Uppmärksammad uppsats om URF

Binta på reggaefestivalen

Jag skrev ju igår om Uppsala Reggaefestival och om att UNT skriver om en uppsats som gjorts av en kille som heter Max, som handlar om skillnaden på positiv och negativ mediebevakning, där man jämfört just Uppsala Reggaefestival med Arvikafestivalen, där polisen omhändertagit ungefär lika många festivalbesökare.

Även TV4 uppmärksammar detta och man har även intervjuat Reggaefestivalens grundare Yared Tekeste. Jag tycker intervjun är bra och att Yared pekar på en hel del viktiga punkter. Intervjun kan du se nedan. Mitt inlägg från igår: Uppsala Reggaefestival kritiseras hårt (samlat inlägg om URF 2005-2008)

Jag tycker att det är anmärkningsvärt att Yared tar hit stora världsartister och man väljer att fokusera på polisens insatser under festivalen, som uppenbarligen (enligt den uppsats som nu har skrivits vid Uppsala Universitet) inte inneburit värre polisingripanden än på andra musikfestivaler. Sedan vill jag tillägga att vi är många, många som uppskattar den här festivalen och gör det utan en tanke på att ta droger!! Vi är många som älskar musiken och stämningen och som är helt ointresserad av droger både i festivalsammanhang eller andra sammanhang!

En riktigt cool videointervju med Yared om Reggaefestivalen, kan du se här: Life is Great! Om du äskar Reggaefestivalen och kan blogga, så kanske du vill blogga på UNT.se? HÄR kan du läsa mer om hur du ansöker! Själv kommer jag också att göra mitt bästa för att uppdatera från Uppsala Reggaefestival i år, som ni ser har jag redan tjuvstartat!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Uppsala Reggaefestival kritiseras hårt (Samlat inlägg om URF 2005-2008)

Att Uppsala Reggaefestival varje år kritiseras hårt i media, är ingen nyhet. Jag blir lika förvånad varje gång. Inte för att man tar upp problematik för det som sker under festivalen, utan att kritiken ofta är väldigt enkelriktad, trots att det sker ett starkt samarbete de flesta år mellan arrangörer, kommunen och polis.

Idag berättar UNT om en studentuppsats på Uppsala Universitet om den negativa bild som media rapporterar om från Uppsala Reggaefestival, i jämförelse med Arvikafestivalen, detta trots att gripna festivalbesökare var ungefär lika många.

– Jag kände på mig att det skulle vara en skillnad i bevakningen av festivalerna, men att den skulle vara så här stor kunde jag inte ana, säger Max Schüllerqvist.

Tidigare bloggat om Uppsala Reggaefestival, länkar finns nedan, jag vill särskilt slå ett slag för de fem sista länkarna i listan!

2005:

2006:

2007:

2008:

Efter det här inlägget gissar jag att ingen behöver ställa sig frågan om vilken musiksmak jag har? 😉


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Kort intervju i UNT om Barnkalas

Det var en mindre artikel med i UNT med en intervju med mig igår. Den handlar om dyra barnkalas. Artikeln kan du läsa HÄR!

Jag har tidigare blivit intervjuad i Aftonbladet i detta ämne HÄR och även själv bloggat om ämnet HÄR!

Det är mycket nu. Missa inte insamlingen! Missa inte heller tävlingen (längst ner i inlägget) som pågår till och med i morgon, söndag.

Följ mig med Twitter

Följ mig på Boktipset

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ludmilla gör skillnad

Ludmilla, som jag skrivit om ett flertal gånger tidigare, är med i en artikel i UNT om en samtalsgrupp som hon har startat. Ludmilla, vars dotter begick självmord för snart ett år sedan.

Jag beundrar Ludmillas styrka. Men också hennes vilja att göra skillnad. Ludmilla lyckas förmedla många viktiga saker genom sin blogg och sitt engagemang utanför bloggen. Det beundrar jag henne för!

En intervju jag tidigare gjort med Ludmilla, kan du läsa HÄR!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Karzan Kader en vardagshjälte för mig

Lagstiftningar mot diskriminering i all sin glans, men om de ändå inte efterlevs i verkligheten så blir de totalt verkningslösa. UNT skriver idag om Karzan Kader som dokumenterade diskriminering på flera krogar i Stockholm 2004, vilket är ett tag sedan.

Inget har dock hänt sedan dess, trots att det fick en hel del uppmärksamhet i media. DO (DiskrimineringsOmbudsmannen) preskriberade fallet, trots att allt fanns väldokumenterat på film. Det tragikomiska i det hela är att när man preskiberar det hela så gör man det bland annat på grund av att de anmälda krogägarna inte lämnat in svar på anmälan. UNT skriver:

Efter två år fick Karzan Kader ett brev från DO där det stod att ärendet preskriberats. Något som DO förklarade med uteblivna svar från krogarna och bristande resurser.

Det verkar absurt att en anmälan preskriberas av dessa skäl. Normalt brukar man ha en viss tid på sig att lämna in svar och om man inte gör det, så går man vidare ändå. UNT skriver vidare:

Nu ligger ärendet hos Justitiekanslern, som ska pröva om DO misskött sig och om Karzan Kader har rätt till skadestånd från staten. Men även hos JK har ärendet fått samla damm – trots att ett drygt år har gått sedan anmälan kom in har ingenting hänt.
Dröjsmålet beror, enligt handläggaren Gun Löfgren Cederberg, på för lite resurser. Vart femte fall hos JK är mer än ett år gammalt.
– Ärendena blir fler och fler för varje år och personalen ökar inte i samma takt. Men det här ärendet ska avgöras senast första juli, säger hon.
Karzan Kader börjar dock bli otålig. Han säger att han längtar efter att sätta punkt och ibland ångrar att han gjort något över huvud taget.

Jag hoppas verkligen att det går vidare, trots att mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Diskriminering på krogar och annat är vanligt förekommande, även om det är få som orkar dra dessa ärenden vidare. Därför är Karzan Kader en vardagshjälte i mina ögon och jag är tacksam över att han försöker dra detta vidare, för det här är verkligen inte okej, synd bara att DO inte tog chansen när de hade den…!

Själv tror jag att händelser som att bli diskriminerad vid krogdörren på grund av ursprung, får en bittrare eftersmak i det långa loppen, än vad dessa krogvakter/-ägare inser. Det blir som ett gift som sprider sig i vårt samhälle som vi gärna skulle klara oss utan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Det brinner…

Ovanligt många anlagda bränder rapporteras det om i media just nu. Först var det hotellbranden i Eskilstuna där man nu går ut med kamerabilder på en person som misstänks ligga bakom branden. I natt har Södertälje eldhärjats med fyra brandattacker, där man misstänks ha haft tidsinställda brandbomber.

”Det vänsterextrema nätverket Global Intifada kopplas till bränderna.

De har skickat ut hotfulla brev där de uppviglar till brandattentat mot butiker som säljer varor från USA.” skriver Aftonbladet.

Jinge ger sin syn på bränderna i Södertälje. Så här skriver han:

”Nu talar man om tidsinställda brandbomber bland chipsen i dessa butiker, är det en korrekt rapport-
ering så visar den på ett övertygande sätt på sårbarheten i samhället. Den stämmer dessutom illa med min bild av pyromaner, en grupp människor med mer eller mindre grava psykiska problem smyger runt på nätterna med en flaska fotogen och en BIC-
tändare.”

Oavsett vem/vilka som står för bränderna så kan jag ändå konstatera att den här typen av attacker i vår närhet skrämmer. De skrämmer, likt bombdåd, för att det inte går att förutspå vem som kommer att bli drabbad eller vart det kommer att ske. Fast i just dessa fall har de föregåtts av hotbrev. UNT rapporterar att även Uppsalas och Nyköpings brandförsvar kallades in för att klara av bränderna. Samtliga bränder rubriceras som mordbrand.

(Och varför min text helt plötsligt blev så här stor har jag ingen som helst aning om!)

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Migrationsverket bryter mot FN´s Barnkonvention

Jag började skriva en blogg igår, men efter fem rader så gick det inte mer… Jag är sjuk. Jag har kräkts, jag har feber och mår riktigt risigt.

Jo, ni fick läsa ett par inlägg igår ändå, men det berodde helt enkelt på att de var förskrivna, så det var bara att lägga ut! 🙂

Nu ska jag försöka mig på ett inlägg i alla fall, även om jag fortfarande har feber och är hängig, men jag tar det i etapper, så länge jag orkar sitta uppe.

Det finns en sak som stör mig väldigt mycket när det gäller Svensk invandrarpolitik. Egentligen är det många saker, men det jag specifikt har i åtanke just nu är att jag tycker att man är dålig på att ta hänsyn till barn. Det pratas väldigt mycket om ”för barnens bästa”, ändå visar det sig att man ofta frångår detta när det gäller beslut i invandrarärenden.

I Expressen idag skriver man om 17-åriga Lollo som är född i Sverige och har bott här i större delen av sitt liv, men ändå nu ska utvisas till Kroatien med sin pappa som misshandlat henne, trots att hon inte ens förstår språket. I artikeln framkommer också att Röda Korsets granskning är kritisk mot denna typ av fall. Varför Lollo nu ska utvisas tillsammans med sin pappa handlar om att hon har levt i Sverige illegalt. Men om man är 17 år och har växt upp i ett land, så kan man knappast ställas till svars för hur man hamnat här, varför man bott illegalt i landet eller att måste resa tillbaka.

Enligt FN´s barnkonvention så anser jag dessutom att man bryter mot följande artiklar:

  • Artikel 3
  • Artikel 19
  • Artikel 22

Vidare skriver UNT idag om Tonton och hans sambo och dotter. Tonton är idag vuxen, men har en ettårig dotter som han nu är tvungen att skiljas från för att söka uppehållstillstånd från det krigshärjade hemlandet Kongo-Kinshasa. Tonton växte delvis upp i Sverige och blev sedan kvar i Kongo i flera år. Nu har han återvänt sedan fyra år men efter att ha förlorat sina identitetshandlingar i det forna hemlandet, så måste han nu ansöka om nytt uppehållstillstånd och det måste av ske från hemlandet, trots att han har en liten dotter här i Sverige, på bara ett år och trots att han sannorlikt kommer att dras in i armén när han återvänder till hemlandet och därmed kanske får svårt att återvända.

Det som inte framkommer i artikeln, men som jag ändå känner till är att Tonton dessutom har hela sin familj här i Sverige. Hans mamma var den som ”tomtade” för mina barn på julafton som jag skrev om HÄR och hans ena lillasyster är med i samma dansgrupp (Zumbas) som min äldsta dotter Binta. Binta och lillasystern har växt upp tillsammans, gått gymnasiet tillsammans och varit vänner i många år, precis som resten av min familj varit med deras familj, efter att vi bodde grannar när barnen var små.

På Migrationsverket erkänner man att detta är en krånglig teknikalitet och att man håller på att se över systemet för fall när det är barn inblandade, men detta är inte på något sätt ett nytt fenomen. Så här har det varit i alla år och jag vet många, många fall, där en trygg och bra relation till sambo/maka/make och barn har förstörts till slut av långa tider i skilda länder. Ibland av ekonomiska skäl och ibland av att förhållanden utsatts för allt för stor press under den åtskilda tiden. Den psykiska pressen blir helt enkelt för stor. Att utvisa Tonton av teknikaliteter, trots att man är medveten om att han så småningom med all sannolikhet kommer att få ett permanent uppehållstillstånd i Sverige och att han nu tvingas lämna både sitt barn och resten av sin familj (mamma, pappa och flera syskon) till ett land som media samtidigt lämnar DESSA rapporter om landets tillstånd känsn fullständigt orimligt!

I Tontons fall skulle jag vilja peka på att jag anser att man bryter mot följande artiklar i FN´s barnkonvention:

  • Artikel 3
  • Artikel 9
  • Artikel 18
  • Artikel 22

Hela FN´s Barnkonvention kan du läsa HÄR och där hittar jag fler delar som jag anser att man bryter mot både i Lollo´s fall och Tonton´s.

Om man utger sig för att följa FN´s Barnkonvention och om man talar för att man måste se till barnen bästa, så blir det helt obegripligt för mig hur man sedan kan utvisa barn och barnafäder endast på grund av teknikaliteter. Det är dags att börja leva som vi lär.

Och du, om du fortfarande vill rösta på mig eller någon annan, i det Stora Bloggpriset, så kan du göra det HÄR! (Klicka i högst en i varje kategori och skriv sedan in din e-postadress
längst ner på sidan) Du kan rösta en gång per dag med samma e-post
under en veckas tid.

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Migrationsverket bryter mot FN ´s Barnkonvention

Jag började skriva en blogg igår, men efter fem rader så gick det inte mer… Jag är sjuk. Jag har kräkts, jag har feber och mår riktigt risigt.

Jo, ni fick läsa ett par inlägg igår ändå, men det berodde helt enkelt på att de var förskrivna, så det var bara att lägga ut! 🙂

Nu ska jag försöka mig på ett inlägg i alla fall, även om jag fortfarande har feber och är hängig, men jag tar det i etapper, så länge jag orkar sitta uppe.

Det finns en sak som stör mig väldigt mycket när det gäller Svensk invandrarpolitik. Egentligen är det många saker, men det jag specifikt har i åtanke just nu är att jag tycker att man är dålig på att ta hänsyn till barn. Det pratas väldigt mycket om ”för barnens bästa”, ändå visar det sig att man ofta frångår detta när det gäller beslut i invandrarärenden.

I Expressen idag skriver man om 17-åriga Lollo som är född i Sverige och har bott här i större delen av sitt liv, men ändå nu ska utvisas till Kroatien med sin pappa som misshandlat henne, trots att hon inte ens förstår språket. I artikeln framkommer också att Röda Korsets granskning är kritisk mot denna typ av fall. Varför Lollo nu ska utvisas tillsammans med sin pappa handlar om att hon har levt i Sverige illegalt. Men om man är 17 år och har växt upp i ett land, så kan man knappast ställas till svars för hur man hamnat här, varför man bott illegalt i landet eller att måste resa tillbaka.

Enligt FN ´s barnkonvention så anser jag dessutom att man bryter mot följande artiklar:

  • Artikel 3
  • Artikel 19
  • Artikel 22

Vidare skriver UNT idag om Tonton och hans sambo och dotter. Tonton är idag vuxen, men har en ettårig dotter som han nu är tvungen att skiljas från för att söka uppehållstillstånd från det krigshärjade hemlandet Kongo-Kinshasa. Tonton växte delvis upp i Sverige och blev sedan kvar i Kongo i flera år. Nu har han återvänt sedan fyra år men efter att ha förlorat sina identitetshandlingar i det forna hemlandet, så måste han nu ansöka om nytt uppehållstillstånd och det måste av ske från hemlandet, trots att han har en liten dotter här i Sverige, på bara ett år och trots att han sannorlikt kommer att dras in i armén när han återvänder till hemlandet och därmed kanske får svårt att återvända.

Det som inte framkommer i artikeln, men som jag ändå känner till är att Tonton dessutom har hela sin familj här i Sverige. Hans mamma var den som ”tomtade” för mina barn på julafton som jag skrev om HÄR och hans ena lillasyster är med i samma dansgrupp (Zumbas) som min äldsta dotter Binta. Binta och lillasystern har växt upp tillsammans, gått gymnasiet tillsammans och varit vänner i många år, precis som resten av min familj varit med deras familj, efter att vi bodde grannar när barnen var små.

På Migrationsverket erkänner man att detta är en krånglig teknikalitet och att man håller på att se över systemet för fall när det är barn inblandade, men detta är inte på något sätt ett nytt fenomen. Så här har det varit i alla år och jag vet många, många fall, där en trygg och bra relation till sambo/maka/make och barn har förstörts till slut av långa tider i skilda länder. Ibland av ekonomiska skäl och ibland av att förhållanden utsatts för allt för stor press under den åtskilda tiden. Den psykiska pressen blir helt enkelt för stor. Att utvisa Tonton av teknikaliteter, trots att man är medveten om att han så småningom med all sannolikhet kommer att få ett permanent uppehållstillstånd i Sverige och att han nu tvingas lämna både sitt barn och resten av sin familj (mamma, pappa och flera syskon) till ett land som media samtidigt lämnar DESSA rapporter om landets tillstånd känsn fullständigt orimligt!

I Tontons fall skulle jag vilja peka på att jag anser att man bryter mot följande artiklar i FN ´s barnkonvention:

  • Artikel 3
  • Artikel 9
  • Artikel 18
  • Artikel 22

Hela FN ´s Barnkonvention kan du läsa HÄR och där hittar jag fler delar som jag anser att man bryter mot både i Lollo ´s fall och Tonton ´s.

Om man utger sig för att följa FN ´s Barnkonvention och om man talar för att man måste se till barnen bästa, så blir det helt obegripligt för mig hur man sedan kan utvisa barn och barnafäder endast på grund av teknikaliteter. Det är dags att börja leva som vi lär.

Och du, om du fortfarande vill rösta på mig eller någon annan, i det Stora Bloggpriset, så kan du göra det HÄR! (Klicka i högst en i varje kategori och skriv sedan in din e-postadress
längst ner på sidan) Du kan rösta en gång per dag med samma e-post
under en veckas tid.

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Unga människor ska vilja leva och inte vilja dö…

Ni som har följt min blogg länge vet också att unga personer som begår självmord är något som berör mig väldigt starkt. Delvis tror jag att det har att göra med att när jag själv var tonåring och mådde dåligt så såg jag självmord som ett alternativ när livet blev för tungt och jobbigt att leva. Det fanns naturligtvis orsaker till att jag mådde så dåligt. Jag har nämnt några av dem tidigare, men om orsaker ska inte det här inlägget handla om, utan det handlar om självmordsbenägna, unga människor.

Att må väldigt dåligt är något som väldigt många tonåringar upplevt eller upplever. Det som jag som vuxen tycker är lite svårt med detta är att unga människor som hamnar i kris har väldigt lite att relatera till. Deras liv har varit så kort att de lätt tror att om man mår väldigt dåligt så tror man att man aldrig ska kunna gå vidare och komma ur det där svarta. Den där tiden när jag själv mådde oerhört dåligt kunde jag inte se någon ljusning. Allt var svart och mörker och allt inom mig var svart, smärtsamt och ändlöst. Det var så jag upplevde det.

Utåt kunde jag skratta och vara glad, men det kändes som det där svarta som åt upp mig inifrån spred sig och att jag aldrig skulle kunna känna verklig glädje. Livet var helt enkelt väldigt smärtsamt för mig. Idag är jag tacksam för att jag hade den där mörka tiden. Dels för att den lärt mig att hantera smärta, men också för att jag fick hjälp med att bearbeta allt det där onda på djupet och inte bara på ytan. Jag tror att många människor bär runt på en massa smärta som man aldrig riktigt tar tag i och om man sedan hamnar i en större kris, så blir det väldigt svårt att hantera dessa känslor.

Idag anser jag mig vara en både stark och lycklig kvinna. Jag älskar verkligen livet. Men hade ni frågat mig när jag var fjorton år och stod på det 10 meter höga taket och kastade mig ner… då hade jag aldrig trott att jag skulle kunna bli en glad och stark fyrabarnsmamma som älskar livet.

Jag hade inget att jämföra med, så därför trodde jag, liksom många tonåringar gör, att livet är helt svart eller vitt. Jag trodde att det fanns lyckliga och olyckliga människor och att om man var olycklig så kunde man aldrig vända det.

Jag vände mig i min egen vånda och smärta och jag ältade det. På ytan. Jag ältade att livet var tungt och svårt och därför tror jag också att jag sjönk allt djupare i min egen mörka olycka.

Idag när jag stöter på problem så bearbetar jag dem långsamt. Jag tillåter mig aldrig att falla i de där riktigt djupa hålen, som man upplever om man mår riktigt dåligt. Jag vet att det finns en lösning på allt, även om man inte alltid kan se den framför sig just då. Jag vet att man kan bli en väldigt lycklig människa även om man gått igenom tunga och svåra saker.

Som förälder till tre tonårsdöttrar så är tanken på att förlora ett barn på detta fasansfulla sätt ständigt levande. Liksom de flesta föräldrar så är det min allra största skräck. Jag har sett mina döttrar bli ledsna av svek, hopplöshet, problem i skola, bland vänner, pojkvänner och andra saker. Jag vill tvinga in förståndet i deras huvuden att inte tänka på att göra slut på sitt liv. Jag matar dem med alternativ när de mår riktigt dåligt. Jag vill pränta in 1000 lösningar som är bättre än att försöka beröva sig själv livet. Jag vet att jag inte kan leva mitt liv genom dem och jag är fullt medveten om att de måste begå sina egna misstag, men av ren egoism har jag inte råd att låta dem begå alla misstag jag själv har begått.

Jag vill att de ska förstå att hur mörkt allt än ser ut, så kommer det faktiskt att ljusna.

Den första blogg jag följde ordentligt på nätet var Susann ´s blogg. Hon hade då nyligen mist sin son Jonny i självmord. Jag läste och grät. Ibland kunde jag inte ens se vad jag läste för tårarna gjorde texten för suddig. Jag läste och kände medlidande, som förälder också rädsla och jag kände att jag ville försöka förstå. Trots att jag själv mått så där dåligt och till och med själv trodde att jag var en börda för alla omkring mig, trots att jag visste att jag var älskad av mina närmaste, så kunde jag ändå inte riktigt förstå. Jag har fortfarande svårt att förstå…

Jag försöker, men ju äldre jag blir desto mer obegripligt blir det för mig att en ung människa med hela livet framför sig vill avsluta sitt liv. För alltid.

Så blev jag kontaktad av flera unga flickor som mådde dåligt. Jag hade lite svårt att handskas med situationen. Det är svårt att ge unga flickor hopp om livet via en dator. Jag ville ge, känna, krama, trösta, men insåg att jag inte förmådde vara på alla ställen samtidigt. Det fanns särskilt en flicka jag kände extra mycket för. Efter våra första kontakter adopterade hon mig som moster, vilket gjorde mig mäkta stolt!!

Så småningom stångade jag pannan blodig för att försöka hålla denna unga tjej vid liv. Jag svek löften till henne, men insåg att jag skulle göra samma val igen och igen, om det skulle behövas. Jag ville bara få henne att förstå hur värdefullt livet kan vara om man bara ger det en chans. Jag var skitförbannad över vuxenvärldens svek mot henne, gång på gång. Jag bad och bad för henne och till slut så blev jag äntligen bönhörd!

Tidigt i somras klev en liten flicka ut framför tåget i vårat bostadsområde. Mina döttrar kom dit strax efter det hänt och det tog ganska länge för dem att bearbeta det som hänt. Av en händelse fann jag mammans blogg om denna händelse som naturligtvis förändrat hela hennes liv. Händelsen berörde mig otroligt starkt!! Jag kunde inte riktigt släppa tankarna på denna familj.

Jag och Ludmilla träffades och fortsatte hålla kontakten. Hon lever den mardröm jag inte ens vågar föreställa mig. Samtidigt så går ju livet vidare. På något outgrundligt vis så går det trots allt vidare… Den senaste tiden har Ludmilla ´s starka historia uppmärksammats i olika media. I dag är det en stor artikel i Aftonbladet, förstasidan av Aftonbladet hade vackra, fina Linneá på hela framsidan. När jag stod där på ICA kände jag åter den där känslan av att vi har något gemensamt. Kanske är det något i Linneá som jag känner igen från min egen ungdom? Kanske är det bara en stark känsla av medmänskighet? Linnea ´s bortgång berör mig och har berört mig starkare än det mesta jag upplevt från okända personer. För ett par veckor sedan uppmärksammades de även i UNT och precis innan jul så uppmärksammades de i Expressen.

Jag tycker att det är oerhört viktigt att uppmärksamma personer som är självmordsbenägna och jag tycker det är ännu viktigare att uppmärksamma problematiken runt självmordsbenägna ungdomar, eftersom de än mer saknar preferenser till livet i sin helhet. Jag uppmanar alla vuxna att se ungdomar som mår dåligt och att våga ingripa. Hellre en gång för mycket än en gång för lite. Vi kan faktiskt göra skillnad. Jag tror inte att någon som mår dåligt börjar må bättre för att man tystar ner problemen och mörklägger dem. Tvärt om, faktiskt. Vi får inte lägga locket på. Vi måste hålla debatten levande, det är vi skyldiga att göra!!

Till er ungdomar som mår dåligt: Jag utmanar er härmed, våga söka hjälp, våga stå på er. På Ludmillas sida finns flera bra länkar. Våga bråka för en hjälp ni har behov av och som ni har rätt till!!

Till sist: Tror du att du eller någon du känner aldrig kommer att bli drabbad? Jag återupplivar Ludmilla ´s gamla inlägg:

Tre gånger fler personer tar sitt liv varje år jämfört med dödsfall i trafiken.

Det är klart att vi kan göra skillnad!! Fallet med Linneá är ett praktexempel på när vården och samhället har misslyckats fullständigt!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,