Jag ska fan aldrig bli tjock

Valrossen Fatou solade solarium igår

Visst är det lite 80-tal över solarium? För mig är det i alla fall väldigt mycket 80-tal, men eftersom jag är en nostalgiker, så pressade jag ner mig i ett igår. Jag är ingen sådan som låg och pressade för att bli kanonbrun, ens på 80-talet, men i perioder har jag solat lite då och då. Mest för att jag känner mig piggare av lite sol och känner mig fräschare med lite färg. Skräckpropagandan till trots.

Nu hade i alla fall en kompis lyckats övertala mig om att vi ska sola några gånger var för att få lite färg och förhoppningsvis energi. Eller… övertala och övertala… Kompisen sa: ”Jag tänkte börja sola några gånger nu under våren” Jag: ”Jaaa! Det gör vi! Jag behöver också lite energi!” Ibland är man inte så svårövertalad, trots allt!

Solariumen har kanske inte ändrats så där jättemycket sedan jag solade sist. Men det har tydligen min kropp. Jag minns hur jag brukade få resa mig upp efter ungefär halva soltiden för att det skavde mot mina kotor och ben i kroppen att ligga på de där hårda plastskivorna. Särskilt svanskotan gjorde det alltid så ont i. Igår skavde det ingenstans! Jag kände mig som en jättevalross som liksom bara flöt ut över plastskivorna. Det fanns kroppsdelar som liksom bara vällde ut omkring mig.

Jag blev förvånad över att jag liksom var tvungen att hålla in armarna för att de inte skulle ramla utanför solariebädden. UTANFÖR, liksom. Jag minns när jag och min kompis i tonåren DELADE ett solarium. Vi låg två i samma, med våra huvuden åt varsitt håll. Två för en, liksom. Det var innan fettvalkarnas tid det!

Igår när jag solade hade ”Angel-Fatou” och ”Devil-Fatou” en liten diskussion.

AngelFatou: Vad är det som tar emot?

DevilFatou: Fettet, fetto!

AF: Nejdå, de har säkert bara börjat tillverka solarierna lite mindre.

DF: Inte en chans! Känner du inte hur valkarna skaver?

AF: Jag trivs faktiskt med min vikt! Jag hade mycket mer komplex för min kropp när jag var mager och inte hade några former!

DF: Kom igen nu! Det var när du BÖRJADE gå upp i vikt. För typ tio år sen minst! För att du äntligen efter alla år, fick lite former.

AF: Men det är så skönt att bli lite äldre och inte vara fixerad vid kroppen och allt det ytliga längre!

DF: Ha-ha-ha! Vilket skämt! Du kom ju knappt in i solariet. Du fick liksom rulla in i det och du stönade och stånkade så man kunde tro du höll på att gå av på mitten! Du är så tjock, Fatou! Och då har vi inte ens kommit till det där att du ska upp ur solariet också!

AF: Upp? Du menar kliva ur den här plåtburken?

DF: Japp! *Elakt leende* Och samtidigt som du försöker komma upp därifrån vill jag bara påminna dig om när du sa till din mamma att du aldrig skulle bli lika tjock som henne!

AF: Va? Skulle jag ha sagt…? Till min mamma?

DF: Ja, i princip. Du var tonåring och mager som en benget. Ni var på badhuset tillsammans och medan hon klädde på eller av sig så stod du och tittade på henne med avsmak när du sa: ”Ja, JAG ska aldrig bli tjock i alla fall…!!” Nu drar du större storlekar än henne… Just sayin´…!

AF: Mamma! Det var inte jag som sa det där. Det var Devil-Fatou. Dessutom skämtade jag hon nog bara…

Jag är i alla fall lite brun nu och har en massa energi!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Vi kvinnor och våran jäkla vikt

Jag 1992


Jag ungefär 1994

Här började det gå uppåt, ungefär 1995

När jag väl var på stan idag, kände jag inte alls för att vända hem igen, när jag nu missat den där grejen jag kände att jag ville och borde ha gått på, så jag passade på att göra lite shopping i stället. Bland annat en klänning till tv4-galan på Söndagkväll. Men jag hade väldigt lite tid på mig och när jag upptäckte att det typ bara fanns en riktig finklänning i hela stan i min storlek och jag dessutom fick gå på en ”avdelning för tjockisar”, på Lindex för att köpa vanliga vardagskläder, så insåg jag att det är dags. Det är dags att för första gången i mitt liv börja att planera för en bantningskur.

Så här är det: under hela min uppväxt var jag inte bara liten i kroppen, utan väldigt smal. Jag var så smal att många trodde att jag hade allvarliga ätstörningar. Det hade jag inte. Jag åt det jag var sugen på och gick ändå inte upp ett gram.

Innan jag blev gravid med Binta vägde jag så lite som 39 kilo. Jag fick mycket gliringar för det. Jag hade en hel del komplex för att jag var så mager. Som tonåring tyckte jag att det var extra trist att jag inte hade tillstymmelse till former. Helt platt. Inga tuttar, ingen rumpa och ingen midja.

Några år efter att jag fick Isatou (som nu är snart 16 år) började jag helt plötsligt, från ingenstans gå upp i vikt. Jag fick en rumpa som hette duga och äntligen, äntligen en midja. Jag var så stolt över att äntligen få lite kvinnliga former.

Så småningom kunde jag se att de där formerna tog sig allt större proportioner, om man säger så. Idag blev jag chockad. Jag kunde inte ens ha storleken över den storlek jag handlade förra sommaren, utan TVÃ… storlekar över. Jag inser. Jag måste ner i vikt. Kvickt. Jag som varit så stolt över att aldrig ha bantat en dag av mitt liv, inser att det nog är den enda utvägen för mig. Jag känner mig faktiskt inte ens stolt över min kropp längre. Inte så att jag går omkring och skäms, men mer att jag kommit till ett stadium, där jag inte tycker det känns bra att knappt kunna hitta kläder jag trivs med.

Jag måste inse att det inte bara är mina kläder som krymper, utan att jag faktiskt fortsätter och fortsätter att gå upp i vikt och att det är no goood.

Rockar fett var kul för några år sedan. Nu är det inte kul att rocka fett. Längre.

Mitt måtto är dock: skit i kilon och mode, skit i kalorier och vad andra tycker. Sträva efter att uppnå en viktbalans som DU mår bra med och som DU trivs med! Det är ändå bara du som ska leva med din egen kropp!!

Det är just det jag ska göra nu. Hitta en vikt där jag faktiskt trivs med mig själv och mår bra, sen får andra tycka vad de vill.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Får man inte klä sig fint om man är tjock?

Igår gick jag och Mabou på stan. Han hade varit med en liten prinsessa på bio , men sedan så mötte jag upp för att vi skulle kunna gå och ha lite tid tillsammans. Innan Mabou var klar på bion så gick jag runt lite själv på stan för jag tänkte försöka hitta något som kan passa till den där bloggalan som jag ser fram emot att gå på, även om jag nu spås komma sist i min kategori. Jag ser i alla fall mycket fram emot att få gå på den och tänkte att det kunde vara läge att köpa någon ny finklänning.

Eftersom jag inte är någon riktig partypingla, så har jag ingen uppsjö av finare kläder. Däremot brukar jag ta tillfället i akt att köpa något nytt när det är någon fest jag ska gå på och inte känner att jag har något som passar.

Så jag gick runt och kollade läget. På DEA hittade jag en skitsnygg klänning som dessutom var på REA, så den ville jag verkligen köpa. Tyvärr var den en storlek för liten. Jag gick runt på en massa affärer som har sådana där avdelningar för oss som är lite större. Tyvärr säljer de inte kläder på dessa avdelningar, som jag trodde, utan de säljer i stället oformliga TÄLT!! Jag behöver inget jäkla tält. Jag ska på bloggala och vill ha en snygg klänning, ska det vara för mycket begärt?

Jag sprang runt på flera affärer. Jag fann skiiitsnygga underkläder. Jag fann lite roligt smink och lite andra smågrejer, men någon fin klänning för fest hittade jag inte. Allt på dessa avdelningar med stora storlekar hade bara jätte T-tröjor utan form, bara stora raka saker. Som tält. Men jag vill inte tälta. Jag vill bara gå på bloggala utan ett tält!

När jag var yngre hade jag problem med komplex för att jag var så mager och folk alltid trodde att jag hade ätstörningar. Nu börjar jag få komplex för min ökade vikt. Inte så mycket för att jag gått upp i vikt så mycket de senaste åren och inte så mycket för att vissa byxor klämmer lite väl mycket. Inte heller för att jag anammar den smala modehysteri som råder i vår världsdel, men för att jag tycker det är skittrist att man måste bära runt på stora tältliknande, oformliga tygstycken när man vill klä upp sig. Jag gissar att jag inte är den enda överviktiga i Sverige som ibland vill sätta på sig en figurnära klänning eller annat klädesplagg?

Jaja, i värsta fall så kommer jag till bloggalan med mina nya, skiiitsnygga underkläder…! 😉

För er som fortfarande vill rösta på mig eller någon annan i det Stora Bloggpriset, så kan du göra det HÄR!
(Klicka i högst en i varje kategori och skriv sedan in din e-postadress
längst ner på sidan) Du kan rösta en gång per dag med samma e-post
under en veckas tid.

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Skvaller om Aschberg…

Nu har jag skrivit flera inlägg om så tunga saker som pedofili, så nu känner jag att jag måste lyfta upp bloggen till en annan nivå. Skvaller-Fatou ska berätta något om Aschberg. Det kan väl sitta fint? Jag tror han bjuder på det! Jag har ju redan berättat att han var väldigt trevlig, så nu kan jag väl få vända lite på det hela också?! Sanningen är att även om det inte syns i tv, så har Aschberg minst lika stor mage som jag har! Så det så! (Men jag tycker han är snygg ändå, eftersom jag gillar hans karisma.)

Lite annat smått och gott, Mabou (6) avslöjade att Jai (17) inte tyckte jag var så snygg i tv, för när jag väckte honom på morgonen berättade han att han tittat kort på mig, men sedan somnat om:

Mabou: Mamma! Jag tyckte i alla fall att du var jättefin på tv. Jai sa att hon inte tyckte det…

Hur var nu det där med golare och polare? Men man säger ju ofta att från barn får man höra sanningen. Frågan är om sanningen var att jag var fin eller om sanningen är att Jai inte tyckte att jag var det? 😀

Äsch, det är strunt samma, Aschberg har kanske till och med större mage än mig, och det vill banne mig inte säga lite…! 😉

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Dagens Mabou

I morse när jag skulle knäppa igen arbetsbyxorna, så hade jag vissa problem, ska erkännas. Jag kan inte förneka att de börjat krympa i min underliga garderob… Mabou tittar på när jag kämpar:

”Mamma! Jag tror du har tjockat på dig lite!”

Men jag har överseende. Han tror jag gått upp i vikt. Han förstår inte att det är min garderob som krymper mina kläder…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Tjockisar som visar fett…

Jag har läst och hört att det finns folk som inte tycker överviktiga människor ska ha för lite kläder på sig. Alltså, de blir typ störda av att se tjockisar med för lite kläder. Man ska liksom DÖLJA fettet med en massa kläder, så ingen på riktigt förstår vad som finns där under…

Ja, jag ska ju erkänna att det finns några extra kilon på mig nu för tiden. Särskilt då runt magen.

Men en sak tänker jag göra klart för er som stör sig på hur vi klär oss: jag skiter i vad ni tycker! Jag vill bli BRUN! Därför tänker jag sätta mig på cykeln, åka ner på stan i mina väldigt korta shorts och linne.

Så den som inte vill se… kom inte ner på Uppsalafärg, för det är dit jag ska. För övrigt tycker jag att man visst får klä sig hur man vill, oavsett vikt. Blir det helt fel, så är det ju man själv som bär de kläderna och ingen annan…

Watch out…

Läs även andra bloggares åsikter om , ,