Barnäktenskap

Jag läser idag i Aftonbladet om barnbruden Nojoud åtta år som tagit ut skilsmässa i Jemen. Även om problematiken runt barnäktenskap är större än vad aftonbladets artikel har möjlighet att belysa, så är det knappast någon tvekan om att lilla Nojoud är en flicka som kan hjälteförklaras.

Att stå upp för något man tror på är något som alltid har imponerat på mig, särskilt när priset är väldigt högt, som man kan föreställa sig att det är i Nojoud ´s fall.

Osökt får berättelsen om lilla Nojoud mig att tänka på en annan historia som skakade om mig rejält redan på 80-talet. Nämligen berättelsen om systrarna Nadia och Zana Muhsen. Jag har tidigare nämnt en av de böcker som Zana Muhsen skrivit, i min blogg. Nämligen boken Såld.

Boken Såld följdes snart upp med efterföljaren Ett löfte till Nadia och mamman har också skrivit en uppföljning som heter Systern som blev kvar. HÄR kan du beställa boken med alla tre titlar i en bok.

Böckerna utspelar sig i Jemen och i England. Flickorna växer upp i England med sina föräldrar och syskon. När Zana och Nadia är 15 och 14 år gamla blir de bortgifta (mot betalning) av sin pappa. Så småningom får flickorna barn med de män de har gifts bort med och deras kamp att få återvända till England fortsätter. Till slut, när båda landets regeringar är inblandade och media har ett stort pådrag runt flickorna, erbjuds de att återvända till England. Utan sina barn. Zana åker och måste då lämna sin sjukliga son, medan Nadia inte klarar av att lämna barnen. Nadia är fortfarande kvar i Jemen. Historien har levt kvar i mig under två årtionden, det säger lite om vad den väckte i mig…

Trots den tragik som berättelserna väcker, så får det mig att känna glädje att det finns folk som Zana och Nadia och nu även lilla Nojoud som liksom många andra, i stort och smått orkar kämpa emot gamla traditioner och sedvänjor som är till skada för små flickor och som orkar stå upp för det de tror på!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Julgran till advent eller julafton?

När jag var liten, minns jag att alla som jag kände till, satte upp sina julgranar någon dag innan julafton. Det fanns till och med de som väntade till julaftonsmorgonen. Utegranar satte folk ibland upp till advent och kanske någon satte upp en sådan där liten adventsgran innan jul, men själva julgranen minns jag inte att någon satte upp förrän tidigast några dagar innan julafton.

Jag vet inte om det är jag som håller hårt vid traditioner, men vi sätter fortfarande upp julgranen en eller två dagar innan julafton. Men jag har förstått att det inte är så hos alla. Barnen och deras kompisar hävdar att de flesta som har gran sätter upp den och klär den redan till advent nu.

Förra veckan kom en liten pojken hem till oss och tittade på adventspyntet vi satt upp, sedan utbrast han: ”Men har ni ingen julgran?” När jag förklarade att vi sätter upp den precis innan julafton så tyckte han det var väldigt märkligt eftersom de redan hade satt upp sin gran.

Är det bara jag som väntar med granen till någon dag innan jul? När sätter ni upp granen egentligen?

// Hälsningar Tonårsmorsa som vägrar rucka på sina egna traditioner! 😉

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Allhelgona eller Halloween?

Idag är det Halloween och i morgon Allhelgona. Även om Halloween är en högtid med ursprung från Irland och Skottland så känner vi till den i första hand som en Amerikansk tradition. Jag vet att det dels är många som blir irriterade över att dessa traditioner blandas i hop och att dels många blir irriterade för att man inte tycker att Halloween är ”våran tradition”. Själv tycker jag att det är toppen att man får göra som man vill. Liksom jag är glad att få vara del av Gambianska traditioner, så är jag också glad att få ta del av andra traditioner.

Just i våran familj så har vi inte mycket ljusglimtar så här på höstkanten. Vi har ingen i familjen som fyller år och just mellan Midsommar och Julen så är det snålt med högtider i Sverige. Jag skrev mer om detta i fjol. Jag skrev också om detta 2005. 2006 hade jag spökbesök och sedan skrämde jag själv slag på våra gäster!

I år är det lite annorlunda för oss. Min första make gick bort i Tisdagskväll och i dag ska vi ha en minnessammankomst för honom. Jag är så ledsen för förlusten av en medmänniska och framför allt för att mitt barn har förlorat sin far.

Jag ser ändå inte detta som motsättningar. Att man firar Halloween samtidigt som vi är i sorg. Att tända ljus i höstmörkret, att barnen klär ut sig till spöken och häxor. Jag tycker det är bra att barnen får se en annan sida av just döden. Att de kan se ljus i det svarta och att man kan glädjas mitt i sorg.

Alla gör som de vill och som de känner, men för er som vill fira lite Halloween kommer lite tips:

Sedan vill jag bara avsluta med att idag är det sista dagen på rosabandet kampanjen jag kommer att ha på min sida. Så var gärna med i sista svängen. Du kan skänka så lite eller mycket du vill om du klickar på den rosa loggan under. Vi är uppe på 1200 kronor av de som skänkt via bankkonto, på de som smsát har vi tyvärr ingen koll på summan, men jag vet att några av er har skänkt genom sms också! Jag vill också passa på att tacka så mycket för er som bidragit med pengar till cancerfondens insamling!


Stöd min insamling på Rosa Bandet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Gambianska traditioner runt döden

Bland Gambianer i Sverige håller man ganska hårt vid vissa traditioner, särskilt när det gäller ceremonier som runt bröllop, namnceremonier och begravningar. I det här fallet så är är den närstående vi mist, som ni kanske förstått något av mina barns far. Han var född och uppvuxen i Gambia och kom till Oslo i Norge i mitten av 80-talet, där vi senare träffades. 1989 gifte vi oss och levde tillsammans några år.

Jag hade varit i Gambia tidigare (första gången 1986, när vi faktiskt träffades också, kom vi fram till när vi senare träffades i Oslo.) och umgåtts med Gambianer sedan barnsben, så jag visste en del om kulturen, även om jag alltid har nya saker att lära.

I Gambia är ca: 90% muslimer, däremot så har man blandat mycket av religionen med kulturella traditioner, så ibland är jag osäker på vad som är tradition och vad som är religion, vilket jag även upptäckt att många Gambianer själv är osäkra på, eller tror sig veta att det är t.ex. något som har med religionen att göra, men gör man lite efterforskningar eller frågar någon annan från Gambia, så visar det sig i stället vara en kulturell tradition man håller fast vid.

Många av dessa kulturella eller religiösa traditioner är sådant som jag särskilt är förtjust i. Ofta har de en väldigt fin baktanke eller något som man känner att det har en anledning.

Jag ska berätta lite om det som jag konkret blivit glad över att få vara en del av efter bortgången av min f.d. make.

Direkt efter att de som ville kom till sjukhuset och tog farväl av kroppen, åkte man till den bortgångnes lägenhet. Man ringde runt till släktingar, vänner och alla möjliga som kan tänkas ha haft någon kontakt med den bortgångna. En del kompisar ringde också till sina egna släktingar, som kanske inte ens kände den bortgångna, men som ändå kanske ville vara med och sörja, då h*n kanske står nära någon annan som sörjer.

Många går och handlar mat och läsk och frukt, för att alla som kommer ska få något att äta och dricka. Många går hem och lagar mat som man sedan kommer över och bjuder på till alla sörjande gäster. De närmast sörjande kanske inte själv kan äta något, men det är viktigt att alla får mat och att det inte är de närmast sörjande som ska behöva göra det. De som bor i närheten går hem och hämtar stolar så alla ska få någonstans att sitta. Om stolarna ändå inte räcker, går man runt bland grannar och ber att få låna. Alla som kommer ska känna sig välkomna och bekväma.

Man ställer gärna fram en bild på den bortgångna och tänder ljus framför bilden. Man spelar upp en cd-skiva med böner på arabiska i bakgrunden, sedan börjar folk berätta om episoder eller personligheten hos den avlidna.

Naturligtvis kan det skilja sig en hel del från familj till familj, precis som det gör med traditioner för oss här i Sverige till exempel. Där är klart att alla inte gör på precis samma sätt, men lite generellt så tror jag detta är huvudgrejerna vid någon Gambians bortgång här i Sverige.

Igår var det många som menade att det kändes konstigt att man spelade böneläsning för den bortgångna, många menade att man skulle ha spelat reggae i stället, för även om han var muslim, så visste alla att det var reggaemusik som satte denna persons hela väsen i brand. Han älskade Burning Spear och Culture bland annat. En liten stund spelade man därför också lite reggae, men i huvudsak så spelade man böneläsningen, då det fanns några äldre personer som menade att det kändes ”respektlöst” att spela reggae vid någons bortgång.

En muslimsk begravning ska ske, som det står i Koranen ”skyndsamt” vilket det finns en del som tolkat som inom 24 timmar. Detta brukar av praktiska skäl dock vara ganska svårt att genomföra i Sverige, men den begravning vi kommer att ha, kommer att ske nästa vecka. Efter det följer de 40 sorgedagarna och då är det meningen att alla ska samlas igen vid en ceremoni. Precis som detta bör upprepas på årsdagen av någon persons bortgång. Mer om religiösa traditioner om detta kan du läsa HÄR!

Men innan dess så har vi morgondagen. På den tredje dagen efter någons bortgång samlas man åter. Den tredje dagen är alltså i morgon och vi kommer att återsamlas i Stockholm i min f.d. makes lägenhet.

Det jag särskilt gillar med de Gambianska traditionerna (blandade med de religiösa) är just dessa uppsamlingstillfällen och hur de genomförs. Att man har som tradition att samlas för att följa upp och sörja gemensamt. Man behöver inte oroa sig för att det sitter en massa personer ensamma och otröstliga i sina hem och känner sig övergivna och kvarlämnade till sitt öde. De av mina döttrar som närvarade natten till igår och under nästan hela gårdagen, var tacksamma att få vara en del av denna tradition. Det gav tröst till oss alla och jag känner tacksamhet över att få ha delat med mig av mina minnen till andra som stått honom nära och jag glädjes över att få ha tagit del av andra personers minnen av min f.d. man.

En annan sak jag vill nämna just runt traditioner och Gambianer, är att jag aldrig varit med om att Gambianer inte velat dela sina egna traditioner med till exempel Svenska traditioner. Om någon skulle ha sagt att ”jag vill att vi gör så här, för det är en tradition som jag vill ha med här” så är jag säker på att ingen hade protesterat, utan man hade säkert försökt lägga in den så att alla skulle känna sig nöjda med sammankomsten.

Därför tänker jag också lägga upp här en video med en av Lamin ´s favoritartister, nämligen Joseph Hill (som också är bortgången sedan Augusti 2006, R.I.P.) från Culture.

Till sist vill jag upprepa:

Om du har en endaste krona att avstå, glöm inte kampanjen mot cancer:

Jag vädjar nu ÄNNU mer om att fortsätta stödja rosabandet kampanjen som alla ni som läser min sida kan vara med och bidra till. Vi har redan lyckats samla ihop 1200 spänn! En liten eller stor summa, du bestämmer själv! Klicka på den rosa loggan om du vill vara med! I morgon är den sista dagen jag kommer att ha detta med, då kampanjen avslutas i och med att Oktober månad tar slut, så ta chansen nu och var med och ge ditt stöd mot cancer.


Stöd min insamling på Rosa Bandet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Att bekräfta ett barn

Springande barn i Gambia 2008.

Det finns en sak jag verkligen gillar med Gambia. Nej, nu ljög jag nog. Det finns ju en massa saker som jag älskar med Gambia. Men det är en speciell sak jag har i åtanke just nu och det är förmågan att bekräfta varandra. Både bland barn och vuxna. Jag har faktiskt aldrig hört talas om att någon vuxen är utanför, även om det förekommer att barn i skolan retar varandra.

Att barn har ett enormt behov av bekräftelse känner nog de flesta av oss till. I Sverige tycker jag att vi ibland är ganska dåliga på att bekräfta barn, särskilt om de inte är våra egna. I Gambia, där man oftast lever ganska stora familjer tillsammans, så bekräftar man oftast ett barn varje gång det passerar. Även om man inte har något att säga till barnet för stunden, så bekräftar man barnet genom att säga dess namn.

Som att jag varje gång jag går in i köket eller in i ett annat rum här hemma och passerar Mabou på vägen, säger ”Mabou”. Det kanske låter lite konstigt för er som inte hört detta, men jag tycker det är ett väldigt fint och enkelt sätt att bekräfta ett barn. Jag tror att om man bekräftar ett barns existens. Gång på gång. Av massor av vuxna, flera gånger per dag, tusentals gånger under en uppväxt, så stärker man ett barns självkänsla. Jag tror också att barnet blir bekvämt med att få en självklar plats i familjen, en självklar plats i samhället.

”Jag ÄR någon”

”Jag FINNS”

”Jag EXISTERAR”

”Jag BETYDER något”

”Jag RÄKNAS”

”Jag är en DEL AV…”

”Någon SER mig”

Jag tror att det är väldigt viktigt för ett barn. Jag tror också att detta är något som följer med en i vuxenlivet och jag tycker mig ha sett och lagt märke till att mobbning eller att bli utstött i alla fall inte sker bland vuxna i Gambia. Jag kan naturligtvis ha fel, men av det jag sett under alla de år jag levt både i Sverige bland Gambianer och i Gambia bland Gambianer, så ser jag tydliga tecken på detta. Jag tycker också det framgår tydligt att vuxna människor umgås, även om den ena är extremt ful/tjock/smal/rörelsehindrad etc. eller har andra s.k. ”defekter” eller är uppenbarligen annorlunda, vilket i Sverige ofta kan leda till isolering eller utanförskap.

Jag tycker mig också se detta bland människor med ett fysiskt eller psykiskt handikapp. Man passerar inte bara personen, om man känner till dess namn, utan man bekräftar att man sett personen genom att nämna dess namn, man är inte heller rädd att tilltala personen, även om den har svårt för att själv uttrycka sig eller har svårt att bli förstådd. Så gör man också med sina grannar och alla man känner igen. Även om man redan hälsat på varandra tidigare på dagen och bara passerar varann, så säger man personens namn. Jag ser det som att personen som säger någons namn vill säga: ”Jag ser dig, jag bekräftar dig, du finns, jag visar respekt för dig och bekräftar din existens”.

Jag tycker det här är en väldigt fin vana som jag önskade att vi i Sverige också hade. Men det kanske inte skulle fungera i ett land som Sverige? Ett land där vi är så pass anonyma för varandra. I alla fall i storstäderna. Ibland önskar jag att vi kunde blanda ihop alla kulturer och vanor och religioner i hela världen, men sedan kunde vi plocka ut alla bra och vettiga saker och plocka bort allt det negativa. Som att plocka ut russinen ut kakan…

Fler av mina inlägg om Gambia, kan du finna HÄR! (uppdaterad sida)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,