Man får tycka att det är jobbigt att vara förälder. Att det är jobbigt att ha barn. Även om man själv har valt att skaffa barn och även om man själv har satt dem till världen.
Man får bli arg på sina barn när de har gjort fel eller i rent uppfostringssyfte. Trots att det är du som har uppfostrat dem.
Man får sätta egna regler. Även om ”alla andra får” något helt annat. Även om någon tycker att du är en ”hönsmamma”.
Man har rätt att ha egen tid. Även när du har blivit förälder.
Man får ge sina barn lov att göra saker som inte andra barn i samma ålder får göra. Även om någon anser att du är ansvarslös.
Man får ta obekväma beslut för barnets skull. Även om barnet gråter och skriker att du är världens sämsta förälder.
Men man ska inte göra dessa saker hela tiden. Om du alltid klagar på ditt barn, alltid åsidosätter ditt barn, aldrig bekräftar ditt barn, alltid tar beslut ovanför barnets huvud, utan att barnet får vara med och bestämma, tar egentid när ditt barn behöver dig mer än vanligt, alltid är arg på ditt barn, då kan ditt barn fara illa.
Man får bli arg på sitt barn och jag skulle vilja påstå att man BÖR bli arg på sitt barn när h*n gör fel. Hur ska ett barn annars lära sig att våga ta konflikter? Men det är också viktigt att efter ett ”utbrott” sitta ner och prata om det som hänt. Förklara varför man blev arg och att man inte tycker om HANDLINGEN som barnet gjort, men alltid kommer att älska honom/henne.
Föräldraskap är en balansgång. Som förälder har vi naturligtvis även rätt att göra fel. Vi är bara människor. Jag tror att de allra allra flesta av oss föräldrar har våra barns bästa för ögonen och gör det vi tror är rätt och det vi i den stunden förmår. Samtidigt tror jag det är helt omöjligt att uppfostra ett barn utan att begå några misstag.
Föräldraskap är aldrig lätt. Ibland går vi på instinkt, ibland på beprövade metoder, ibland på ren slentrian och ibland på vår kännedom om vårt barn. Det viktigaste tror jag ändå är att vi försöker göra vårt bästa.
Att se saker i ett större perspektiv och på längre sikt än våra barn har förmågan att göra, tror jag är en av våra största uppgifter. Barn och ungdomar har en förmåga att se saker på väldigt kort sikt och har ofta svårt att se konsekvenser av sitt handlande.
Barn behöver massor av kärlek och omsorg, de behöver vägledning och omtanke, men de behöver också riktlinjer, någon som säger ifrån och någon som kan och orkar stå emot när vindarna blåser som hårdast.
Jag och flickorna. De kan ha varit ca 4, 6 och 8 år ungefär, om jag inte minns helt fel?
Hönsmammor och curlingföräldrar verkar ofta stolta över att de är det. Jag ser inte det positiva i det hela. Jag tror att det är rätt naturligt att vi som föräldrar vill våra barns bästa och är oroliga för att de ska råka illa ut. Men därifrån till att hindra dem från att försöka sig på svåra saker eller ibland till och med lite riskabla, det tycker jag är lite som att sätta krokben på våra barn. Hur ska de någonsin lära sig om de inte får chansen och försöka? Det är ju inte meningen att vi ska göra våra barn björntjänster som innebär att de får svårt att klara sig i vårt samhälle när de växer upp. Då har vi ju inte hjälpt våra barn utan snarare stjälpt dem!
Rätt ofta möter jag människor som lite urskuldande, men mest med skämtsam ton säger ”Ã…åååh, jag är en sådan hönsmamma. Jag curlar mina barn hela tiden.”
Ibland är det naturligtvis på skämt och det är klart man ska kunna skämta om det. Men det jag funderat en hel del på är att många föräldrar säger det med lite stolthet i rösten. Som att de tycker att det är något positivt och något som är till barnens fördel. Något man gör för barnens skull och inte sin egen. Som en uppoffring för den eller de man älskar mest på jorden.
Jag har sällan haft ”färdiga planer” i min barnuppfostran, utan har mest uppfostrat mina barn lite ”på känn”. Försökt känna efter vad som är rätt eller fel.
”Nej, det känns inte okej att hon går hem själv från stan mitt i natten.”
”Ja, hon får gå hem själv från skoldiscot med sina kompisar, fast det blivit mörkt.”
”Nej, det är INTE okej att hon slår sin lillasyster.”
”Ja, hon får tända adventsstaken, trots att hon riskerar bränna sig…”
Ja, ni förstår själva hur mina tankar har gått. Jag skulle kunna säga att jag försökt uppfostra mina barn med enormt mycket kärlek. Mycket demokrati och med vanligt sunt förnuft.
Jag har gjort en massa fel, i likhet med de flesta föräldrar och jag har kalkylerat fel många gånger, när jag trott att jag haft en perfekt plan och uträkning. Men jag har med flit försökt att inte vara en hönsmamma eller en curlingmamma.
Mabou är en väldigt ”självgående” och självständig liten kille för sin ålder.
En av mina viktigaste delar i uppfostran av mina barn var redan tidigt självständighet. Jag ville verkligen att mina barn skulle bli självständiga.
Med facit i handen, så känner jag att det har gått ganska bra hittills. Ett av barnen var det ganska svårt att ”göra självständig” och det har krävt en hel del puffande framåt, ett annat av barnen har varit ganska självständig, men har behövt puffas framåt något vid vissa tillfällen. Så finns det två som jag har fått stått och hållit i för att de blivit lite VÄL självständiga. Vilket i det här fallet är positivt på många vis, men samtidigt lite ”farligt”, då jag fått bromsa dem och förklara att det här och det här är lite VÄL farligt för ett barn på 7/10/15 år, eller vad de nu har varit. De har med andra ord inte sett farorna på samma sätt som en vuxen gör.
Många, många gånger har jag velat stoppa mina barn från att göra saker jag tror att de ska klara av, som jag vill att de ska försöka, men som jag är rädd att de ska råka illa ut. Jag har då funderat en stund på om jag verkligen tror att de ska klara det. På vad som kan ske om de inte klarar det.
Ibland har jag gått med på att de ska få göra något och har sedan suttit hemma och stångat huvudet i väggen och frågat mig VARFÖR i hela världen jag gått med på det? Tuggat sönder naglarna av oro och ångrat mina beslut. Samtidigt har jag förstått att det inte har med mina barn att göra, det har med MIG att göra. Det är inte barnen som inte klarar av att göra den där saken, det är jag som inte klarar av att hantera min oro för mina barn.
Att hindra sitt barn från att göra saker man med huvudet inser att de behöver få göra för att träna sig, för att bli mer självständiga eller för att de är tillräckligt mogna för det, för att man SJÄLV ska bespara sig oro, det är ju inte att göra något för ditt barns skull, utan för din egen skull.
Visst, ingen är perfekt. Det är klart att vi ibland nekar barn att göra saker för vår egen skull och det är ju också bra, men det här med ”curlande” och ”hönsmamma/hönspappa” tycker jag ofta leder till att neka sina barn av fel anledning. Ibland tycker jag mig se att samma föräldrar har svårt att säga nej till saker de faktiskt borde säga nej till, för att de har svårt att neka barnet något det gärna vill.
Lite som att ”nej, du får inte gå själv till din kompis för att det är en gata emellan, trots att du klarar av att se dig för när du går över och trots att risken är väldigt liten att det ska hända något. Men jag kan ju inte neka dig att äta 3 glassar innan maten, för du kanske är jättesugen på glass just nu och inte vill vänta.” Jag spetsar förstås till det lite, men ibland när jag hör en diskussion mellan förälder och barn, kan jag få lite av den känslan…
Jag fick en gång en kommentar i min blogg där någon ifrågasatte att jag uppmuntrade Binta (då 21 år) att åka till Jamaica för att utveckla dansen, men att jag totalt vägrade låta Isatou (då 17) åka till Magaluf. Det är PRECIS vad det här inlägget handlar om!!
Anledningen till att jag uppmuntrade dem var för att de hade nått ”toppen” i Dancehallens Sverige. De hade båda titlar som vinnare i SM (National DancehallQueen) och med andra bra placeringar i samma tävling, de hade även diverse andra titlar där de vunnit olika typer av tävlingar i Sverige och de var på väg att tappa en del inspiration. De hade liksom redan ”nått toppen”. Dessutom hade de inga fasta jobb och var klar med sina studier och jag såg det som en möjlighet för dem att dels få resa, vilket jag tror är jätteviktigt att man som ung får möjlighet till, men det skulle förhoppningsvis även ge dem ny energi, ny inspiration, ny dansteknik och nya kontakter.
Även om jag i princip levde med en klump i halsen under en månad, så är jag jätteglad över att de åkte och precis som jag hoppats så gav den månaden dem både mersmak för resandet, men också massor av kontakter, erfarenhet, energi, teknik, möjligheter och utveckling. Idag har de hunnit med 3 resor till Jamaica på precis ett år, varav två av resorna var en månad vardera och den sista resan var de borta i hela tre månader.
Det har gett dem än mer skinn på näsan, massor av erfarenhet och de har blivit än mer sammansvetsade i sin relation, både yrkesmässigt och som kamrater. Särskilt efter den sista resan kan man se väldigt stora skillnader på deras relation till varandra och det på ett positivt sätt!
Borde jag ha låtit Isatou resa till Magaluf då? Mitt svar är fortfarande nej. Dels tycker jag det är en viktig skillnad på om man är myndig eller ej, men jag tycker också att det är viktigt att göra skillnad på sina barn. Ja, du läste rätt! Jag tycker det är viktigt att göra skillnad på sina barn!!
Barn (och vuxna) är alla individer! Man måste ge sina barn ansvar och frihet efter sin mognad och personlighet! Som exempel är Binta en person med mer ”skinn på näsan” och som är väldigt framåt, social och orädd, jämfört med sin lillasyster som är ganska blyg och inte alls tar för sig på samma sätt. Hon är försiktig som person och oerhört ödmjuk. Samtidigt så kan jag också se att Isatou med sin försiktighet inte lika ”lätt” skulle riskera att hamna i problem om något gick snett.
Binta, nu 22, hennes hemkomst från sin senaste resa från Jamaica. Även denna gång välbehållen och jag kunde slappna av. Igen.
Ingen av dem är bättre eller sämre och min kärlek är inte större för någon av dem, men de är helt enkelt väldigt olika! Att skicka Isatou med ett gäng kompisar som 17-åring till Magaluf, skulle ha kunnat resultera i att jag försatt henne i en situation hon kunde ha haft svårt att hantera, om något oförutsett skulle ha skett. Jag tycker inte det är att vara en ansvarsfull förälder eller vuxen. Med det inte sagt att jag skulle ha låtit Binta resa själv med kompisar till Magaluf när hon var 17 år. Jag anser som sagt att det är en ganska stor skillnad på att vara myndig och ha rätt att fatta sina egna beslut, jämfört med att vara under 18 år.
Jag tycker också att det är väsentligt vilken personlighet ett barn har och vilken mognad de har. De flesta barn mognar olika snabbt inom olika områden. Där en person snabbt blir väldigt duktig på att laga sitt eget mellanmål tidigt, kan ett annat barn i stället vara väldigt sen på det, men i stället vara väldigt försiktig när h*n går över trafikerade gator, eller passa lektionerna och komma i tid. Som sagt, barn utvecklas olika inom olika områden, därför har jag också varit väldigt olika i min uppfostran av mina barn och det har varit ett högst medvetet val, med mina barns bästa för ögonen. Däremot har jag försökt att vara väldigt rättvis när det gäller att överösa mina barn med lika delar kärlek, respekt och att de alltid haft rätt att säga sin åsikt och att tycka.
Ja, vem sa att det är lätt att vara förälder? Inte jag i alla fall, men jag tror ändå att vi föräldrar blivit mer benägna att bli ”hönsföräldrar” till våra barn, eller curla dem och jag tror definitivt inte att det gagnar våra barn, utan tvärt om tror jag att det både hämmar dem och gör dem en rejäl björntjänst, när de blir vuxna och ska klara sig utan vårt curlande!
Men lite generellt, utan vetenskaplig undersökning, men genom att ha växt upp med bröder, uppfostrat tre döttrar som idag är 17, 19 och 21 år och med en 8-årig son, så skulle jag nog våga säga att de flesta killar kan vara lite busigare under uppväxten, medan tjejer generellt oftast är ganska svåra att förstå sig på under tonårstiden, med svängande hormoner och humörsvängningar som kan få värsta berg-och-dalbanan att framstå som en bebisgunga.
Men med min egen tonårstid ännu i bakhuvudet, så kan jag också påstå att det för många tjejer är den svåraste tiden i ens liv. Jag är nu på väg mot mitt 40:e år och tiden mellan 13-17 år är fortfarande de värsta åren i mitt liv och jag skulle inte vilja byta tillbaka till den tiden mot något i hela världen!!
Med det i färskt (nåja…) minne så är det inte så konstigt att det är en svår tid för både tonåringen och dennes föräldrar.
Så, ja, även om en av mina döttrar inte haft någon riktigt kaotisk tonårstid och att en annan av döttrarna var väldigt mycket ”jobbigare” än sonen även under småbarnsåren, så tror jag generellt att de flesta pojkar kan vara lite busigare under småbarnsåren och de flesta tjejer är svårare under tonårstiden än de flesta pojkar.
Så här, lite med facit i handen kan jag förundras över att jag ”kom ut” så välbehållen som jag är från föräldraskapet med mina döttrar.
Ã… andra sidan så är det ett lika stort under att min egen mamma överlevde min tonårstid.
Sammanfattningsvis om föräldraskapet skulle jag vilja säga: Man får göra sitt allra bästa under de förutsättningar man för stunden har och hoppas att det inte blir allt för tokiga beslut allt för många gånger. Sitt bästa är trots allt det vi kan göra. Med facit i hand är det lättare att ångra saker som redan skett. Men förhoppningsvis så blev det några bra beslut däremellan också…!
I Allt om Barn skriver man att ”Det svarta fåret är lätt att peka ut”. Det betyder att man skulle favoritisera något/några av sina barn och något av barn skulle då bli det ”svarta fåret”. Som ett led i den heta debatten som fortfarande håller på i mitt inlägg: N-ordetdebatten. IGEN. (Klicka gärna på länken och läs det om du vill) så skulle jag ju kunna säga att alla mina fyra barn är mina SVARTA får… 😀
Nu handlar artikeln dock om att föräldrar älskar något av sina barn mer än sina andra barn. Den handlar också om att man skulle behandla dem olika. När det gäller det första så förvånar det mig att man kommit fram till detta. Det förvånar mig också, uppriktigt sagt att det finns föräldrar som faktiskt känner så. Det måste kännas fruktansvärt för en förälder att känna på det viset för sina barn.
Varför jag ändå blir förvånad över detta är att jag, handen på hjärtat, verkligen inte känner så för mina egna barn. Jag kan uppriktigt säga att min KÄRLEK är lika stor för alla mina fyra barn. När jag väntade min äldsta dotter så var jag orolig under graviditeten över att jag kanske inte skulle kunna älska mitt andra barn lika mycket som det första. Jag trodde det skulle vara omöjligt att känna så mycket kärlek för fler än en person. När jag såg dotter nummer två så försvann dock alla farhågor. Samma starka kärlek som jag känt för dotter nummer ett, fanns också som en självklarhet där för dotter nummer två.
Kärleken känns däremot olika, men alltså inte mindre eller mer för något av barnen. I Sverige säger vi ibland att ”favoritbarnet” är det barn som man ägnar sig mer åt eller är ”mer tillåtande” mot. I Gambia säger man ofta tvärt om. Det är det barn som man är strängast mot, som är favoriten, för det är det barnet man lägger ner mest energi på att barnet ska upp ”uppföra sig” bra. I Gambia är det inte heller helt ovanligt att man är öppen med att ha ett ”favoritbarn” och ofta kan det till exempel vara så att i en barnaskara på fem barn, så kan mamman säga att barn 1 är hennes ”favorit”, pappan kanske säger att barn 2 är hans ”favorit”. Mormor säger att barn 3 är hennes ”favorit”, Farfar säger att barn 4 är hans ”favorit” och kanske en moster säger att barn 5 är hennes ”favorit”… o.s.v.
För mig har alltid detta känts främmande. Däremot så har jag alltid behandlat mina barn olika. Väldigt olika, faktiskt. Jag har dock heller aldrig strävat efter att behandla dem lika. De är fyra väldigt olika personligheter och jag menar att de har väldigt olika behov.
Binta (19) är den som alltid fått mest uppmärksamhet, eftersom jag anser att hon haft störst behov av det. Samtidigt har hon också varit den mest självständiga, så hon har fått göra saker som jag inte alltid tillåtit de andra barnen göra i den åldern. Samtidigt har jag varit mest sträng mot henne, eftersom hon har en förmåga att ”over-do things”. Samtidigt så är hon det av mina barn som har haft det svårast i livet av olika skäl och därför har hennes framgångar glatt mig och berört mig mer än de andra barnens. Hon har en mental styrka som jag beundrar enormt! Jag lovar att jag stångat min panna blodig många gånger.
Jai (17) har jag alltid varit väldigt försiktig med. Jai är det av mina barn som är mest känslig. Hon är ganska lätt påverkad och där har jag försökt jobba mycket med att stärka hennes åsikter och hennes person. Hon har lätt att falla i gråt och visa sina känslor, samtidigt som hon håller mycket inom sig och är ganska hemlighetsfull av sig. Man får liksom draaa saker ur henne… Hon är också den av mina barn som har mest olika åsikter jämfört med oss andra i familjen. För henne är det viktigt att ha många nära kontakter utanför familjen och det har jag aktivt försökt stärka, samtidigt som jag ibland också får äga stopp, för att hon lägger för mycket fokus på andra människor, än de som står henne närmast. Det har varit svårt att ”släppa taget” om henne. Hon kan verkligen få massor gjort på kort tid och det gäller allt. När hon har bråttom så pratar hon snabbt, städar som en hel orkan och jag beundrar hennes fokusering när hon vill få något gjort och hennes förmåga att känna empati med andra.
Isatou (15) är det av mina barn som är mest hemkär. Hon är den jag litar mest på när det gäller ansvar. Hon är ibland allt för ansvarsfull för sin ålder. Ibland är det nästan så jag önskar att hon ”slog klackarna i taket” mer. Hennes enorma kärlek till små barn, djur och hemmet, tycker jag säger en hel del om hennes personlighet. Däremot har jag fått jobba väldigt mycket med hennes självkänsla, som inte är på topp. Jag brukar säga att Binta tog all självkänsla när hon föddes, så att de andra syskonen blev utan och ibland känns det lite så. Isatou har dock ett hjärta av renaste guld. Det finns nog ingen som är så vänlig och verkligen aldrig trampar andra människor på tårna. Hon tar hänsyn till människors liv, tankar och känslor på ett fantastiskt sätt! Jag beundrar verkligen hennes ödmjukhet.
Mabou (6) är det fortfarande svårt att säga så mycket om eftersom han är så liten. Men de främst framträdande dragen hos honom just nu är hans verbala förmåga. Han är dessutom nyfiken och har en enorm känsla för detaljer. Han har mycket spring i benen men är väldigt snäll. Än idag så har jag aldrig hört att han gett sig på ett annat barn eller tagit till våld mot något barn, trots att han åkt på både en och annan smäll själv. Även på dagis och bland hans kompisar så har andra föräldrar och fröknar förvånats över hur snäll han är mot andra barn och att han alltid är mån om att andra barn har det bra och har någon att leka med. Han har kompisar som både är väldigt mycket yngre och även väldigt mycket äldre, vilket jag tycker är ett bra tecken.
Poängen med att relativt grundligt beskriva mina barns personligheter är för att visa hur olika de faktiskt är varandra. Alla mina barn har delar i sin personlighet som jag ogillar väldigt mycket och de har alla delar i sin personlighet som jag är väldigt stolt över och respekterar väldigt mycket. För mig är det oerhört viktigt att se till varje individs olika behov, men jag kan verkligen inte känna att det har med kärleken att göra. Precis som alla föräldra har jag gjort oräkneliga misstag i min uppfostran av mina barn. Fler än jag kan räkna. Det är verkligen inte lätt att som förälder göra rätt alla gånger och ibland är jag övertygad om att barnen anser att jag varit orättvis, men jag tycker det är fel att låta ett barn göra saker bara för att storesyster/storebror gjorde det i den åldern, om man inte känner att det barnet är moget nog för det.
Jag tror också det är viktigt att se individerna efter de behov de har just då. Under en specifik period så kanske ett av barnen har det svårt eller jobbigt och då tycker jag det är en självklarhet att lägga mer fokus och tid på just det barnet under just den tiden.
Nej, jag känner som sagt var inte alls igen mig i att kärleken är större till något av barnen, men eftersom artikeln bygger på en studie och eftersom jag hört föräldrar säga att de har ett barn de älskar mer, så måste jag ändå dra slutsatsen att det kan vara så och det tycker jag måste vara hemskt både för föräldern och barnet.
3 visitors online now 3 guests, 0 members Max visitors today: 9 at 12:00 am UTC This month: 40 at 09-05-2023 05:19 am UTC This year: 556 at 01-18-2023 08:32 am UTC All time: 556 at 01-18-2023 08:32 am UTC
Man får tycka att det är jobbigt att vara förälder. Att det är jobbigt att ha barn. Även om man själv har valt att skaffa barn och även om man själv har satt dem till världen.
Men man ska inte göra dessa saker hela tiden. Om du alltid klagar på ditt barn, alltid åsidosätter ditt barn, aldrig bekräftar ditt barn, alltid tar beslut ovanför barnets huvud, utan att barnet får vara med och bestämma, tar egentid när ditt barn behöver dig mer än vanligt, alltid är arg på ditt barn, då kan ditt barn fara illa.
