Dom kallas Rasister

I går kväll när jag arbetade sändes tv-programmet ”Dom Kallas Rasister” av Lena Sundström. Tack och lov så finns webb-tv, en fantastisk möjlighet att se program när man SJÄLV har tid! Här kan du kolla när DU har tid.

Först en kort intervju med Lena Sundström om själva programmet:

Och så själva programmet; Dom kallas Rasister:

Igår skrev jag om programmet Välkomna nästan allihopa och nu om detta program. Jag gillar att dessa främlingsfientliga eller rasistiska personer blir tillfrågade i de program jag skrivit om. Det är den delen jag tycker så oerhört mycket om med Sverige och vår yttrandefrihet!!

Även om deras uttalanden i sig inte gör mig glad, utan tvärt om tycker jag oftast att de är elaka, ointelligenta och ibland riktigt obehagliga. Framför allt stämmer det inte ihop särskilt väl med min egen bild av mångkulturen i vårt land.

Jag tror inte att dessa tv-program får en person som tagit stark ställning för rasism och främlingsfientlighet, att plötsligt vända på kappan och blir antirasist. Men jag tror att vi alla blir påverkade av alla intryck vi får i samhället och i vår omgivning. Även våra barn. Och för de personer som hör dessa rasistiska ”fakta” som sällan stämmer särskilt väl överens med de områden i vårt samhälle som faktiskt är som mest mångkulturella, kan jag inte låta dem stå oemotsagda. Ibland finns det anledning att kritisera det som sker i vårt samhälle och självklart finns det skäl att kritisera både massor av Svenskar och invandrare. Självklart finns det anledning att granska och kritisera mycket av vår invandrarpolitik, precis som det finns med det mesta av vår politik.

Världen går inte framåt utan kritiker, granskare och utvecklare. Men det är en enorm skillnad att kritisera ett system och att kritisera en persons ursprung. Det finns en enorm skillnad mellan att kritisera en regering, eller en partipolitik, mot att kritisera någons hudfärg. På samma sätt är det också en ofantlig skillnad på att kritisera vad någon GÖR än att kritisera hur någon SER UT!

Något som ofta slår mig när jag debatterar med främlingsfientliga eller rasister och som även Lena Sundström är lite inne på i intervjun ovan, är att främlingsfientliga personer ofta säger:

  • H*n har hört att det är så, men när man frågar efter informationskälla så kan personerna oftast inte uppge dessa, man bara ”vet”
  • Att man sällan känner några invandrare väl, men om man gör det så är det just den/de personerna som utgör undantaget, medan de flesta andra (de man inte känner) fortfarande är si eller så…
  • Att man sällan tror att information från ”samhället” stämmer. Man tycks oftast tro att sanningen alltid är en helt annan, en sanning som talar ”mot” invandrare och mångkulturen och att man bara försöker ”skydda” invandrare. Att ”samhället” (d.v.s. i detta fall antirasister eller förespråkare för mångkultur) står i maskopi med varandra och försöker dölja ”den verkliga sanningen”. Såtillvida är det ofta en omöjlighet att få en person som redan har bestämt sig för att ändra åsikt eller faktiskt inse att ens egen sanning kanske inte stämmer så väl med verkligheten, då man alltid tror att all presenterad fakta är påhittad.
  • Att man i statistik om till exempel brottslighet/arbetslöshet/fattigdom alltid tycks tro att det är ursprunget som avgör, inte yttre faktorer såsom man gärna kan erkänna att det kan vara en förklaring till svenskar i samma situation. Som exempel en brottsling som är invandrare, eller som har ett invandrarursprung på något vis, handlar om ursprunget, inte om att personen i fråga har haft sämre sociala förutsättningar, utanförskap (som rasister och främlingsfientliga för övrigt är väldigt duktiga på att skapa för just personer med invandrarbakgrund eftersom man aldrig anses vara tillräckligt svensk för att kunna bli betraktad som en del av Sverige och vårt samhälle, oavsett hur många generationer man har levt i Sverige), fattigdom eller helt enkelt växt upp i en miljö som har påverkat personen på ett negativt sätt.

När man diskuterar Svenskar, missbruk och brottslighet så tycker jag ofta man hör att man kan förstå att en person har blivit missbrukare eller kriminell då personen växt upp i en förort med dåligt rykte, föräldrarna kanske varit delvis arbetslösa eller kanske till och med själva har ett missbruk och personen är uppväxt i fattigdom och misär. Det är en vanlig förklaring till att en Svensk person ”hamnat snett”.

Men för en invandrare som kanske hamnat i kriminalitet eller missbruk, så handlar debatten sällan om uppväxtförhållanden eller fattigdom, utan allt för ofta så får man då höra att ”de tror de kan komma hit och beté sig hur som helst”, eller ”de drar med sig skit från sina hemländer” eller till och med att det skulle vara ”genetiskt”.

Självklart har alla främlingsfientliga och rasister inte exakt samma åsikter eller föreställningar i alla frågor som rör invandring, invandrarpolitik, integration eller mångkultur, på samma sätt som antirasister också har olika synsätt och åsikter, men det jag gett exempel på ovan är de frågor jag ofta tycker att de upprepas i dessa debatter, från olika debattörer, från Sverigedemokrater till andra med invandrarfientliga åsikter.

Jag vet inte hur man kan komma tillrätta med rasismen i vårt samhälle, men jag vet dessa ”sanningar” som inte alls stämmer med min realitet eller sanning, jag och många andra som faktiskt lever goda liv i mångkultur som har berikat oss, jag vet att jag inte tänker låta dessa påhittade ”sanningar” få stå oemotsagda i alla fall…!!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Utmanad

Jag har blivit utmanad av Some Days Of My Life

4 av mina favorit-tv-program
Jag ser knappt på TV, men jag svarar Efterlyst, Insider, Nyheter och Dokumentärer

4 saker jag gjorde igår

Ã…kte till och från min kurs i Stockholm, köpte små överraskningar till barnen, käkade Grekiskt till lunch, åt massor av pistagenötter.

4 saker jag längtar till
Sommaren, till min utbildning är klar, till helgen så jag får vara lite ledig och träffa goda vänner, till Gambia.

4 favoritrestauranger
Koh Phangan i Stockholm, China River i Uppsala, de flesta Grekiska restauranger, Kött, Kök & Bar i Uppsala.

4 saker på min önskelista
Resa med barnen till Gambia, få tid att skriva klart min roman, att jag kan vara ett stöd på Sofies förlossning och att den går bra, en tvättmaskin.

4 bloggar jag utmanar

Anna Danielson

Filippa

Malin

Soulsister

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Ensamstående- på gott och ont!

En ny dokumentärserie ska börja. Den ska handla om singelmammor. Allt om Barn har en artikel som handlar om detta program. Jag läser och känner att det säkert är bra att folk som själva inte lever i eller har levt som singel med barn, eller ensamstående med barn, som jag brukar säga, får en inblick i hur det är för oss och hur vår vardag ser ut. Jag tycker det är bra att den problematik som ofta uppstår belyses, samtidigt som man även kan belysa att det finns många, många fördelar med att vara ensamstående också.

För de flesta ensamstående föräldrar som jag har kontakt med, så finns det en stark gemensam nämnare som i stort sätt stämmer in på oss alla och det är den ständiga oron för ekonomin! Det är i stort sett svårt för alla ensamstående med barn att få pengarna att räcka hela månaden och ännu svårare att få något över! Semestrar, skolstart, julen, påsken, skolresor, studenten etc. är oftast sådant som inte bara känns roliga för oss som är ensamstående att planera. För de flesta av oss (det finns naturligtvis undantag) så knyter det sig någonstans i magtrakten inför saker som stundar där man redan innan vet att det kommer att gå åt extra mycket pengar. Det kostar ganska mycket uppoffringar och under en ganska lång tid, för att unna sig och sina familjemedlemmar dessa ”extravaganser”. Ändå är det just de små ventilerna i vardagen som förgyller och får oss att nå en ännu starkare gemenskap.

Jag tror att det är väldigt svårt att sätta sig in i, om man själv inte levt ensam med barn, om vilka stora praktiska och ekonomiska uppoffringar som det innebär. Det handlar inte bara om stress till och från dagis för att hämta och lämna, det handlar också ofta om att man får tacka nej till ett jobb som man väldigt gärna vill ha för att det helt enkelt inte finns möjlighet att pendla några mil (för dagis stänger kanske en kvart efter att man slutat jobbet och då hinner man helt enkelt inte pendla några mil också för att hämta barnet i tid). Det handlar även om att man så länge man har små barn ALDRIG kan kasta sig iväg och göra något helt spontant. Om din barndomskompis som du inte sett på flera år, ringer och säger att hon ska vara i din hemstad i några timmar på eftermiddagen och gärna vill hinna ta en fika med dig, så är det oftast i stort sett omöjligt att träffa henne. Om du är våghalsad nog att ta med dig barnen, för att du så gärna vill hinna träffa din väninna på ett kafé så är det ganska troligt att barnen inte är lika ”på” din spontana idé och då slutar det ofta med att du till slut åker hem irriterad för att du inte fick ut någonting av det mötet.

Om du står och lagar mat och det fattas något som du glömt att köpa, så kan det bli ett helt ”företag” för att typ: klä på barnen, dig själv, stänga av all mat och spisen och allt, gå/cykla eller hur du nu tar dig fram, till affären, köpa det du glömt, tillbaka hem. Sätta på spisen igen och maten är helt plötsligt typ 45 minuter försenad. Jämfört med om du har en partner, när han kan passa maten, medan du springer iväg alternativt tvärt om. Så himla enkelt!

Men. Det finns också en massa fördelar, som man inte får glömma bort. En relation tar tid. På gott och ont. Den tiden lägger man oftast på sina barn i stället. Jag upplever att jag har en närmre och ”lekfullare” relation till mina barn när jag levt själv med dem än när jag varit sambo/gift. Barnen slipper höra bråk från sina föräldrar, vilket kanske också kan vara nyttigt på ett sätt, men jag tror ändå att de flesta barn ogillar att höra bråk mellan sina föräldrar. Sedan finns det förstås en massa kloka föräldrar som lyckas med att aldrig bråka med varandra inför sina barn… En annan fördel kan också vara att vissa beslut är man ensam om att ta, man slipper vara oenig med någon annan, som har en helt annan åsikt som kanske helt och hållet går emot ens egna uppfattningar.

Sedan finns det ju en massa andra både för- och nackdelar med att vara ensamstående förstås. Men jag tror faktiskt att det bästa är om man kan leva i en relation, eftersom jag tror att de flesta av oss längtar efter/strävar efter att göra det, även om det naturligtvis även där finns undantag. Samtidigt tror jag inte det är så viktigt att leva i en relation att man ska vara kvar i en dåligt fungerande relation bara för att man är rädd för att leva som ensamstående!

En sak som ibland kan reta mig något är när man träffar folk som har varit ensamstående med barn för många år sedan och så får de reda på att man är ensamstående och så måste de Luta på huvudet, se på dig med medlidande i ögonen, samtidigt som de drar ihop sina ögonbryn och säger med empatisk röst: ”Jag var också ensamstående för 20 år sedan och jag minns hur svårt det var…!” Blicken säger ”stackars, stackars sate!” Sedan förväntas jag bli någon slags martyr för att jag inte lever med en karl. Nej, tack, säger jag!

Visst fattar jag att det finns folk som bara vill visa att de varit i samma sits och fattar hur det är, men ibland får det mig att känna mig som om något katten släpat in, för att jag har valt att bo själv med mina barn!

OBS!! Glöm inte att TÄVLINGEN går ut i morgon!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,