Gambia 2011 Del: 15

Avsked

For English, click HERE!

Vi började morgonen med att städa. Jag och F städade ur huset och sedan hjälpte hon oss att packa allt. Jag trodde jag skulle kliva upp den här dagen med någon slags lättnad. Så blev det inte. Huvudet var tungt av sorg. Jag orkade knappt tänka på att vi skulle resa och jag ville verkligen inte lämna allt.

Jag kände den där klumpen i halsen och irritation och ovilja att göra mig klar för avfärd. När vi packat klart åkte vi till Yasmina ´s för att käka något. Många av våra vänner kom dit för att göra oss sällskap.

Det ringde hela tiden. Bamba hade vi redan tagit avsked från dagen innan, men jag var tvungen att ringa och be honom om hjälp att åka till Kanifing och hämta presenter som folk ville lämna till barnen och mig.

Jag väntade också på en annan kompis från Banjul som skulle komma med grejer därifrån, som jag glömt köpa dagen innan.

Att se hur ledsen F såg ut, gjorde att den där klumpen i halsen liksom växte.

Jag hade hela tiden ställt mig in på och varit beredd på att det skulle bli så lätt att resa hem den här gången. Jag hade saknat barnen så mycket och längtade efter att börja jobba igen och efter min kompanjon.

Nu var det snart dags för avfärd och jag kände att det inte alls lockade längre. Folk ringde mig hela tiden för att ta avsked och några ringde för att de var på väg hem till oss för att ta avsked där, så vi var tvungna att åka hem.

Jai och Fansu var redan där för att lämna presenter och för att ta avsked. Jag försökte göra pinan kort och ta korta, snabba avsked för att inte hinna bli sentimental eller ledsen, som det blev sist vi lämnade Gambia och alla bara gick omkring och grät i flera timmar…

Killarna åkte till Tavern. Vi sa att vi skulle komma dit och lämna en back öl, som vi haft hemma och pappa inte druckit ur. Vi tog farväl av Jai och Fansu en gång till. Demba och F åkte med oss, de skulle lämna oss vid flygplatsen.

När vi stannade till vid Tavern så blev det lite smått kaotiskt. Flera kom fram för att säga hej då och mitt i allt, reser sig F upp och säger till mig att hon inte klarar av att åka med till flygplatsen. Vi gav varandra en snabb blick, så började vi båda gråta samtidigt.

Vi höll om varandra hårt och länge och sedan kom Steven, Lamin, Demba och alla och försökte torka mina tårar och trösta oss båda. F klev ur bilen och jag kunde inte sluta gråta.

Hela vägen till flygplatsen kände jag mig helt tom. Huvudet tomt. Hjärtat tomt. Själen tom.

Jag förbannar att man måste välja. Land. Människor. Allt. Att avståndet är så stort.

På flygplatsen är Mabou ´s farmor. Hon har kommit för att möta sin svärdotter och ta farväl av oss. Jag stålsätter mig för att inte gråta mer, men hjärtat är så tungt, så tungt.

Vi checkade in. Upptäckte att de infört airport-tax i Gambia också och var tvungna att växla pengar till en skitdålig rate. Irritationen bara stiger.

Vi kliver ombord på planet. Jag vänder mig om. Försöker ta in bilden jag möter. Afrika.

Jag vill titta ut genom det lilla flygplansfönstret. Se den röda, heta sanden för sista gången på den här resan. För sista gången på vem-vet-när-jag-ser-den-igen? Men jag kan inte. Jag klarar inte av att se den röda sanden som blivit symbolen för det jag älskar i Gambia.

Jag är jättetrött och tror att jag ska sova på vägen hem, men huvudet är så fyllt av en känsla av tomhet och sorg att min trötthet kommer av sig helt.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Jag visste inte det skulle bli så smärtsamt och tomt…

Bloggvärlden är stor. Jag vet att jag har enormt många läsare, tusentals, både som bloggar och de som läser men inte har någon egen blogg. Jag är så tacksam över det. I den här stora bloggvärlden var Helené en välkänd bloggare. Hon har bloggat sedan bloggens begynnelse och på den vägen skapat väldigt många kontakter på nätet. Det förstår man inte minst när man ser hur många som bloggat om hennes bortgång. (En lista jag fortsätter att uppdatera)

Jag vill tacka för alla fina ord ni skriver både i kommentarer och i egna inlägg. Jag vet att det gör Helené stolt och glad där uppe i sin himmel. Att hon är hågkommen för det hon gillade mest. Att läsa och skriva bloggar.

Jag är ledig från jobbet idag och det är verkligen skönt, för äntligen kan jag släppa fram tårarna. Inte bara några gånger på en dag. Sanningen är att jag gråtit nästan konstant sedan jag klev upp i morse. Jag sörjer.

Jag visste att Helené skulle gå bort, även om jag inte kunde acceptera det, men jag förstod aldrig att det skulle bli så oerhört smärtsamt! Jag förstod inte att det skulle värka så inom mig. Jag trodde inte att jag skulle känna mig så ensam.

Ensam. Med en hel bloggvärld som sörjer, med tusentals läsare, med min familj, vänner och arbetskamrater omkring mig… Alla med ett tröstande ord. Alla med något fint att säga. Alla som visar sitt stöd. Ändå. Jag känner mig så ensam.

Jag hör fortfarande, konstant hennes röst i mitt huvud. Hennes förmanande. Hon tycker jag ska städa idag och sedan gå på julfesten med jobbet i kväll, eftersom jag är ledig idag. Vi pratar om vilka kläder jag ska ha på mig och hon skrattar när hon stolt berättar om de bloggare hon ser upp till, att de skrivit om henne nu. Hon berättar stolt att hon ligger på artonde (18) plats på mest länkade bloggar på Bloggportalen. Hon säger med sitt kluckande skratt och direkta sätt: ”Det är konstigt att man skriver om så viktiga saker, år ut och år in, men så blir man mest läst för att man dör!”

Hon säger att jag måste skriva klart mina kåserier till radion i dag också, eftersom jag ska jobba hela helgen. Hon fortsätter tjata om att jag ska ordna en bokrelease för min bok som hon gjort omslaget till. Hon säger att hon ska försöka komma, även om hon har ont. Vi fortsätter prata om vad jag ska bjuda på.

Jag har samlat en massa saker i mitt huvud som jag måste berätta för henne, för nu är det faktiskt hela fem dagar sedan jag pratade med henne och jag måste ju berätta allt som hänt sedan vi pratade i Söndags. Sedan inser jag. Igen. Helené finns inte kvar hos oss. Och ensamheten och smärtan blir återigen så påtaglig. Hennes ord som hörs i mitt huvud, saknar ett ansikte.

Jag förstod inte att det skulle bli så smärtsamt när hon gick bort och jag förstod inte att jag mitt i dessa folksamlingar, skulle kunna känna mig så oerhört ensam…
bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det kom ett sms…

Jai (17) har varit hos en kompis. Hon är på väg hem. Det kommer ett sms till mig från henne: ”Mamma. Idag är det farsdag och jag har ingen pappa längre… 🙁 ”

Ibland tror jag mitt hjärta ska brista…!

Tidigare inlägg i samma ämne:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Att förlora sin pappa

Du är så stillsam. Ett lugn som spridit sig över din person. Du sörjer. Allt är som vanligt och ändå… inget är egentligen som vanligt. Det är tomt nu. Tomt och tyst och allt är dämpat och dovt.

När jag går in i mitt rum för att sova, så ligger du redan där. I min säng. På den andra sängen i min dubbelsäng. Du sover inte längre ensam. Det värmer mig att du söker mig i din sorg. Det är lättare att bearbeta sorg i gemenskap, även om man också behöver ensamma stunder.

Jag smyger ner på min sida i sängen. Tror att du sover. Jag släcker lampan och blundar. Efter en stund så hör jag dina snyftningar. Din stillsamma gråt.

Jag lägger min hand på din axel. Kramar dina axlar med mina händer. Jag försöker trösta. Det är inte lätt att finna de rätta orden, för någon som just förlorat sin pappa… Jag smeker dig över ditt hår, ditt huvud. Jag viskar försiktigt tröstande ord och känner att jag når fram. Och ändå inte. På ett sätt är du alldeles, alldeles ensam i din svåra sorg. Jag önskar så att jag kunde ta det där onda ifrån dig, samtidigt som jag vet att du måste gå igenom din sorg. Du måste få tid…

Ett ljus brinner här hemma. För din far. För din sorg. Vi finns här med dig och för dig. Men sorgen över en förlorad far kan jag inte dela med dig.

Min kärlek till dig är oändlig. Alltid.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Det känns tomt inombords

I morse när jag vaknade kände jag tomhet. Bara tomhet. Jag vaknade tidigt, trots att jag inte sovit på nära två dygn igår när jag la mig. Jag vaknade redan vid 05.30 och kunde först inte somna om. Jag vankade runt i lägenheten medan barnen sov.

Efter någon timme somnade jag dock och sov till klockan 10, ungefär. När jag väl klev upp, så kändes det helt tomt i min kropp. Jag blev väldigt snabbt medveten om att något var väldigt förändrat och annorlunda.

Jag vet att det blir lättare med tiden. Jag vet att smärtan kommer att bli svagare med tiden. Men just nu är det svårt. Jag försöker trösta. Trösta barnet som mist sin far.

Jag försöker lyfta fram ljusa minnen. Det som varit bra, det som bringat glädje och ljus i våra liv. Sjukdomen, smärtan, sorgen, den yttre förändringen är också en del av det passerade, men det tillhör den mörkare delen. Det finns plats för den också, men just nu försöker vi fokusera på det ljusa. Vad han sagt de sista veckorna, sådant vi skrattat åt och sådant vi känt glädje av att höra, vem han var under ett helt liv. Hans personlighet. Hur han ansträngde sig för att folk skulle vara glada och ha kul. Det var viktigt för honom. Att folk skrattade, dansade och var glada…

Men det är tomt idag. Mycket tomt.

Till sist vill jag upprepa:

Om du har en endaste krona att avstå, glöm inte kampanjen mot cancer:

Jag vädjar nu ÄNNU mer om att fortsätta stödja rosabandet kampanjen som alla ni som läser min sida kan vara med och bidra till. Vi har redan lyckats samla ihop 1100 spänn! En liten eller stor summa, du bestämmer själv! Klicka på den rosa loggan om du vill vara med! I morgon är den sista dagen jag kommer att ha detta med, då kampanjen avslutas i och med att Oktober månad tar slut, så ta chansen nu och var med och ge ditt stöd mot cancer.


Stöd min insamling på Rosa Bandet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,