Starkt filmtips: Precious

Jag minns när Oprah hade ett program som handlade om den här filmen. Jag minns också när Malou satt och pratade om den i Efter Tio med Film-Ronny och Adam Tensta. Och båda gångerna tänkte jag att jag MÅSTE se den här filmen. Sent igår kväll såg jag den. Precious. Om den kraftigt överviktiga 16-åriga tjejen som är i en så oerhört utsatt situation.

Jag kan inte minnas att jag någonsin sett en film som gjort så fysiskt ont som denna. Den handlar om unga Precious som har fruktansvärda hemförhållanden, med en mamma som behandlar henne på ett vidrigt sätt. Precious är analfabet, sexuellt utnyttjad, misshandlad och väntar i tillägg sitt andra barn med sin pappa. Hon blir med anledning av sin graviditet utkastad från skolan, men får sedan chansen att börja den alternativa skolan som ska komma att ge Precious det stöd hon så väl behöver…

Filmen är grym. Den gör ont på riktigt, men den är också oerhört viktig!! Det hat jag kände mot Precious mamma har jag nog inte heller upplevt tidigare mot en roll i en film, men däremellan hann jag ibland reflektera över att Mo ´Nique (mamman) gjorde en fantastisk skådespelarinsats och hon belönades också följaktligen med en Oscar, en Golden Globe och en Black Reel Reward för bästa kvinnliga biroll.

Ur wikipedia:

”På Golden Globe-galan i januari 2010 var filmen nominerad i kategorin Bästa film, Gabourey Sidibe nominerades för bästa kvinnliga huvudroll, medan Mo’Nique vann priset för bästa kvinnliga biroll.

Precious Oscar-nominerades i sex kategorier, bland annat för bästa film, bästa kvinnliga huvudroll och bästa kvinnliga biroll. Mo’Nique vann priset för Bästa kvinnliga biroll.”

Mariah Carey återfinns i en oväntad men intressant roll som osminkad socialarbetare.

Filmen är bland det mest fantastiska och mest fruktansvärda jag någonsin sett!! Den river upp, skakar om och lämnar ingen oberörd. Magsmärtan som filmen gav tog ett par timmar efter filmen var slut, innan den lugnade sig, liksom tårarna och de starka känslor den väckte. Dock strömmar tårarna när jag skriver det här inlägget om den, för den lämnar som sagt ingen oberörd. Trots att filmen är så tung och så svår, så lyckas den ändå inge någon form av hopp.

Jag ska inte skriva så mycket mer om själva filmen, då jag hoppas att alla som inte sett den, kommer att se den, då jag varmt vill rekommendera denna film!

Men jag vill också tillägga att filmen faktiskt förändrat mig och en del åsikter till följd av filmen, vilket jag inte kan gå in på djupare, utan att avslöja för mycket om filmen!

Jag ger filmen, utan minsta tvekan fem i betyg, av fem möjliga!!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Unga mammor

Binta 1 månad gammal

Jag hade precis fyllt 18 år när min äldsta dotter Binta (20 år) föddes. Jag var 18 år, men såg ut som typ 12. Ganska snabbt upptäckte jag att om man är en ung förälder, så ifrågasätts allt man gör. Ja, precis allt. Folk har en oerhörd förmåga att ifrågasätta allt man gör med sina barn. De utgår också från att de har rätt att kritisera, på ett sätt som man aldrig skulle göra med en äldre förälder.

Jainaba (4) , Binta (6)   och Isatou (2)

Mina två andra döttrar Jainaba (17) och Isatou (15) kom i relativ snabb takt, med två års mellanrum, vilket innebar att när jag var 22 år så hade jag inte mindre än tre döttrar.

Jag kan inte säga att jag hade koll på allt, för det hade jag inte. Men jag kan lova en sak och det är att jag försökte att alltid ha mina barns bästa för ögonen. Jag gick sällan ut, jag drack sällan och jag kämpade hårt för att barnen skulle ha det bra, även när det var tungt och jobbigt. Jag sticker inte under stol med att det ofta var det. Tungt och jobbigt. Särskilt som Binta var ett väldigt krävande barn och jag ofta brottades med dålig ekonomi. Men någonstans hade jag valt att försöka kämpa på med en positiv inställning och anda.

Jag såg aldrig mina barn som en börda, utan snarare som en tillgång. De var mitt liv och min framtid.

Det som var mitt största problem som ung förälder var omgivningens ifrågasättande, kritik och ibland till och med förakt. På sätt och vis ledde det till att jag var en sämre förälder. Jag kände hela tiden ett krav på mig att klara mig själv och att klara min föräldraroll inte bra, men bättre än andra föräldrar.

När barnen till exempel så småningom började på dagis så gick jag igenom deras kläder varje dag, för att se att det inte saknades något. Jag gick igenom blöjpaketet varje dag för att kolla så de inte var på väg att ta slut. Oftast köpte jag två paket blöjor till dagis och köpte ett nytt paket när det första tog slut. Jag minns att en dagisfröken vid ett utvecklingssamtal sa att ”om alla föräldrar vore som dig, med att hålla koll på sina barns behov, så skulle vi inte ha några problem som dagisfröknar”. Jag minns att jag grät av lättnad när jag gick därifrån.

Jag förstod på omgivningens förhållningssätt att om man är ung förälder så får man aldrig be om hjälp, inte beklaga sig när livet är tungt eller på annat sätt visa sig svag. Om man gör det så får man garanterat genast slängt i ansiktet: ”Nej, du är ju så ung så du förstod väl inte hur jobbigt det skulle bli” eller ”Nej, det är svårt att klara föräldrarollen när man är så ung”.

Idag vet jag att det jag tyckte var jobbigast när mina döttrar var små, skulle jag ha tyckt varit lika jobbigt idag, men idag skulle jag ha vågat ställa krav på ett annat sätt eller bett om hjälp eller i alla fall sett till att få ”prata av mig” när allt kändes tungt.

Det som retar mig är att alla dessa personer som kritiserade hur jag matade barnen, hur jag badade dem, hur jag lekte med dem, aldrig någonsin erbjöd sig att visa ett bättre sätt eller stötta det jag gjorde bra. Det var kritiken i sig som var det viktiga för dem. Att visa att de visste bättre. Ibland var det folk som inte ens hade egna barn som kom med all denna kritik, trots att jag hade tre barn och antagligen hade ganska mycket bättre koll på en hel del saker än vad de hade.

Det är klart man ska ifrågasätta och kunna kritisera, även en ung förälder, men kanske ska man fråga sig själv i vilket syfte man gör det. Gör man det för att man tror att barnet far illa? Gör man det för att barnet verkar må dåligt? Eller gör man det för att göra sig själv lite, lite bättre på någon annans bekostnad? Eller helt enkelt för att trycka ner en annan person?

Idag inser jag att på grund av denna kritik, så var jag så noga med att ursäkta och förklara allt jag gjorde för min omgivning, att det faktiskt tog tid och energi ifrån både mig och mina barn. Jag har aldrig påstått att jag är en perfekt förälder. En del misstag gör jag som jag jobbar på att förändra och säkert är det så att jag gör en hel del misstag som jag kanske inte ens inser att jag gör. Men likt många andra föräldrar så gör jag mitt bästa, med mina förutsättningar, med mina barns bästa i åtanke. Ibland blir det rätt och ibland blir det fel. Men jag inser idag att jag faktiskt ångrar att jag gick omkring och bad om ursäkt eller förklarade mig konstant när mina döttrar var små.

Mabou några månader gammal

När jag fick Mabou hade jag precis fyllt 31. Jag tror faktiskt att jag begått fler ”misstag” med honom än med döttrarna, för äntligen hade jag slutat förklara mig eller be om ursäkt för varje steg jag tog. Jag insåg att eftersom ingen längre ifrågasatte allt jag gjorde eller inte gjorde, så kunde jag ägna mer tid åt att faktiskt ta hand om honom. Samtidigt fick jag ett mer avslappnat föräldraskap. Jag var inte på helspänn hela tiden.

Jag har börjat gå in och läsa Beckas blogg. Becka var 17 år (hon har nu fyllt 18) och har tre små döttrar. Hon uppdaterar sin blogg och skriver mycket om sina barn. Man ser att hon är en väldigt engagerad mamma. Där finns varken mode eller sminktips på hennes sida, utan sida upp och sida ner får man följa med Becka och hennes tre, fina barn på skogspromenader, runt bordet med fingerfärg. Allt med en härlig energi, glädje och enorm kärlek. Jag känner inte Becka, men jag är övertygad om att hon är en fantastisk mamma till sina barn. Trots att hon är så ung.

Jag känner igen det där med att Becka förklarar saker och snart förstår jag även varför hon känner att hon måste förklara sig och ursäkta sig. Hon bloggar och får då inte bara ta emot denna kritik från folk hon möter, utan även från folk som kommentarer i hennes blogg.

Jag har nu läst flera kommentarer som ifrågasätter Beckas kompetens som förälder, genom små, små pikar, tillrättavisanden och ifrågasättanden.

I stället för att skriva ”vilken härlig förmåga att ha koll på tre barn samtidigt, medan man badar det ena” så kommer det kommentarer som: ”man kan inte titta in i rummet efter ett annat barn om det ena sitter i badet!”

Jag menar att om man har tre barn och ett av barnen ska bada, så måste man snabbt titta in i ett annat rum ibland för att försäkra sig om att inte något av de andra barnen hittar på något som de kan skada sig på. Om barnet i badet mot förmodan skulle ramla under vattnet så hör man dels det om man bara står 1 ½ meter ifrån och skulle man mot förmodan inte höra det, så hinner ändå inte ett barn drunkna på tre-fem sekunder som det tar att titta in till ett barn i rummet bredvid. Becka skriver själv om detta HÄR!

Så till alla er som tycker att Becka gör ett fantastiskt jobb (gå gärna in och läs hennes blogg och bilda dig en egen uppfattning) uppmuntrar jag er alla att gå in på hennes sida och lämna en uppmuntrande kommentar, jag kan nästan sätta min högra hand på att hon av den uppmuntran kommer att bli en ännu gladare, positivare och bättre mamma!

Binta, Jai och Isa 2008, när Binta tog studenten

bloglovin

Här finner du mig på Twitter; http://twitter.com/tonarsmorsa

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,