Tävling för ensamstående Help 2 Help

Jag har tidigare skrivit om den här tävlingen i min blogg. Det är en tävlingsserie i flera delar och det här är andra delen!

Den här veckan står det entrébiljetter för en familj till Junibacken på spel. Junibacken ligger på Djurgården i Stockholm.

Vem kan tävla: Det som krävs för att få vara med och tävla är att man är ensamstående förälder som lever på marginalen (upp till existensminimum). Tävlingen har kommit till för att ensamstående föräldrar som har svårt att få ekonomin att gå ihop, ska ges möjlighet att göra något tillsammans med sitt/sina barn. Du kan delta i tävlingen helt anonymt utåt, men jag behöver förstås namn och adress till den som sedan vinner och sänder den till de som ska sända vinsten.  

Denna tävling görs i samarbete med Junibacken och det enda du behöver skriva är varför du skulle vilja vinna dessa biljetter till Junibacken!

Du kan delta i tävlingen genom att kommentera i min blogg (mailen syns inte utåt, men jag behöver den för att kunna verifiera vem som vunnit och för att kunna maila den) eller genom att maila mig direkt på: tonarsmorsa@gmail.com

Andra bloggare som hjälper till att sprida denna tävlingsserie:

Hermansro

Törnebohms Hotspot

En mamma i kris

Vår stora familj

Britta

kucke-li-lo

Jag är tacksam för all spridning om den här tävlingen som jag för övrigt inte har något som helst vinstintresse i, utan gör för att jag vill stötta en och annan familj med svag ekonomi. Om du känner någon som du tror skulle passa in för att tävla, tipsa gärna den personen om tävlingen!

Stort GRATTIS till förra veckans vinnare också!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Och jaaaa…

…jag tänker fortsätta stötta mina barn i det de vill syssla med! 😀 Att låta dem utveckla sina intressen i det som de själva är intresserade av och inte tvinga på dem mina egna intressen. Så länge det inte är något som skadar dem eller någon annan eller deras hälsa så kommer jag att stötta dem i det de vill, med mina råd och min vägledning har de mitt fulla stöd! I medgång och motgång.

Binta är kanske den som syns mest av mina barn, det beror nog mest på att hon valt ett yrke där en av delarna är i rampljuset

För mig är det inte viktigt att de blir framgångsrika. Det är viktigt att de har ett liv de själva trivs med och mår bra. Det är viktigt för mig att stötta dem för att nå de mål de själva har satt upp och när de inte lyckas med det så är det min önskan att få finnas där för dem och visa att de duger och är älskade i alla fall. För de personer de är!

Min kärlek till mina barn är förbehållslös och kommer att vara lika starkt oavsett vad de väljer att göra med sina liv. Jag kommer alltid att respektera deras val och så långt det är möjligt stötta dem i deras val även om jag kanske inte alltid kommer att tycka om dem.

Binta med hennes dans, oavsett vad illasinnade ryktesspridare tycker om dansen! Jag vet att hon jobbar mycket hårt och förtjänar varje framgång hon gör. Det är HON och ingen annan som tagit henne till den nivå hon är idag! Det är jag stolt över och därför har hon mitt fulla stöd!

Jai har jag i flera år försökt stötta med hennes sång, då hon har en fantastisk sångröst, vilket hon vägrar att utveckla och det tycker jag också är viktigt att acceptera, även om jag tycker det är lite trist att inte utveckla den talang hon uppenbarligen har! I stället försöker jag nu att stötta henne i sitt yrkesval för att kunna utveckla sig inom det!

Isatou försöker jag stötta och uppmuntra i sitt matlagnings- och bakningsintresse på de sätt jag kan. Jag har ofta skrivit om hur hon lyckas skapa fantastiska smakupplevelser i vårt kök, till familjens stora glädje!

Mabou är det ju lite svårt att säga vilket som kommer att bli hans styrka och stora intresse i livet, då han ännu är så ung, men just nu vill han lära sig mer inom dans och att spela tv-spel är ett gemensamt intresse vi har för tillfället…! 😉

Jag anser att det i stort sett är en förälders plikt att ge sitt stöd till sina barn, oavsett om det finns de som har sina moraliska betänkligheter i frågan!

För övrigt ger jag mitt fulla stöd till Blackout Dancecrew, som jobbar mycket hårt med sin egen och andras dans. Som undervisar alla dessa människor i alla åldrar. Som dessutom ger unga tjejer en bättre och starkare självkänsla. Som får en massa unga fans att inse att det är okej att dansa och tycka om sig själv även om man är ”för” kort, lång, smal, tjock, har stora fötter eller långa ben, breda höfter eller vad-det-nu-kan-vara… Ja, helt enkelt att man duger som man är och kan gå väldigt långt ändå om det är något man brinner för! Det visar ju inte minst alla bokningar och erbjudanden de får!

Jag älskar att få vara en del av mina barns liv och jag älskar att de är en del av mitt liv! Jag har mina vänner, kollegor, släktingar, bekanta, men störst av allt är kärleken till mina barn! Leve Kärleken! Länge, länge leve spridning av glädje, kärlek, positivism och uppmuntran till dina medmänniskor. Kort leve till alla som sprider illasinnade rykten och lögner, förtal och elakheter, hat och avundsjuka, både på Internet och utanför!

Peace, Love & Harmony!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Unga mammor

Binta 1 månad gammal

Jag hade precis fyllt 18 år när min äldsta dotter Binta (20 år) föddes. Jag var 18 år, men såg ut som typ 12. Ganska snabbt upptäckte jag att om man är en ung förälder, så ifrågasätts allt man gör. Ja, precis allt. Folk har en oerhörd förmåga att ifrågasätta allt man gör med sina barn. De utgår också från att de har rätt att kritisera, på ett sätt som man aldrig skulle göra med en äldre förälder.

Jainaba (4) , Binta (6)   och Isatou (2)

Mina två andra döttrar Jainaba (17) och Isatou (15) kom i relativ snabb takt, med två års mellanrum, vilket innebar att när jag var 22 år så hade jag inte mindre än tre döttrar.

Jag kan inte säga att jag hade koll på allt, för det hade jag inte. Men jag kan lova en sak och det är att jag försökte att alltid ha mina barns bästa för ögonen. Jag gick sällan ut, jag drack sällan och jag kämpade hårt för att barnen skulle ha det bra, även när det var tungt och jobbigt. Jag sticker inte under stol med att det ofta var det. Tungt och jobbigt. Särskilt som Binta var ett väldigt krävande barn och jag ofta brottades med dålig ekonomi. Men någonstans hade jag valt att försöka kämpa på med en positiv inställning och anda.

Jag såg aldrig mina barn som en börda, utan snarare som en tillgång. De var mitt liv och min framtid.

Det som var mitt största problem som ung förälder var omgivningens ifrågasättande, kritik och ibland till och med förakt. På sätt och vis ledde det till att jag var en sämre förälder. Jag kände hela tiden ett krav på mig att klara mig själv och att klara min föräldraroll inte bra, men bättre än andra föräldrar.

När barnen till exempel så småningom började på dagis så gick jag igenom deras kläder varje dag, för att se att det inte saknades något. Jag gick igenom blöjpaketet varje dag för att kolla så de inte var på väg att ta slut. Oftast köpte jag två paket blöjor till dagis och köpte ett nytt paket när det första tog slut. Jag minns att en dagisfröken vid ett utvecklingssamtal sa att ”om alla föräldrar vore som dig, med att hålla koll på sina barns behov, så skulle vi inte ha några problem som dagisfröknar”. Jag minns att jag grät av lättnad när jag gick därifrån.

Jag förstod på omgivningens förhållningssätt att om man är ung förälder så får man aldrig be om hjälp, inte beklaga sig när livet är tungt eller på annat sätt visa sig svag. Om man gör det så får man garanterat genast slängt i ansiktet: ”Nej, du är ju så ung så du förstod väl inte hur jobbigt det skulle bli” eller ”Nej, det är svårt att klara föräldrarollen när man är så ung”.

Idag vet jag att det jag tyckte var jobbigast när mina döttrar var små, skulle jag ha tyckt varit lika jobbigt idag, men idag skulle jag ha vågat ställa krav på ett annat sätt eller bett om hjälp eller i alla fall sett till att få ”prata av mig” när allt kändes tungt.

Det som retar mig är att alla dessa personer som kritiserade hur jag matade barnen, hur jag badade dem, hur jag lekte med dem, aldrig någonsin erbjöd sig att visa ett bättre sätt eller stötta det jag gjorde bra. Det var kritiken i sig som var det viktiga för dem. Att visa att de visste bättre. Ibland var det folk som inte ens hade egna barn som kom med all denna kritik, trots att jag hade tre barn och antagligen hade ganska mycket bättre koll på en hel del saker än vad de hade.

Det är klart man ska ifrågasätta och kunna kritisera, även en ung förälder, men kanske ska man fråga sig själv i vilket syfte man gör det. Gör man det för att man tror att barnet far illa? Gör man det för att barnet verkar må dåligt? Eller gör man det för att göra sig själv lite, lite bättre på någon annans bekostnad? Eller helt enkelt för att trycka ner en annan person?

Idag inser jag att på grund av denna kritik, så var jag så noga med att ursäkta och förklara allt jag gjorde för min omgivning, att det faktiskt tog tid och energi ifrån både mig och mina barn. Jag har aldrig påstått att jag är en perfekt förälder. En del misstag gör jag som jag jobbar på att förändra och säkert är det så att jag gör en hel del misstag som jag kanske inte ens inser att jag gör. Men likt många andra föräldrar så gör jag mitt bästa, med mina förutsättningar, med mina barns bästa i åtanke. Ibland blir det rätt och ibland blir det fel. Men jag inser idag att jag faktiskt ångrar att jag gick omkring och bad om ursäkt eller förklarade mig konstant när mina döttrar var små.

Mabou några månader gammal

När jag fick Mabou hade jag precis fyllt 31. Jag tror faktiskt att jag begått fler ”misstag” med honom än med döttrarna, för äntligen hade jag slutat förklara mig eller be om ursäkt för varje steg jag tog. Jag insåg att eftersom ingen längre ifrågasatte allt jag gjorde eller inte gjorde, så kunde jag ägna mer tid åt att faktiskt ta hand om honom. Samtidigt fick jag ett mer avslappnat föräldraskap. Jag var inte på helspänn hela tiden.

Jag har börjat gå in och läsa Beckas blogg. Becka var 17 år (hon har nu fyllt 18) och har tre små döttrar. Hon uppdaterar sin blogg och skriver mycket om sina barn. Man ser att hon är en väldigt engagerad mamma. Där finns varken mode eller sminktips på hennes sida, utan sida upp och sida ner får man följa med Becka och hennes tre, fina barn på skogspromenader, runt bordet med fingerfärg. Allt med en härlig energi, glädje och enorm kärlek. Jag känner inte Becka, men jag är övertygad om att hon är en fantastisk mamma till sina barn. Trots att hon är så ung.

Jag känner igen det där med att Becka förklarar saker och snart förstår jag även varför hon känner att hon måste förklara sig och ursäkta sig. Hon bloggar och får då inte bara ta emot denna kritik från folk hon möter, utan även från folk som kommentarer i hennes blogg.

Jag har nu läst flera kommentarer som ifrågasätter Beckas kompetens som förälder, genom små, små pikar, tillrättavisanden och ifrågasättanden.

I stället för att skriva ”vilken härlig förmåga att ha koll på tre barn samtidigt, medan man badar det ena” så kommer det kommentarer som: ”man kan inte titta in i rummet efter ett annat barn om det ena sitter i badet!”

Jag menar att om man har tre barn och ett av barnen ska bada, så måste man snabbt titta in i ett annat rum ibland för att försäkra sig om att inte något av de andra barnen hittar på något som de kan skada sig på. Om barnet i badet mot förmodan skulle ramla under vattnet så hör man dels det om man bara står 1 ½ meter ifrån och skulle man mot förmodan inte höra det, så hinner ändå inte ett barn drunkna på tre-fem sekunder som det tar att titta in till ett barn i rummet bredvid. Becka skriver själv om detta HÄR!

Så till alla er som tycker att Becka gör ett fantastiskt jobb (gå gärna in och läs hennes blogg och bilda dig en egen uppfattning) uppmuntrar jag er alla att gå in på hennes sida och lämna en uppmuntrande kommentar, jag kan nästan sätta min högra hand på att hon av den uppmuntran kommer att bli en ännu gladare, positivare och bättre mamma!

Binta, Jai och Isa 2008, när Binta tog studenten

bloglovin

Här finner du mig på Twitter; http://twitter.com/tonarsmorsa

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Mamma-blogg-award

*Det är med en stor ära som jag tilldelar Dig den här Awarden!

Jag älskar att läsa Din blogg! Tack för att jag får följa Dig i Din vardag!

Du har en underbar Mammablogg! Be Proud!*

Jag har fått den här fina Awarden av Gunilla för att hon tycker att jag ska vara stolt över min underbara Mammablogg!

Reglerna för Awarden är enkla. Jag som har mottagit Awarden, lägger upp den på min egen blogg, länkar till bloggarna som jag har fått den ifrån. I min tur delar jag den vidare till ALLA Mammabloggar som jag tycker förtjänar den!
Lämnar såklart ett meddelande inne hos Dem, om att de har fått den!

Tusen TACK – du muntrade upp en trött mamma!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,