När jag var femton år började jag jobba heltid. Faktum var att jag hade tre jobb, var helt outbildad, saknade arbetslivserfarenhet och ja, jag var ung och helt ny på mina jobb, helt enkelt. Visserligen var det självklart inga ”höjdarjobb” jag hade, men det var arbeten i alla fall. Jag jobbade bland annat på ett solarium där jag hade hand om salongen själv, inklusive öppnade och stängde. Jag städade på dåvarande posten en period och jag jobbade som servitris på ett par restauranger, var lärarassisten och elevassistent på lite olika skolor, samt lärarvikarie och telefonförsäljare, men också kassörska på hamburgerrestaurang och en ICA. Oftast fick man fast tjänst väldigt snabbt.
Vissa arbetsplatser var självklart mer seriösa än andra och tog bättre hand om sin personal än andra, men framför allt så var det inga problem med att få jobb. Gjorde man sedan sitt bästa, så blev man kvar. Visst, ett av jobben blev jag av med för att jag inte ville ligga med ägarnas lillebror och det var ju kanske inte så seriöst, men att få ett nytt jobb var verkligen inga problem.
Idag ser arbetsmarknaden helt annorlunda ut. Det är en stor tragedi för många av våra ungdomar. Det är arbetsgivarna som styr och det är svårt för många unga både att få jobb och att sedan lyckas etablera sig på arbetsmarknaden. Många av våra ungdomar erbjuds att ”provjobba”. Det innebär att de får en vecka, några dagar eller liknande på sig. Sedan är det 4 andra som också erbjuds ”provjobba”. Dessa personer blir självklart satta att ”provjobba” andra veckor. Det innebär att arbetsgivaren har gratis arbetskraft motsvarande en anställd, under en månad eller mer… Bara där är det så förbaskat fel!! Det är ju inte så att dessa arbetsgivare slutar ta betalt eller sänker priset på sina varor och tjänster för sina kunder under denna period, direkt.
Sedan är det detta med sjukskrivningar. Nyligen hade jag en ung närstående som provjobbade en vecka, eller om det var två, till och med? Hen blev lovad jobbet efter sina sina provveckor och inför första arbetspasset fick hen ryggskott. Hen ringde chefen, som inte svarade. Hen sms:ade att hen var på väg till akuten och inte kunde komma in, men skulle höra av sig så snart hen fick ett besked. För att göra en lång historia kort så hörde de aldrig av sig igen, trots att hen kontaktade dem upprepade gånger. Då hade hen redan blivit lovad jobbet, men inte hunnit skriva på några avtal, men förlorade uppenbarligen sitt jobb på grund av ryggskottet.
Arbetet.se berättar en mycket lik historia. Fast i detta fall gäller det Burger King. Och tjejen fick i alla fall ett besked. Hon var avskedad. Fördelen med det är ju att det går att driva vidare. Om man är med i facket. Jag tjatar på ungdomar omkring mig hela tiden, se till att vara med i facket.
Det klagas väldigt mycket på att ungdomar är lata, dåliga på att ta ansvar och mycket annat. Ibland är jag benägen att hålla med, men samtidigt kan jag ställa mig frågan: hur kan vi ställa krav på unga människor som nyss kommit ut i arbetslivet att ta ansvar, när arbetsgivare vägrar ta ansvar för sina anställda? Visst, jag är fullt medveten om att många småföretagare har svårt att gå runt, särskilt när personal blir sjuka och annat, men samtidigt måste jag fråga: betyder det att man har rätt att utnyttja ungdomar utan att ta ansvar? Innebär det att man har rätt att bryta mot lagen och låta unga människor ”provjobba” utan lön. Det här kan självklart knäcka det bästa självförtroendet. Som jag ser det är det väldigt omoraliskt. Jag tänker också att det här kan få ödesdigra sidoeffekter. Om en ung person har haft två arbeten och blivit illa behandlar, eller att man underlåtit sig att skriva korrekta avtal och liknande för anställningen, hur ska den unga veta att den tredje arbetsplatsen, som kanske är väldigt seriös och ansvarstagande, är en arbetsplats som personen ska ta på allvar? Det är verkligen arbetsgivarnas tider 2015 och de unga kommer in på arbetsmarknaden på nåder, helt på arbetsgivarnas villkor. Lagligt eller ej.
När det gäller bostadsmarknaden så är den många gånger lika oseriös som arbetsmarknaden och det är inte ovanligt att många unga närmar sig 30 innan de lyckas få ett förstahandsboende, som de har råd att betala för. (Ett ytterligare problem här är ju lite moment 22 också, du får inget boende förrän du fått en fast tjänst med en skaplig inkomst och du får inget fast jobb förrän du tagit dig in rejält på arbetsmarknaden och lyckats etablera dig där, vilket är väldigt svårt att få så länge du är ung.)
Tack och lov finns det arbetsplatser som tar sitt ansvar och som ger unga människor en chans att få komma in i arbetslivet och som är seriösa på alla sätt. Tyvärr verkar de bli allt färre.
Inga schemalagda, fasta arbeten och inga bostäder. Hur ska vi kunna förvänta oss att dessa unga personer ska lära sig ta ansvar fullt ut och ta sina liv på allvar?