Igår skulle jag iväg på ett trevligt och viktigt möte och evenemang. Jag var lite stressad, så när jag kom in i tunnelbanevagnen satte jag mig genast ner och började sms:a. Vagnen var nästan tom på människor. Efter en liten stund kom en man gående inne i vagnen och ställde sig ett par meter ifrån där jag satt. Jag tittade upp och noterade att han såg lugn ut. Det var en välklädd man i min egen ålder. Det var först lite olustigt att han ställde sig så pass nära mig, i stället för att sätta sig ned bland alla tomma säten i vagnen.

Så började han snacka med mig:

Mannen: Du är inte orolig att du ska få en tumör i fingret när du touchar mobilen sådär?

Jag: Njaaae, jag kan inte påstå att jag legat sömnlös och oroat mig för det i alla fall…

Mannen: Nähä, för jag har hört att man kan få en tumör om man håller på och touchar mycket på mobilen.

Jag: Okeeeej…

Mannen: Men du tror inte man kan få det då?

Jag: Nej, egentligen inte, men visst, man vet ju aldrig…

Mannen: Okej, för jag är lite orolig då jag har hållit på mycket med min mobil de senaste dagarna.

Jag: Okej, men jag tror nog inte du behöver oroa dig för det i alla fall…

Mannen: Du tror inte det är därför din nagel har växt så mycket då?

Jag tittade ned på min pekfingernagel.

Jag: Eeeh, nej, för det är en lösnagel, så det är inget som har växt ut.

Mannen: Okej. Så du har målat på den själv då?

Längst ut på min pekfingernagel har jag målat lite glitter i silver.

Jag: Ja, precis!

Mannen: Så du är säker på att det inte är en tumör då?

Jag: Nej, det är alltså min nagel. Fast det är en lösnagel. Och ja, jag har målat längst ut på den, så det är ingen tumör.

Ibland är det mer intressant att spendera tiden på tunnelbanan, än man kan tro… 😉

Läs även andra bloggares åsikter om samtal, tunnelbana, okänd man, funderingar,