Vissa följare på Twitter pirrar lite mer i magen än andra… 🙂
Läs även andra bloggares åsikter om twitter, följare, bunny wailer,
Pirrar i magen
Svara
Etikettarkiv: twitter
När jag blev Rasist #hängutmigmed
Jag har följt hashtaggen på Twitter, som heter #hängutmigmed
Om du inte vet vad det handlar om så kan du finna länkar längst ner i detta inlägg, men kortfattat handlar det om en våldtäkt på en ung tjej, nationalister som använde denna våldtäkt i ett tal i Bollnäs och antirasister som tyckte att det var fel att använda den här tragiska händelsen mot den generella invandringen. Tre unga tjejer valde att dra igång en antirasistisk motdemonstration och nationalister valde att hänga ut dem för detta. Stämningen blev så hotfull att arrangörerna valde tillsammans med polis att flytta demonstrationen av säkerhetsskäl. Då drog en annan antirasist igång kampanjen #hängutmigmed på Twitter för att visa sitt stöd för de uthängda tjejerna. Många nationalister och rasister har försökt ta över taggen genom att skriva rasistiska saker i stället och på den vägen är det.
Jag har följt #hängutmigmed till och från de senaste dagarna. Jag läser och kan verkligen inte förstå. Jag kan inte förstå var allt hat kommer ifrån och jag kan verkligen inte förstå varför. Till slut blir jag hungrig och trött i huvudet och bestämmer mig för att käka en lunch i centrumet.
Jag kommer ner till centrumet och väljer en Chinarestaurang där. Barnen är borta ett par dagar. Sonen är på kryssning och yngsta dottern i Uppsala för att träffa vänner. Jag är ensam. Jag har inget emot ensamhet. Tvärt om kan det kännas väldigt skönt när man som mig har en ganska stor familj.
När jag sitter där på restaurangen och äter min mat, så kommer jag att tänka på allt som skrivits på #hängutmigmed Jag försöker se mig omkring med en rasists ögon. Kritiskt. På de människor jag har omkring mig. Bakom mig sitter en till synes svensk familj med en man, en kvinna och två tonårsbarn. Framför mig sitter en man ensam med en öl och skriver så hans penna glöder. Kanske kan han vara från mellanöstern, gissar jag. Lite längre fram i restaurangen sitter en till synes svensk, äldre kvinna med kanske sina barnbarn? Det är två pojkar som kan vara i 10-12 års åldern. Ja, jag vet förstås inte vad alla har för ursprung eller relation till varandra. Jag sitter och gissar friskt och dömer verkligen efter vad jag ser och inte efter vad jag vet.
Jag vet dessutom att utseendet kan ljuga mycket. Saker är inte alltid vad de ser ut att vara. Men jag gissar vidare ändå.
På andra sidan i lokalen sitter en till synes svensk man i 30-årsåldern, med kanske sin fru i ungefär samma ålder som kan vara adopterad från Indien eller däromkring. De har två ganska små barn med sig, kanske 2-4 år gamla. Barnen är mörkare än mannen men om kvinnan och mannen är barnens föräldrar, så har de nog ärvt sin far mer än sin mor i nyansen på hudfärgen.
Vid bordet bredvid det jag tror är en barnfamilj sitter en ensam till synes svensk man i min egen ålder. Medan jag sitter där och äter kommer ett större sällskap in. Det är tre män, tre kvinnor, en pojke på kanske åtta år och ett mindre barn i barnvagn. De är alltså sammanlagt sex vuxna och två barn. De sätter sig vid långbordet i mitten av restaurangen. När de kommer in så talar de spanska med varandra.
Det här är alltså en helt vanlig torsdagseftermiddag, i en vanlig förort till Stockholm, i Juli 2012 och med solen som glimtar fram ibland och på en helt vanlig kvarterskrog med helt vanlig Chinamat. Ni vet buffé med ris och friterat, sötsur sås och biff med bambu. Inte att förglömma den friterade bananen till dessert. Det luktar Chinarestaurang. Ni vet en sån god doft av mat, som man känner när man är hungrig, blandad med lite unken doft från en fritös.
Jag sätter på mig vad jag tror är de där rasistiska ögonen och försöker verkligen att döma ut de i restaurangen som inte ser ut som ”blonda och blåögda svenskar”. Hur tänker en rasist? Ja, jag vet faktiskt inte. Så jag gissar även här. Med alla kommentarer på Twitter i färskt minne. Det lyckas inte så bra för jag är inte så bra på det här med att döma ut folk jag inte känner. Jag tar upp min mobil och går in på Twitter och kollar vad som skrivs där och så har jag dessa ord ännu färskare i mitt minne.
Jag tittar på det stora sällskapet och tänker förmodade rasisttankar: ”Jaha, de har säkert bott här i 20 år och ännu inte lärt sig svenska…” Jag sitter och funderar en lång stund på vad man kan hitta på att kritisera mannen som ser ut att komma från mellanöstern för? Jag vet! ”Han är säkert anhängare av Al-Qaida! Nu sitter han och skriver ner sina bombarplaner!” I och för sig inser jag snabbt att en öldrickande Al-Qaida-medlem inte känns så trovärdig som självmordsbombare. Men jag kommer inte på något mer att ”anklaga” honom för så jag väljer att gå vidare.
Medan jag sitter där och försöker vara rasist i mina tankar, så byter helt plötsligt det stora sällskapet som inte lärt sig svenska fast de bott här i 20 år, språk. Och börjar tala svenska. Ingen stapplande svenska som man har svårt att förstå, utan helt flytande svenska utan antydning till brytning. De fortsätter sedan prata svenska hela tiden jag är kvar i restaurangen, med undantag för några få ord på spanska lite då och då som de inflikar till varandra under samtalens gång.
Mannen som jag nästan utsåg till Al-Qaida-medlem ber om notan. På svenska, men med viss brytning som stärker mina misstankar om att han har ursprung från mellanöstern, då jag lyssnar på brytningen. Alla mina försök till fördomar har spolierats på ett ögonblick. Men jag är inte den som ger upp i första taget, jag har ju mamman som ser ut att komma från Indien kvar. Faktum är att hon säkert inte alls är adopterad. Faktum är säkert att hon levt som prostituerad i sitt hemland och att hennes man åkt dit och ”köpt” henne. Vilken fähund! Fast när jag tänker efter så verkar de rasister jag läst inlägg, kommentarer och annat av, inte tycka att prostitution är hela världen från mannens sida, utan då är det kvinnan som är en ”jävla hora” som man ska se ned på. Det där med taskig kvinnosyn och rasism verkar väldigt ofta gå hand i hand. Så jag försöker hålla mig till det. Det lyckas sådär. Jag är långt ifrån övertygad och inte bara det, jag tror inte på mig själv ett enda dugg! Jag får snart bekräftat att kvinnan med det Indiska utseendet inte alls är invandrad de senaste åren, då hon helt utan brytning förmanar ett av barnen som håller i en lång, röd ros, troligen har de firat någon av familjemedlemmarnas födelsedag på restaurangen. Kanske är hon adopterad som jag först trodde, eller så har hon växt upp i Sverige med sina Indiska föräldrar och kanske är hon även född här? Mina planer har i alla fall spolierats.
Jag mår dåligt av mina egna tankar och känner mig som en negativ och dålig människa. Det här känns, även om allt bara varit en tankelek som jag inte ens hade en tanke på att blogga om, när jag satt där, men det känns nu ändå som jag är en dömande och väldigt rasistisk person. Vem är jag? Vad har jag för rätt att döma någon annan?
Inte nog med det! Jag har gjort mig själv på väldigt dåligt humör. Jag vill inte vara en dömande människa. Jag vill inte leta fel och brister, försöka bekräfta fördomar eller tro illa om människor från olika länder.
I själ och hjärta älskar jag synen av kontraster. Jag älskar att sitta på en restaurang med människor från jordens alla hörn. Jag älskar att kunna äta mat på en restaurang som ägs av asiater och där maten lagas av asiater. Jag älskar att gå över torget och höra språk från jordens alla hörn. Jag älskar att se barn med olika hudfärg som leker med varandra. Det är grundläggande inneboende i mig.
Det betyder inte att jag älskar alla invandrare. Jag avskyr flera av dem. Jag avskyr flera svenskar också. För att jag tycker att de är elaka eller egoistiska eller för att de på något sätt har sårat mig / varit elak mot någon jag bryr mig om etc.
Jag tycker det är fruktansvärt att det finns människor som våldtar! Jag tycker det är värt en egen kamp och tro mig, det är en egen kamp som jag verkligen har tagit!! Men jag tycker inte det är värre när en invandrare från långt-bort-i-stan begår en våldtäkt än när en svensk gör det. Jag tycker inte heller det är värre när en svensk gör det. Det är lika illa. Åt båda håll. Alltid. Hela tiden.
Det är oftast män som våldtar men jag tycker inte vi ska kasta ut alla män för det. Eller sätta dem i fängelse rent förebyggande. Jag vill leva i en värld med män och kvinnor. Med folk från jordens alla hörn.
Jag börjar gå hemåt, eller rättare sagt till min cykel som jag parkerat bakom centrumet. Jag funderar på att mitt tankeexperiment inte bara var väldigt misslyckat, utan även märkligt. Det fick mig att känna stark olust för mig själv! Men så slår det mig plötsligt! Vad hände med mig själv under experimentet? Jag blev negativ, irriterad, kände mig nedslagen för en stund. Är det det som sker när man avskyr någon? När man går ut från sitt hem, avskyr invandrare och vill att alla ska flytta från vårt land och att inga nya ska komma hit? Och så möter man araber, afrikaner, japaner och amerikaner och man har redan bestämt sig för att de här människorna är sämre än dig eller de ska i alla fall inte bo i det land som du tycker är ”ditt”.
Även om jag inte förstår hur man kan avsky människor man inte känner, så kan jag liksom förstå att det måste vara väldigt jobbigt att ta en promenad, eller gå till jobbet eller ner till kvarterskrogen eller var-du-vill om du hela tiden möter människor som du vägrar lära känna och som du redan bestämt dig för att avsky eller som du redan har bestämt dig för att de är självmordsbombare/våldtäktsmän/snor svenskarnas jobb/ lever på bidrag eller vad-du-vill!
Plötsligt känner jag mig verkligen glad och rik! Ja, du läste rätt! Jag känner mig stenrik! Jag har min familj som jag älskar och som förgyller varje dag i mitt liv. Mina barn med ursprung från mig som är svensk och på samma gång från Afrika. Mina och barnens släktingar och vänner från Iran, Kurdistan, Eritrea, England, Palestina, Gambia, Kenya, Norge, USA, Jamaica, Ghana, Sydafrika, Ecuador, Somalia och ja från alla möjliga länder.
Jag tänker på vilken tur vi har som kan glädjas åt att äta injera med händerna, avgöra om en djembetrummare är duktig eller nybörjare. Jag tänker på hur härligt det är att känna igen tyget kente och veta varifrån det har sitt ursprung. Jag tänker på vad härligt det är att veta vad ”gå på tur” betyder och vad fint det är att ha hört berättas på kvällarna i mitt radhus jag bodde i tidigare om historier från Iran. Vad glad jag blir när jag tänker på att jag vet så mycket om ANC´s historia och vad mycket jag lärt mig om dancehallkulturen. Jag tänker också på vad som lagt grunden till min dotters idag professionella dans i dancehall och som gör att hon idag reser jorden runt med den: den svenska folkdansen som min mamma tog med henne till som litet barn. Det var där, som fyraåring, med polka och schottis som allt började. Nu är hon en välkänd och firad dansare världen över. Jag tänker också på mitt norrländska ursprung och tänker att de många historier som min mamma berättat om vår släkt och vårt samiska påbrå på något sätt knyter samman mina kunskaper med världens alla hörn.
Jag cyklar hem. Det börjar bli kväll nu. Jag kikar in på Facebook när jag kommit hem och ser uppdateringar på min ”wall”. En vän har lagt upp ett videoklipp på sabar-dansare i Frankrike. Det kommer också uppdateringar om nyheter från Gambia, jag kan läsa Ramadanhälsningar och så ser jag många, vackra bilder från vårt svenska landskap av vänner som åker runt i Sverige på semester. Jag ser forsar från Ångermanland, Ringmuren på Gotland och jag ser en massa andra bilder på vårt vackra Sverige. Det kommer uppdateringar om att Sumfest, en av Jamaicas största festivaler pågår just nu och jag vet att min dotter är där och har the time of her life! Hon som på Jamaica är känd som en av de SVENSKA dansarna! Så svensk som hon är utomlands kommer hon tyvärr aldrig att känna sig här i Sverige. Trots att hon åker jorden runt och representerar just Sverige. Trots att hon är född och uppvuxen här. Trots att hennes mamma är svensk, mormor och morfar, mormormor och morfarsfar och ja, så långt tillbaka vi känner till…
Jag slår en signal till min andra dotter som bor med sin blonda, svenska pojkvän hon har haft i hur många år som helst. Dottern som bara äter svensk mat, sällan reser, men har vänner med alla möjliga ursprung. Men som lika fullt är svenska. Lika svensk som hon är.
Jag är så oerhört trött, trött, trött på all rasism! Jag känner in till benmärgen i hela min kropp hur den skadar mig och gör ont. Hur den svider och bränner, hur den drabbar mig personligen. Hur jag känner ett tvång att ständigt bemöta den. Att aldrig, aldrig vara tyst! Att aldrig, aldrig, aldrig sluta kämpa emot den! Kämpa emot det som gör ont i mig, i mina barn och ont i så många andra som sökt sig till Sverige för att få skydd. Eller för att börja ett liv i ett nytt land. Den drabbar min familj hela tiden.
Jag går motvilligt in på Twitter och läser under hashtaggen #hängutmigmed och genast känner jag mig ledsen, nedstämd och en motvilja växer inom mig. Illamående. Jag loggar ut. Jag vet var jag hör hemma. Jag vet vad som får mig att må bra. Jag vet att det är en åsikt som inte skadar min omgivning. Jag vet var jag hör hemma!! Jag vet vem jag är!
Länkar i ämnet #hängutmigmed :
Deepedition: Uppringd av Nationalister pga #hängutmigmed
Läs även andra bloggares åsikter om rasism, nationalist, #hängutmigmed, twitter, sociala medier, experiment, tankar, våldtäkt, mångkultur, rikedom, samhälle,
Sociala medier i praktiken
Sociala medier. Det är ett ord som ofta får oss att tänka på marknadsföring eller något som andra använder för att nå ut och visst är det ett väldigt bra sätt att nyttja sociala medier på, men faktum är att sociala medier är något som de flesta använder sig av och väldigt, väldigt många gör det dagligen, i stort och i smått.
Bland sociala medier finns en uppsjö av sätt att nå ut till sina vänner, eller en större krets. Bloggarna i Sverige är oräkneliga idag och innefattar alla ämnen man kan komma att tänka på och några till. Twitter har fått ett väldigt stort genomslag, framför allt för folk inom media och andra som har behov av att marknadsföra sig eller ”synas” och även om Twitter även har många ”vanliga” användare, så står sig alla sociala medier slätt jämfört med Facebook. Det finns naturligtvis en uppsjö av andra sociala medier också, men alla ligger i lä när det gäller Facebook om man räknar användare.
Användandet av Facebook skiljer sig dock markant. En del är väldigt restriktiv med vilka de lägger till på Facebook och har bara vänner och familj som de står riktigt nära som Facebookvänner. Andra har både vänner, familj, släkt och bekanta och så finns de de som liksom jag själv ser Facebook som en öppen kanal och accepterar i princip alla vänförfrågningar som kommer.
Naturligtvis är det följaktligen också så att man delar med sig på Facebook på olika nivåer. Har man bara väldigt nära vänner så är det självklart så att man kanske delar med sig av mer privata saker, än om man är ”vän” med en massa folk, varav man knappt känner hälften. De flesta som har sin chef eller en anställd kanske är mer försiktiga för vad de skriver, men det handlar förstås inte bara om vilka man har som ”vänner” på Facebook, utan det handlar minst lika mycket om vad man är för person.
Det finns de som nästan aldrig skriver något, utan kanske mest ”gillar” det andra skrivit och så finns det de som är väldigt öppna om sina liv. Och detaljerade. Man skriver om man bråkat med maken, fått en urinvägsinfektion eller att svärmor är en jäkla häxa som man bara funderar på hur man ska bli av med.
De flesta av oss har nog någon gång retat sig på ointressanta statusuppdateringar, såsom ”nu har jag städat kylskåpet, oj vad fint det blev” och de flesta av oss har nog själva skrivit en statusuppdatering som någon annan har retat sig på, just för att de har funnit den ointressant. Med andra ord: det är omöjligt att göra alla människor till lags och det är omöjligt att alla ska älska varje uppdatering du gör. På samma sätt så kommer du själv troligen att alltid att reta dig på någons statusuppdateringar. Erkstam skrev tidigare om detta fenomen och mycket av det håller än, även om Facebook har utvecklats en hel del sedan dess och man nu faktiskt kan välja bort många saker som man ogillar i sitt flöde. Webbtanten skrev också om Facebook och dess betydelse för ett bra tag sedan.
Jag spelar för närvarande två spel på Facebook och på samma sätt som jag kan reta mig på alla dessa spelapplikationer på spel som jag INTE spelar, så retar sig många på mina. Där tycker jag det är så bra nu att det är så enkelt att ta bort. Då slipper vi alla reta oss och kan ändå roa oss med det vi vill på Facebook. Många av dessa spelförfrågningar går ut automatiskt när man spelar och då är det så skönt att man med en lätt knapptryckning kan välja bort att få upp dessa spelapplikationer i sitt flöde. HÄR har Facebookskolan en kort genomgång hur du kan påverka flödet och slippa spelapplikationer och annat du inte vill ha upp.
Som sagt, vi är väldigt olika i hur vi använder Facebook (och andra sociala medier) beroende på hur vi är som personer, men också beroende på hur vi valt att använda sociala medier och med vilka vi sammanlänkar oss med.
Så finns det en nätetikett som kallas nätikett eller netikett. Man kan säga att det är ett ledord för uppförande på internet. Vissa av dessa etikettsregler är lagförda, det vill säga att om man bryter mot dem, så bryter man också mot lagen. Vissa av reglerna är inte lagförda, men bör hörsammas för att användningen av sociala medier ska bli mer trivsamma. Alla dessa regler finns för att samvaron på nätet ska bli så bra som möjligt för alla, trots att man har olika åsikter, olika tolkningar, olika debatter som internet gärna öppnar upp för på ett annat vis än IRL. Många kan också uppleva en (ofta falsk) anonymitet på internet som gör att det är lättare att skriva saker som är ogenomtänkta på nätet, särskilt i ”stundens hetta”, än man skulle säga det rakt framför en person.
Om det kommer nästa inlägg, som heter Gör inte så här på Facebook att handla om.
Läs även andra bloggares åsikter om facebook, nätetikett, nätikett, netikett, sociala medier, twitter, vett och etikett,
Dagens tweet
Ibland blir man bara så glad!
Läs även andra bloggares åsikter om sociala medier, twitter, tweet, glädje,
Emanuel Karlsten om Twitter
Emanuel är en flitig twittrare, bra mycket mer flitig än jag själv. Men han har självdistans och lyckas sätta fingret på vad Twitter egentligen är. Lite gammal artikel, men jag fann den nyligen.
Jag älskar Twitter och Sociala medier, men ibland måste man ta det med ro och inse att ALLA inte är lika involverade i och har samma förkärlek till alla sociala medier, bara för att man själv är en sucker för Sociala medier.
Sociala medier har öppnat ett helt nytt samhälle för många av oss, men ibland måste man bara ta det med en nypa salt.
Läs även andra bloggares åsikter om twitter, sociala medier, emanuel karlsten, dn,
Tolkningar av Islam och kritik mot Svenska moskeér
Mitt i debatten om Gambia så missade jag en annan het debatt. Det är svårt att hänge sig djupt i två debatter samtidigt, som båda engagerar en starkt. Då är det bra med sammanfattningar på bloggar och att kunna ”läsa igen sig” i artiklar etc.
I Onsdags visade Uppdrag Granskning ett program där de i vanlig UG-anda utrustade sig med kameror och mikrofoner för att möta representanter från tio olika moskeér i Sverige. Det var två kvinnor, varav en muslimsk kvinna och en tidigare muslimsk kvinna som ställde frågor till Imamer och familjerådgivare och andra representanter för dessa moskeér på olika håll i Sverige.
Debatt följde upp UG´s avslöjanden med en debatt.
Det som upprört både mig och många andra är dessa representanters svar när det gäller kvinnovåld, bigami och även att ha sex med sin man mot sin vilja. I motsats till Sveriges lag svarade åtta av dessa tio representanter på ett sätt som är emot svensk lag. Nu var det här fejkade fall, men det är naturligtvis oerhört olyckligt om det varit en kvinna som bett om rådgivning i just dessa frågor och blivit bemött med de svar man kunde se i UG.
Jag tycker att debatten är mycket viktig och att dessa frågor och dess problematik blir noga belysta och debatterade öppet i vårt samhälle. Det är naturligtvis inte okej på något sätt att kvinnor i vårt land ska leva efter andra lagar än vårt lands lagar. Oavsett religion, ursprung, kultur och sexuell läggning anser jag att det är viktigt att mänskliga rättigheter följs och att alla människor har rätt att välja sina liv. Det som upprörde mig personligen mest var när en av dessa representanter svarade en av kvinnorna att hon inte skulle gå till polisen för då ”kunde de ta barnen”. Denna typ av förtäckta hot är rent ut sagt fullständigt galet och helt oacceptabelt i vårt samhälle. Jag har aldrig trott på religion som ett hot för hur människor ska leva eller att begränsa oss i vår utveckling.
För mig är religion ett stöd, en tröst och tro på något som är större än oss själva. Det ska fungera som en vägledning och inte som en begränsning.
Jag tror att min tro skiljer sig från många som syns och hörs i debatten om religion, men jag tror att den är väldigt lik merparten av människor som lever med någon form av gudstro.
Nåja, debatten har berört och upprört många människor och det finns många som från olika håll har velat göra sig hörda i många olika åsikter i debatten. På Twitter utbröt något av en minst sagt het debatt i förrgår. Jag missade den också, men har lyckats läsa igen mig på lite olika sammanfattningar även där. HÄR är en av dem! HÄR är en annan!
Bahareh Mohammadi Andersson, människorättsaktivist och kvinnofridssamordnare går ett steg längre och undrar: Varför har Moderaterna en medeltidsprofet i riksdagen? Som sagt, åsikterna är många.
Själv är jag enig med professor Mohammad Fazlhashemi som talar bland annat från 09.20-10.42 in i Uppdrag Granskning och där säger mycket kloka saker. Jag har i många, många år hävdat att Islam från början var en mycket modern religion men som måste följa tidens och utvecklingens gång, vilket jag tycker många tolkare och förespråkare för Islam har missat helt. Men det är min tolkning. Och uppenbarligen Mohammad Fazlhashemi´s också.
Läs GÄRNA Cherin Awads syn på debatten HÄR!
Det viktigaste trots allt, tror jag är att respektera varandra, oavsett olikheter i åsikter och oavsett vilken religion man bekänner sig till. Eller låter bli att bekänna sig till. Alla har rätt att bli accepterade för den de är.
Läs även andra bloggares åsikter om muslim, debatt, uppdrag granskning, moskeér, islam, Bahareh Mohammadi Andersson, Mohammad Fazlhashemi, ug, twitter, sociala medier, imam, familjerådgivare,
Who´s right and who´s wrong
Bunny Wailer, Gröna Lund 2009
Bunny Wailer, Uppsala Reggaefestival 2009
Att det i många år har funnits en öppen konflikt mellan Rita Marley (Fru till Bob Marley och även bandmedlem som en av de tre körsångerskorna som tillsammans bildade I-threes) och Bunny Wailer (bandmedlem till Bob Marley & The Wailers och även styvbror till Bob Marley och som även haft ett förhållande med en av de andra sångerskorna i I-threes, nämligen Jody Mowatt) är ingen nyhet.
Första gången jag hörde talas om det var för många år sedan när jag läste boken ”No woman no cry – My life with Bob Marley” av Rita Marley och Hettie Jones. (En bok jag för övrigt rekommenderar varmt!)
Nåja, jag vet inte vad jag ska säga om konflikten mellan Bunny och Rita. Båda är stora förebilder för mig och jag ser dem båda som roots-reggaemusikens verkliga ikoner och rent musikaliskt måste jag säga att Bunny nog varit den som bidragit mest till musikens utveckling av de två, men jag vill inte heller förringa Rita som kvinnlig, svart, Västindisk förebild! Jag tror hon har haft en stor betydelse för många kvinnor i världen och inte minst på Jamaica.
Om man läser hennes bok är det lätt att förstå att det inte varit helt lätt för Rita att kombinera sina roller som turnerande musiker, mamma, styvmamma, egen sångkarriär. Det är också lätt att förstå att Bob Marley inte alltid var en lätt person att leva med och det var säkert inte helt lätt att ”leva med” de andra bandmedlemmarna heller…
Det är förstås trist när två av ens största musikaliska förebilder träter. Jag ska inte gå in så mycket på vad bråket handlar om, men som jag har förstått det hela så handlar det en hel del om musikrättigheter och jag har läst en hel del om att Rita anses som girig. Om det är sant eller inte, har jag ingen aning om. Sedan många år är Rita bosatt i Ghana i Västafrika och jag vet att hon även driver en egen foundation vid namn: The Rita Marley Foundation. En av konflikterna mellan Rita och Bunny sägs dock handla om rättigheter till musik som skapades under Bob Marleys karriär och som än idag säljs och spelas flitigt världen över.
Vem tillhör rättigheterna? Bob Marley´s fru och barn och som även delvis varit med och skapat musiken och den popularitet som Bob Marley har uppnått, eller Bunny, styvbrodern och en av de bandmedlemmar som varit med och skapat mycket av musiken och även den popularitet som bandet uppnått?
Det är lite som när man ser sina barn bråka. Man är helt enkelt inte så intresserad av ”vem som har rätt” eller ”vem som vinner” utan man vill helt enkelt se dem sams och få möjlighet att njuta av att ha ett uppriktigt utbyte och kärlek till båda sina barn!
Jag vet inte om man kan påstå att konflikten mellan Rita och Bunny har trappats upp de senaste veckorna, eller om det helt enkelt handlar om att Bunny Wailer valt att bli lite mer ”outspoking” i sociala medier? Har det blossat upp just nu på grund av den nya dokumentären om Bob Marley som är på gång just nu? Som sagt, jag kan inte svara på det, men jag kan inte låta bli att läsa ilskan mellan raderna på Bunny´s statusuppdateringar på facebook och tweets på twitter:
HÄR är länken som hänvisas till ovan!
Jag vet inte vem som har ”rätt” eller vem som har ”fel”, eller om de någonsin kommer att lösa den här tvisten? Det jag vet är dock följande:
*Det finns få låtar som får mig på så gott humör och som jag har så svårt att sitta stilla till, som Bunny´s: Jump, Jump!
*Det finns få låtar som får mig att nicka så instämmande som när Rita sjunger: Who feels it – knows it!
*Det finns få reggaekonserter som jag uppskattar så mycket som jag uppskattar Bunny Wailers konserter och det finns många skäl att han kallas ”levande legend” inom Roots Reggae.
*Rita är definitivt en kvinna jag ser upp till av flera skäl och som jag ser som en stor förebild för många andra kvinnor.”
DETTA verkar en del av konflikten just nu handla om och den upprör många rastas at this very moment. Vi ser Mutabaruka i början av klippet:
Jag hoppas verkligen att dessa två kan lösa konflikterna oavsett om det handlar om flaggan, musikrättigheter eller annat och om de inte lyckas med det, så hoppas jag ändå att vi som tycker om dem båda för det de bidrar med i musiken, får möjlighet att fortsätta ta del av deras stordåd!
One Love-One Destiny
Läs även andra bloggares åsikter om rita marley, bunny wailer, the wailers, bob marley, konflikt, dokumentär, sociala medier, facebook, twitter, reggae, roots, legender,
Hyckleri i Sociala medier
Hela världen har svämmats över av bortgången efter den hyllade sångerskan Whitney Houston. Kvinnan med den fantastiska rösten och med den varma blicken. Kvinnan vars röst har fått många oss att rysa av välbehag.
Som den storstjärna hon var, så överöses sociala medier med kondoleanser, saknad, sorgliga texter och hyllningar till den avlidna Whitney och hennes sörjande familj under hela dagen och gissningsvis under några av de kommande dagarna.
Det finns en del som ifrågasätter den sorg människor känner för en person som de aldrig träffat. Särskilt kan man se i sociala medier att en del verkar riktigt irriterade över det hela. Jo det är klart man kan förstå att det blir lite upprepningar med alla ”RIP Whitney” i sitt flöde på Twitter, Facebook, som rubriker på bloggar och som förstasides på medialöpen. Samtidigt kan jag känna att alla som blivit berörda av Whitney och hennes musik, måste få rätt att uttrycka det på sitt sätt.
Lite av samma fenomen kunde man se när en annan storstjärna, nämligen Michael Jackson gick bort. En annan likhet man kan se med dessa två stora världsstjärnor är att både blivit riktigt stora, riktigt hyllade i början och under lång tid av sina karriärer, samtidigt som de under livets sista år har varit negativt omtalade. Michael Jackson för spekulationer runt pedofili och sexuella övergrepp på barn och Whitney för sitt missbruk och spekulationer om att vara ekonomiskt utblottad.
Av de som kritiserar sörjande fans, har flera även kritiserat folk i allmänhet för att ha haft negativa åsikter, eller i alla fall inget positivt att säga om Whitney de senaste åren, men att de nu kommer och vill visa sin sorg och sitt stöd. Det finns förstås en poäng i det, när det gäller att hylla artister, samtidigt som jag tänker att det inte är så konstigt. Dels för att till exempel då Whitney i det här fallet, har mycket i sin historia som är värt att hyllas och som vi har delat med henne och som vi har rörts och berörts av det hon har delat med till sin publik. Samtidigt som det de senaste åren har gått utför för Whitney. Missbruket har satt djupa spår, både utseendemässigt och på hennes sångröst. Den Whitney som var en fantastisk musikalisk begåvning, blev en spillra av sig själv. Kan man fortsätta hylla en spillra? Självklart har många fortsatt lyssna på hennes musik, men då inga nya, stora framgångar sköljt över världen, så har hennes musikaliska förmåga kanske inte fallit i glömska, men i alla fall tonat ner lite med tiden, som det mesta gör med tiden… Det i sig är inte så konstigt. Det skulle nog vara mer konstigt om vi fortsatt att lyssna på I will always love you dagligen, 15 år efter dess storhetstid. Kanske inte bara konstigt, men VÄLDIGT uttjatat också!! 😉
Så frågan är då: KAN man sörja en person man aldrig träffat? KAN man älska någon som man aldrig lärt känna? Kan man känna sig ledsen för att en känd person dör, som man aldrig har mött eller blivit en del av personens liv? Jag tror inte man sörja en artist som man inte känner personligen, på samma sätt som du kan sörja en närstående. Självklart sörjer man en närstående mer och mycket djupare än en känd person.
Men med detta inte sagt att jag tror att man inte kan sörja en känd person som man inte träffat personligen. Jag tror absolut att man kan sörja en förlust av en stor stjärna som har betytt något för en. För mig känns det självklart att många känner sorg idag. Att man sörjer en artist vars musik och filmer har berört oss och rört oss. Det finns de som känner ett behov av att vara ironiska över detta:
Ta Astrid Lindgren, till exempel! Självklart kände många av oss att det var en djup förlust när hon gick bort. Hon har delat med sig av massor av sagor som på något sätt har berört de flesta av oss jättemycket. Alla kan förhålla sig till någon eller några av hennes sagor och de har betytt något för oss. På samma sätt har de flesta av oss på något sätt blivit berörda av både Michael Jackson och Whitney Houston. Vi har relaterat deras musiktexter till oss själva och saker som har skett i våra liv. Kanske en förlorad kärlek, en lycklig kärlek, en betydelsefull vänskap eller satt ord på svårigheter vi har upplevt i våra egna liv. En text kan helt enkelt ha hjälpt oss att bearbeta en egen sorg vi har burit på.
Eller som någon skrev på Twitter idag:
Det finns de som ifrågasätter att man sörjer en artist men inte en soldat som dör och den typen av diskussion läser jag ofta. Till exempel under 9/11 var det många som menade att oskyldiga dör i både svält och krig, världen över, i massor varje dag, men att de inte sörjs och hyllas världen över. Och på ett sätt håller jag med. Ett liv blir inte mer värdefullt än något annat för att en person mött döden på ett spektakulärt sätt. Samtidigt så är det ju så att vissa personer har berört oss mer än andra. Det är svårt att sörja en person man inte ens vet att den funnits eller än mindre som man inte vet att den är död.
En annan sanning är också den att om vi skulle sitta och sörja varje människa som dör, så skulle vi själva inte hinna leva!
Så det är nog så, att vissa personer kommer att sörjas av fler än andra. Vissa kommer att bli ihågkomna mer än andra. Det innebär ändå att de som står oss närmast, är de människor vi personligen kommer att sörja mest. Oavsett om det är en känd person eller ej.
Sen tycker inte jag att man behöver välja! Man kan faktiskt sörja de barn som dör av svält i vissa länder, samtidigt som man sörjer en idol, eller en känd person som har kommit att betyda något för en själv eller en närstående som man känner personligen.
Jag kan också tycka att det är hyckleri att säga att det är hyckleri att någon sörjer Whitney bara för att man inte skrivit en massa positivia saker om henne den senaste tiden. Det verkar vara svårt för många att skilja på sak och person. Jag är till exempel en av de som tror att Michael Jackson inte utsattes för en utpressande komplott, utan att han faktiskt var skyldig i alla fall till en del av det han anklagades för under sin levnadstid. Detta gör ändå att jag tycker han var en helt fantastisk artist. Hans musik var nyskapande, originell och så var även hans dans! Han var en fantastisk artist, men om man skriver detta om en nu levande artist, så kommer oftast mycket kritik mot skribenten för att personen har ett missbruk eller för att man stöttar våldsbrott etc. Där har jag flera klockrena exempel i min blogg där jag skrivit något om en artist och det h*n gjort i musikvägen och genast fått kritik för att jag stöttar en ”misstänkt våldtäktsman”/ någon som ”förespråkar droger” etc.
Jag tror att man kan vara en fantastisk vän, men helt värdelös inom sitt yrkesområde. Man kan vara en omsorgsfull och kärleksfull son, samtidigt som man slår på sin fru där hemma. Man kan också vara en fantastisk artist, samtidigt som man är en idiot i andra sammanhang. Eller som Whitney. En missbrukare som lider svårt av sin sjukdom.
Att vi idag sörjer en röst som har berört oss, tycker jag därför inte är något konstigt eller underligt. Det är en naturlig process för någon som är död och har berört oss på djupet. Att Whitney var en starkt lysande stjärna som lyckades med något som de flesta artister aldrig kommer att komma i närheten av, tror jag ingen kan förneka. Inte ens hennes största kritiker!
Dolly Parton´s uttalande: HÄR!
Whitneys kropp lämnar hotellet The Beverly Hilton
Whitney´s dotter Bobbi Kristina till sjukhus och HÄR!
Uppaterat: Dödsorsaken klar, de första obduktionsresultaten pekat mot att Whitney var död redan när kroppen sjönk ned under vattnet i badkaret.
”När polisen genomsökte svit 434 på Beverly Hilton hittade de flera receptbelagda preparat. Enligt TMZ fanns bland annat Lorazepam, Valium och Xanax, tillsammans med starka sömnmedel.
Och tabletterna, i kombination med alkohol, verkar vara det som blev 48-åriga Whitney Houstons död.”
Mitt tidigare inlägg om Whitney´s bortgång: En stjärna har slocknat
Läs även andra bloggares åsikter om sociala medier, artist, rip, whitney houston, dead artist, michael jackson, bloggvärlden, 2012, twitter, facebook, bobbi kristina, idol, hyllningar, världsstjärna, hyckleri, hycklare,
Bland twittringar och terrordåd
I går kväll kom jag ”hem” till mammas lägenhet och fick det hemska beskedet som knappast undgått någon (förutom möjligen Gunde Svan då) om händelsen i Norge. Jag känner verkligen en djup sympati för det som skett och hoppas det är rätt person de nu har gripit för ett snabbt uppklarande. Jag följde hela händelseförloppet mycket uppmärksamt via både facebook, nyheter i olika medier, bloggar men framför allt på twitter.
En sak som jag uppmärksammade var att många i början utgick från att det var en islamistisk grupp som kunde ligga bakom dåden. Även i de fall man hade sympati med att det kunde vara en muslimsk grupp som låg bakom dåden och som man var rädd att sedan ”alla muslimer” skulle få skit för, så spekulerades det endast om muslimer som tänkbara gärningsmän. På ett sätt kan det vara logiskt, då de flesta bomber och attacker som blivit uppmärksammade i Svenska medier de senaste 10 åren har handlat om dåd utförda av islamistiska grupper. (Statistik och en förklaring till den går att finna HÄR!)
Det jag reflekterade över är dock att så länge man spekulerade om muslimer som gärningsmän så följdes uppdateringar ganska mycket av ”Fy fan, vilka idioter”, eller ”Hoppas de tar fast dem”, ”Jag blir så jävla förbannad” men framför allt såg jag flera uppdateringar som: ”Ut med alla som inte kan följa Svensk lag”, eller ”Ut med de alla våldsamma invandrare” etc. Inte så många nämnde då de omnämnda offren. Redan tidigt i rapporteringen gick media ut med att det rörde sig om minst 2 döda. Snart följdes det av minst 3 döda… o.s.v.
När sedan media gick ut med att de gripit en Norsk man i 32-års åldern med ”Nordiskt utseende” så ändrades många personers ilska mot gärningsman/män mot att sörja och visa empati med de döda, men framför allt med Norge som nation.
Jag måste säga att jag tycker det blir lite underligt.
En annan sak jag noterade var att man gärna kallade dådet för ”terrordåd” när man fortfarande spekulerade i om det var någon muslim/er som utfört dådet, men nu kallar man det rätt och slätt tragedierna på Utöya och Oslobomben eller vansinnesdåd.
Oavsett vem som ställer till med eländet, om det är en muslim som gömmer sig bakom islam för att utföra sitt dåd eller om det är en Nationalist som gömmer sig bakom politik, så är det ett vansinnesdåd och en terrorhandling mot det folk som drabbas!
OM det nu visar sig vara en Norsk ”Nationalist”, vart ska vi skicka honom då? Eller för all del alla ”våldsamma nationalister”?
Nu vet vi ännu inte vem eller vilka som är skyldiga till de hemska, föraktade dåden som utfördes i Norge i går. Det kan visa sig vara den gripna mannen, han kanske i så fall till och med tillber en Gud, eller så kanske det visar sig vara en islamistisk grupp, eller kanske en Asiat eller en Afrikan, en Svensk eller en Amerikan. Det kan också visa sig att en kristen eller en ateist står bakom dåden. Oavsett vad eller vem så är jag övertygad om att de allra flesta av oss: Muslimer, Kristna, Norrmän, Unga, Gamla, Sydamerikaner, Rasister, Antirasister, arbetslösa, studerande och Restaurangägare fördömer attentaten. Att vi fylls av smärta, sorg och oro inför det som hänt. De allra, allra flesta av oss, oavsett religion och ursprung blir rejält omskakade av de dåd som skett.
Kan vi inte bara enas i det?
Läs även andra bloggares åsikter om oslo, norge, oslobomb, utöya, terror, vansinnesdåd, politik, terrordåd, religion, nationalism, muslimer, islam, högerextremism, sociala medier, twitter, facebook, sympati, empati, nyheter, gärninsman,
Tweetup Stockholm Maj 2011
Direkt efter glasseventet i fredags, så mötte jag och Mabou upp med Binta för att ta oss till Hotell Hilton, Slussen på en Tweetupsthlm.
Det blev bråttom, bråttom igen.
Fint ska det va ´!
En glassfylld Mabou med stegen styrande mot Hilton
När vi väl kom fram blev vi väl mottagna och Hilton bjöd på en helt fantastisk buffé till alla de dryga 200 twittrare som kom. Binta lät sig väl smaka.
Mabou var nöjd och lyckades pressa i sig lite mat, trots all glass han satt i sig under eftermiddagen
Skål Anders!
Desseren var verkligen en höjdare (jag är ju en sucker för desserer). En viss ung dam i sällskapet lyckades sätta i sig skamligt många pannacotta. Jag avslöjar inte vem det var, men hon börjar på B… och slutar på inta…
Mingel, pingel, mat och dryck. Mer kan man inte begära av en tweetup!
Det var en helt fantastiskt stor och vacker restaurang, så man upplevde absolut ingen trängsel, trots att vi var väldigt många som kom och gick under kvällen.
Mabou ´s absoluta höjdpunkt var när Maja Larsson kom. Han hade noterat att hon hade ett reserverat bord med en flaska champagne som stod och väntade på henne, så Mabou gick mest och väntade på hennes ankomst. Han blev väldigt glad när han såg henne!
Det blev en helt fantastisk kväll på Hilton med en massa glada twittrare!
När vi kom ut så mötte vi ett vackert Stockholm och lite kyligt Stockholm som tog emot oss med öppna armar…
Mabou med goodiebagen från Hemglass i ett fast grepp.
Dagens höjdarkommentar kom inte helt oväntat från Mabou. När vi kom fram till stationen för att hämta ut allt bagage, så hamnade vi en stund vid en telefonautomat.
Mabou tittade på den en stund och utbrast sedan: ”Mamma! Vad är det där? Det ser nästan ut som en telefon…!”
Det blev så uppenbart att jag har en son av 2000-talet…! 😀
Varmt tack till alla arrangörer, Hilton och alla glada twittrare som gjorde den här kvällen!
Sammanfattningsvis så blev det en helt perfekt dag och kväll! Ändå var det bara början av helgen…!
Läs även andra bloggares åsikter om tweetup, tweetupsthlm, stockholm, event, hilton hotel, slussen, twitter,