Grattis min 19-åring

Precis idag. Just precis idag fyller min yngsta dotter 19 år. Det var flera år sedan hon blev längre än mig. Hon har i flera år varit fysiskt starkare än mig och snart har hon väl vuxit om mig, så hon är äldre än mig också…! 😉

En fin tjej, med hjärtat på rätt ställe, med ett lugn som saknas hos många och en blyghet som få, men som samtidigt kan få en jordbävning att te sig stillsam och vem som helst att studsa en meter om hon blir tillräckligt provocerad och störd av ett ettrigt syskon.

Att hennes största intresse är musik, råder det ingen tvekan om. Jag vet inte hur ofta hon citerar låttexter och kanske är det inte en tillfällighet att de i hennes födelseögonblick spelade Bob Marley på radion i förlossningsrummet?

Hoppas du får en riktigt fin födelsedag mitt ♥ och ett bra sista år som tonåring!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

En tjej som tar studenten

Jag kan inte fatta att min lilla, lilla Isa, den yngsta av mina tre prinsessor, ska ta studenten om en månad! Jag kan inte fatta var åren tagit vägen och jag kan absolut inte förstå hur jag kunde få en sån helt fantastisk tjej! Lyckliga mig!

Ibland är det en ynnest att få vara mamma!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Family Comes First

I fredags blev jag faster igen. Jag har ännu inte sett guldklimpen, men hoppas på att göra det inom kort.

En annan guldklimp i mitt liv är Isa:

Hon (Isatou 18) har varit och  gaddat sig. Ja, jag har gett upp efter att ha förmanat mina döttrar för gaddningar, piercingar och allt som förändrar kroppen mer permanent. Det har ju inte gått så bra hittills, så det finns väl en poäng med att när barnen är myndiga, så kan man fortfarande säga vad man tycker och tänker och diskutera, men ändå låta dem göra vissa misstag själva. Den där tiden när jag jagade och förbjöd är liksom passerad.Man brukar säga att allt är så mycket lättare för ungdomar när de haft storasyskon som ”gått före” och det stämmer verkligen på mig och mina barn. Det Binta (23) fick strida om i hundra år och ändå blev förbjuden av mig, rycker jag nästan på axlarna idag åt.

Det kanske kan låta nonchalant men jag tror inte det är det, utan mer att jag insett att jag bör välja mina strider. Jag har blivit lite van och fått de där chockerna redan, så ingenting chockar mig längre och så funderar jag i stället på om det här är en strid jag ska ta. Vad tjänar jag på det? Är det viktigt i det långa loppet (d.v.s. för mitt barns framtid) att jag tar denna strid? Är det något som kan påverka mitt barn negativt utan att gå att ”återställa”? Är konsekvenserna för stora?

Dotterns gaddning handlar om tre ord: ”Family Comes First”. Den sitter på insidan av underarmen. Orden känns personliga för henne. De känns inte i sig något man behöver ångra längre fram i livet. Den sitter på insidan av underarmen, alltså kan den döljas lätt om den skulle kännas ”fel” eller ”genant” vid något specifikt tillfälle. Det som är negativt är att den ändå är rätt stor. Det är ingen 3 cm stor fjäril, liksom. Men sedan GÅR det att ta bort gaddningar också, om hon en dag skulle vilja det. Det är dyrt och långsiktigt, men det GÅR!!

Isatou fyller 19 år i sommar. Om drygt en månad tar hon studenten. Hon är en ung, klok tjej med hjärtat på rätt ställe. Men hon är vuxen. Både i lagens mening och som den person hon är. Men samtidigt är hon en ung vuxen vilket innebär att hon fortfarande behöver vägledning och support. Livet är trots allt inte så lätt för våra ungdomar.

Isa är en kämpe och jag älskar henne gränslöst. Med eller utan tatuering. 😉

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Starkt filmtips: Precious

Jag minns när Oprah hade ett program som handlade om den här filmen. Jag minns också när Malou satt och pratade om den i Efter Tio med Film-Ronny och Adam Tensta. Och båda gångerna tänkte jag att jag MÅSTE se den här filmen. Sent igår kväll såg jag den. Precious. Om den kraftigt överviktiga 16-åriga tjejen som är i en så oerhört utsatt situation.

Jag kan inte minnas att jag någonsin sett en film som gjort så fysiskt ont som denna. Den handlar om unga Precious som har fruktansvärda hemförhållanden, med en mamma som behandlar henne på ett vidrigt sätt. Precious är analfabet, sexuellt utnyttjad, misshandlad och väntar i tillägg sitt andra barn med sin pappa. Hon blir med anledning av sin graviditet utkastad från skolan, men får sedan chansen att börja den alternativa skolan som ska komma att ge Precious det stöd hon så väl behöver…

Filmen är grym. Den gör ont på riktigt, men den är också oerhört viktig!! Det hat jag kände mot Precious mamma har jag nog inte heller upplevt tidigare mot en roll i en film, men däremellan hann jag ibland reflektera över att Mo ´Nique (mamman) gjorde en fantastisk skådespelarinsats och hon belönades också följaktligen med en Oscar, en Golden Globe och en Black Reel Reward för bästa kvinnliga biroll.

Ur wikipedia:

”På Golden Globe-galan i januari 2010 var filmen nominerad i kategorin Bästa film, Gabourey Sidibe nominerades för bästa kvinnliga huvudroll, medan Mo’Nique vann priset för bästa kvinnliga biroll.

Precious Oscar-nominerades i sex kategorier, bland annat för bästa film, bästa kvinnliga huvudroll och bästa kvinnliga biroll. Mo’Nique vann priset för Bästa kvinnliga biroll.”

Mariah Carey återfinns i en oväntad men intressant roll som osminkad socialarbetare.

Filmen är bland det mest fantastiska och mest fruktansvärda jag någonsin sett!! Den river upp, skakar om och lämnar ingen oberörd. Magsmärtan som filmen gav tog ett par timmar efter filmen var slut, innan den lugnade sig, liksom tårarna och de starka känslor den väckte. Dock strömmar tårarna när jag skriver det här inlägget om den, för den lämnar som sagt ingen oberörd. Trots att filmen är så tung och så svår, så lyckas den ändå inge någon form av hopp.

Jag ska inte skriva så mycket mer om själva filmen, då jag hoppas att alla som inte sett den, kommer att se den, då jag varmt vill rekommendera denna film!

Men jag vill också tillägga att filmen faktiskt förändrat mig och en del åsikter till följd av filmen, vilket jag inte kan gå in på djupare, utan att avslöja för mycket om filmen!

Jag ger filmen, utan minsta tvekan fem i betyg, av fem möjliga!!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Tillbaka till vardagen…

S6301118

Lite familjeuppdatering

Efter hela sju veckors ledighet började jag jobba igår natt igen. Det känns verkligen helt märkligt! Jag har hunnit med så mycket under dessa sju veckor, att det känns som en hel evighet, på samma gång som jag undrar var tiden tog vägen?

En klart underlig känsla.

Nej, det är inga klagomål, bara ett simpelt konstaterande. Resan har verkligen gjort mig gott på så många olika nivåer och ur så olika perspektiv.

Nu tillbaka till vardagen och jobb. Det är bra vi har den här vardagen att tröttna på, så vi kan njuta av semestrar och storhelger som går utanför vardagsbestyren!

Jag vill också passa på att tacka ännu en gång för all den fina responsen på min reseberättelse!! Alla fina ord i kommentarer i bloggen, twitter, facebook och alla härliga mail har verkligen värmt mig i den här vinterkylan!!

S6301125

Isa och Jai

Det har hunnit hända lite annat här hemma också. Jai, min mellandotter har flyttat hemifrån. Det skedde på Nyårsdagen och det kom helt klart oväntat då hon deklarerat att hon ska ”bo hemma länge”! Det kom så plötsligt att jag började fundera på om vi var ovänner? Det var vi tydligen inte! Hon flyttade under skratt och skoj och massor av kramar och pussar och ”jag älskar dig, mamma”! Själv stod jag kvar med hakan någonstans nere vid knäna.

Nåja, jag tycker det är bra när ungdomar flyttar tidigt hemifrån för det lär dem att ta ansvar för sina liv och gör dem självständiga, men visst, planeringen kunde ha varit bättre!! Eller rättare sagt: det kunde ha funnits en planering!!

Så nu sitter jag här, med endast två hemmaboende barn kvar, varav Isatou redan har deklarerat att hon ska flytta hemifrån tidigt. Well, än så länge ska hon inte flytta någonstans. Men jag tror hon blev rätt nöjd med att få ett stort, eget rum i alla fall!

Hon har dessutom blivit tonåring nu, så jag har det jag gör i alla fall, som det verkar! Ja, tonåring har hon ju varit länge, med sina 16 år, men vad jag menar är att hon fått ett tonårsbeteende, som hon inte tidigare har haft. Det är med blandade känslor jag möter min nya tonåring här hemma.

Det positiva är att jag tror det är bra med en liten tonårsrevolt från hennes sida då hon alltid varit väldigt tillmötesgående och ”foglig”. Jag tror hon behöver bryta sig lös lite och göra lite ”förbjudna grejer” för att förhoppningsvis landa i den trygga person hon i grunden är.

Å andra sidan var jag inte lika förtjust härom natten när vi sa god natt och jag hade svårt att somna och sedan upptäckte att hon (ja, mitt i natten!!) när hon trodde att jag somnat, var på väg att smyga sig ut genom ytterdörren…

S6301268

Binta ska vi inte ens snacka om. Hon stack till Thailand för några dagar sedan och ligger åter på en strand och lapar sol. Jag är förstås inte ett dugg avundsjuk. *Håller fingrarna i kors och stampar ilsket med foten i golvet* Nej, jag hoppas förstås att hon har det jättebra!! (Om någon vill bjuda mig på en resa till Thailand också, så kan ni maila mig! 😉 )

Bild 135

Mabou är glad att ha börjat skolan idag igen! Det verkar som om han faktiskt är nöjd med sin långledighet och tycker att vardag och skolgång känns okej igen, även om han haft en del motstånd till att vara ute i kylan sedan vi kom hem. Nåja, vem känner inte motstånd till kylan?

Sammanfattningsvis så är jag också redo att påbörja vardagslivet med allt vad det innebär (förbereder mig särskilt hårt på att vara tonårsförälder igen) av jobb, städa, tvätta, handla och en massa roliga men arbetsamma projekt jag planlagt för det kommande året!

Vad har du planlagt för det kommande året och om vad vill du läsa i min blogg framöver? Vill ni ha en årskrönika över det gångna bloggåret, även om det är lite sent nu? Som en sammanfattning över det år som passerat?

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Jag är utsatt för en grym komplott

”Någon” (ingen nämnd och ingen glömd, eller, jo förresten, min mamma och min yngsta dotter Isatou) har utsatt mig för en grym komplott. De menar att jag är en datanörd. Jag? De har fått allt om bakfoten, så det så!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Från revolutionär till orolig kärring

Jag, 16 år.

När jag tänker tillbaka på hur jag var som tonåring så blir jag ganska förvånad över den kärring jag har utvecklats till… Från en ung, revolutionär tonåring vars motto var att ”testa först och tänk sen…” till en   smårädd ”tant” som tror att allt man gör är livsfarligt.

Nära min utbildningsplats i Stockholm finns det en sjö. Det är nästan alltid massor av barn och vuxna som åker skridskor där och jag vågar nästan inte titta dit, samtidigt som jag brukar tänka: ”låt det inte gå hål i isen, låt isen hålla idag också, hur vågar de åka på isen…”

När jag var barn så var jag väldigt snäll och ”lydig” enligt mina föräldrar. Jag var det lättaste barn man kunde tänka sig. Desto större chock måste min tonårstid ha blivit för min omgivning. Eller egentligen fortsatte jag att vara snäll och lydig. I alla fall mot mina föräldrar. Eller framför allt låtsades jag vara snäll och lydig inför mina föräldrar.

När min mamma förmanade mig så höll jag med och lovade att inte göra si eller så. När hon vände ryggen   till så gjorde jag ändå precis tvärt emot vad jag sagt.

Min klassföreståndare i högstadiet kallade mig för försvarsadvokaten. Han hävdade att han inte kunde ställa en enkel fråga till någon av mina klasskamrater, utan att jag höll ett långt försvarstal för den personen…

Jag gjorde kanske inte så väldigt revolutionära saker i den åldern, men mina tankar och ideér var desto mer revolutionära. Jag startade skolans första skoltidning. Jag fick elevfiket att sluta köpa in cocacola. (Det har jag inte ens vågat nämna för mina barn och övrig omgivning idag, eftersom jag tror att jag ensam bidrar en hel del av cocacolas förtjänst, men jag skyller på att det var andra tider då… 😉 )

Jag försvarade mina klasskamrater in i döden, oavsett om de behövde försvaras eller ej…

Nej, jag var nog inte så revolutionär som jag önskade, men mina planer på att förändra världen var stora och att inte sponsra cocacola var bara början på hur jag skulle genomföra det.

Idag har jag svårt att stava till revulotionär revolotionär revolutionär. Vad var det nu jag sa i TV-kameran på Stora Bloggalan? ”Jag stryker gärna lite medhårs…” Haha! Så revolutionär blev den där ettriga, envisa tonåringen… ”jag stryker gärna lite medhårs…” Jag kan inte fatta att jag sa det!!

Jag tror inte, eller jag är egentligen ganska säker på att jag inte är någon hönsmamma till mina barn. Jag förmanar och diskuterar, men jag förbjuder sällan. Jag vill att de ska lära sig livet i sin egen takt och inte hämmas av mina egna rädslor. Jag tycker också det är bra att de till viss del lär sig av sina egna misstag. Med detta inte sagt att jag inte oroar mig och tänker en massa.

Egentligen oroar jag mig för precis allt. När de går på fest så ser jag framför mig hur de blir lurade eller tvingade till det ena efter det andra. Jag ser en film i mitt huvud där de dricker sig redlösa och ligger och spyr i ett dike och det kommer någon som utnyttjar situationen.

Jag oroar mig för deras utbildningar, jobb, pojkvänner, deras bristande kunskaper i hushållsarbete. Jag oroar mig för att de ska bli överkörda när de går över gatan, att de ska bli rånade, att de ska få barn för tidigt eller för sent eller att de inte ska kunna få barn. Jag oroar mig för att de ska träffa ”fel” kille, att de ska bli sjuka, bli beroende, att de ska tappa omdömet eller bli perfektionister och moraltanter. Kort sagt; jag oroar mig för allt.

Någonstans på vägen blev jag en sådan här kärring som bara är ”kärringen mot strömmen” ibland. En kärring som jag lovade mig själv att aldrig bli när jag var tonåring. Jag skulle förändra världen och jag skulle aldrig bli trist. Allt det där som jag föraktade som tonåring, har jag till viss del blivit och vet du vad? Det värsta av allt. Jag trivs ta mig sjutton rätt bra med det!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Hur man får igång en tonåring

Igår när Mabou fyllde sju år, så fick han öppna presenter på morgonen innan skolan. På kvällen skulle familjen fira lite med tårta. Isatou (15) ville göra tårtan. När jag kom hem från Stockholm, hade Mabou dock somnat på soffan, så vi valde att vänta tills idag med att göra tårtan för att han inte skulle missa tårtan.(På Lördag ska han få ha kalas på Nickis och efter det kommer släkten hem till oss på lite tårta)

När det var dags att göra tårtan var Isatou dock inte så pigg längre. Hon la sig på soffan och vilade och var inte alls pigg på att göra tårta. Själv höll jag på att storstäda i köket. Jag gick och knuffade på henne och hojtade säkert 10 gånger att hon skulle sätta igång, men ingen större reaktion…

Till slut sa jag: Isa, om du inte sätter igång med tårtan nu, så gör jag det i stället och då lämnar jag städningen till dig i stället…

*Vips* Jag tror inte det tog en kvart så var hela tårtan färdig… Haha! Ibland är jag så smart att jag förtjänar en guldstjärna! 😀

Well, Isa kan vara väldigt flitig ibland också, det ska jag inte förneka!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,