.

Rosa har också skrivit om det tidigare, men är av en annan åsikt.

Vad tycker du?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,