För några veckor sedan gick Uppsala Reggaefestival(URF) ut med att reggaefestivalen kommer att omorganiseras och flyttas. I dag kom ett nytt pressmeddelande om att festivalen kommer att satsa på Furuvik! Nyheten glädjer mig, särskilt som det inte ligger så långt ifrån min hemstad Uppsala!
Jag tror också att festivalorganisationen gör helt rätt i att sprida satsningar med reggae. Dels tror jag att det når ut till fler personer, dels att de kan sprida riskerna, men framför allt att det blir en nystart för reggaen att leva vidare!
Det blåser hårda vindar just nu mot oss som älskar reggae. Vi blir alla på ett eller annat sätt indragna i debatten om homofobin. Jag tror det är viktigt att ta ställning i den frågan, men samtidigt komma ihåg att det här är en ynkligt liten del av musiken och fokus är trots allt på några få artister! Det är inget försvar eller förringande, utan ett faktum!
För de allra flesta av oss handlar reggae om rytmer, oneness, medmänsklighet, frihetskamp och kärlek till våra medmänniskor! Låt oss inte glömma det! Låt oss se framåt och inte göra det här till en fråga där man ställer grupper mot varandra! Stå upp för den musik du älskar, men lägg inte hat på någon annan för det!
Låt oss nu se fram emot en sommar fylld av kärleksfull reggae! ONE LOVE!
Det här skulle bli ett kort och informativt inlägg om Uppsala Reggaefestivals nedläggning och några ord om att andan kommer att leva kvar i ny tappning. Efter att ha skrivit och ändrat och börjat om detta inlägg åtskilliga gånger under två dygn så inser jag att det inte kommer att bli ett sånt inlägg. Det kommer bli både personligt och långt då reggaefestivalen har betytt mycket för mig och min familj i så många år.
För Binta var festivalen en av årets höjdpunkter under tonåren
För min familj har reggaefestivalen varit en familjefest. För det mesta har vi alla varit där och det år någon har missat det så har de andra familjemedlemmarna varit där och det har känts konstigt att den av oss som inte varit där, har varit borta.
Jag är en av de reggaefantaster som tidigt började besöka reggaefester och senare även reggaeklubbar. Som Svensk och med erfarenhet av alla möjliga typer av klubbar i Sverige vill jag påstå att klubbar där majoriteten av gästerna är svarta, har varit särskilt svårt utsatta av polis och myndigheter. Att polisen stormar en klubb mitt under konsert eller uppträdande har inte varit något ovanligt på dessa klubbar, vilket definitivt hör till ovanligheterna när det gäller andra klubbar. Sedan har klubbägarna ofta blivit uppsagda från att fortsätta hyra lokalen med hänvisning till att man inte vill ha ”problem med polisen”. Nu pratar vi från mitten av 80-talet och framåt till nutid.
Det har varit svårt att skaffa tillstånd och lokaler för att få en fungerande reggaeklubb och för de som ändå lyckats, upplever jag att de fått utstå både trakasserier och motgångar utöver det klubbägare möter. Vissa klubbar har inte överlevt mer än någon enstaka månad, trots att arrangörerna och klubbägarna har varit seriösa personer som försökt skapa en miljö för oss som älskar reggae och/eller afrikansk musik.
I slutet av 80-talet gjorde man några tafatta men seriösa försök att starta dessa klubbar centralt i Stockholm (Restaurang Oxen, Gambianska klubben etc) och på andra orter för att vara lättillgängliga och attraktiva för gästerna. Resultaten var dock nedslående när det gällde myndigheters, lokalägares och även kringboendes reaktioner och motarbetande. Jag minns att en konflikt som uppkom från boende inte handlade om att det var för hög musik eller stökigt på klubben i allmänhet, utan helt enkelt att besökarna ”såg ut som apor”. Dessa grannar hade alltså klubbägarna att strida mot. Det kanske inte är så konstigt att de gav upp till slut och överlät lokalen?
Till saken hör också att även om vi som älskar reggaemusiken gärna föredrar just den när vi är ute och klubbar, så var faktiskt inte utbudet så stort för att klubba på andra ställen. Jag minns inte att jag EN ENDA GÅNG kom in på NÅGON ANNAN klubb/disco tillsammans med svarta vänner under 80-talet, särskilt inte manliga, utan problem. De flesta kom aldrig in alls. Det var alltid något jäkla ”slipstvång”, ”gympaskoförbud” eller ”fullsatt”. Fast det gällde aldrig de gäster som bara marscherade förbi oss i köerna och kom in på klubbarna framför våra ögon…
Om man försöker vara lite självkritisk då. Finns det anledning till att storma en reggaeklubb? Hur är det egentligen med drogerna? Jag kan säga att de klubbar där droger varit mer öppet än på andra ställen är de s.k. ”svartklubbar” som legat en bit utanför Stockholm och där ingen legal verksamhet har pågått. Jag skulle till och med vilja påstå att dessa klubbar har uppstått på grund av att det varit så svårt att driva legala klubbar för reggaefantaster! Däremot så menar jag att det inte funnits mer droger än på andra normalklubbar och ska man jämföra med klubbar runt Stureplan så har knarket varit både öppnare och mer uppenbart än det varit på reggaeklubbarna!
När jag läste Uppsala Reggaefestivals Pressrelease (pdf) härom dagen så står det klart och tydligt att de väljer att lämna Uppsala för att förnya sig och det tycker jag är bra, jag återkommer till det, men mellan raderna och med de senaste årens kritik mot att festivalen motarbetas, så läser jag också att det finns en konflikt som legat och grott länge mellan festivalledningen och myndigheter.
Som ”ursäkt” har kommunen ofta replikerat med att URF är ett ”vinstdrivande företag” och måste därför gå runt på egna ben. Det är sant ur en synvinkel, men samtidigt tycker jag det är småaktigt att inte se dels vilka pengar det faktiskt gynnar kommunens invånare med, men framför allt vad den har gjort för ungdomarna i vår stad. Det hade naturligtvis funnits utrymme för mer samarbete och ekonomiskt bidrag än det som faktiskt gjorts om viljan hade funnits.
Vi i min familj har nästan bara goda minnen av URF. De få negativa minnen vi har, handlar om specifikt ett av åren då polisen gick väldigt hårt fram mot festivalbesökarna och som de sedan även fick väldigt hård kritik för.
Det blev bättre senare, men jag tror att den där känslan av sommar, frihet, festival, bra musik, familjefest och känslan av One Love, försvann det där året. Jag tror att den där fantastiska känslan trampades ned av polisernas stöveltramp och helt enkelt skrämde iväg många av besökarna. Vem vill betala en massa pengar och resa till Uppsala för att bli trakasserad av polisen? Det var många som hade den reaktionen. Läs bara kommentarerna i mitt inlägg: Är det så här polisen vill visa sin makt för våra ungdomar? från 2008.
Jag upplever att samarbetet mellan festivalarrangörerna och polisen fungerade bättre de senaste åren, men jag har ändå en känsla av att allt motarbetande fick arrangörerna att lyfta blicken och se förbi Uppsalas begränsningar.
Att samarbetet förbättrades och att polisen gick från trakasserier av festivalbesökarna till vanligt polisarbete som de ägnar sig åt under festivaler generellt var bra, men jag tror att det redan var för sent. Skeppet hade redan börjat sjunka i och med besökarnas frånvaro. Trots kärleken till reggaen och festivalen var man inte beredd att riskera sitt välmående. Jag är också övertygad om att många föräldrar som läste alla artiklar om festivalen förbjöd sina ungdomar att besöka den. Om jag inte själv hade besökt den, så är jag inte säker på att jag låtit mina ungdomar åka iväg till en annan stad för att delta, att döma av det som skrivits i media om den.
Det var de trista delarna av reggaefestivalen. Tack och lov så är det inte dem som dominerar mina minnen från alla dessa års festivaler!
Det jag minns starkast är artister som kommit och gått, men också känslan av samhörighet, den bra musiken, feststämningen och att min dotter Binta har uppträtt där både med den tidigare gruppen Zumbas och sedan också med den nuvarande gruppen Blackout. Faktum är att de var den första renodlade dansgruppen som blev bokade till festivalen och det är ju också ett sätt att skriva festivalhistoria! 🙂
Mabou har varit en flitig och trogen festivalbesökare och jag tror inte han missat en enda festival sedan han föddes. Faktum är att hans första festival låg han fortfarande i min mage. 🙂
Busy Signal
Mr and Mrs Uppsala Reggaefestival – Still going strong! Yared och Adiam hann njuta lite av musiken också, inte bara arbeta
Alpha Blondy
Reggaelegenden Bunny Wailer
Faktum är att nu när jag har läst igenom en massa gamla inlägg om URF för att skriva detta inlägg så har jag fyllts av vemod, nostalgi och tårar. Jag är rörd. Att festivalen har betytt mycket för mig personligen och min familj är något jag varit medveten om länge, liksom för många andra flitiga festivalbesökare och inte minst för många Uppsalabor. Men att nedläggningen skulle beröra mig så djupt trodde jag faktiskt inte.
Att Reggaefestivalen i Uppsala läggs ner, är en stor förlust för Uppsala, inte minst ekonomiskt då man räknar att Uppsala dragit in ca: 10-15 miljoner kronor varje år på festivalen till näringslivet. Men staden förlorar inte bara ekonomiskt. Framför allt förlorar den en glans som URF har satt på staden. Inte minst har festivalen varit bra på att lyfta fram lokala artister från Uppsala och boka dem flitigt. Även där har funnits ett indirekt lyft för Uppsala.
Tänker jag med hjärtat så är det sorgligt att festivalen läggs ned. Men när jag tänker strategiskt så inser jag förstås att arrangörerna är vinnarna. De lägger inte ned sin glöd för reggaemusiken utan de tar nya krafttag med helt nya satsningar. Det krävs ingen Einstein för att inse att det nya konceptet är vinnande. Det är nya planer på flera mindre satsningar. Med dessa satsningar som innebär även spridande av risker.
Den första satsningen kommer att vara en kryssning, där även Blackout kommer att finnas med!
Ur Pressreleasen:
”Nya reggaekoncept:
Under 2012 och 2013 kommer Uppsala Reggaefestival att omvandlas, döpas om och återuppstå i flera nya
koncept och format:
• Reggaebåt: Den 29 april 2012 lämnar reggaebåten ”One Love Cruise” Stockholms hamn för färd
mot Riga. På scen står internationella dancehallstjärnan Mr Vegas och Sveriges nya reggaefavorit
Kapten Röd (”Årets artist” och ”Guldmicken” i P3-Guld 2012), samt en rad andra svenska reggaeoch
hiphop-artister. Det blir också dansshower och årets Dancehall Queen 2012 kommer att koras.
Reggaebåten arrangeras i samarbete med Tallink/Silja Line. Mer info: www.onelovecruise.se eller
http://www.tallinksilja.com/sv/cruises/special/riga/OneLoveCruise.htm?gclid=CNGh8oOA164CFf
AtmAodBzHUbA&247SEM
• Sverigefestivaler: Det finns långt gångna planer på att redan i år starta helt nya reggaefestivaler på
nya orter i Sverige. Artistbokning och planering pågår för fullt. Mer information kommer i
månadsskiftet mars/april.
• Svensk reggaefestival-export: Italien, Holland, Chile, Costa Rica och Dubai vill ha hjälp att skapa
liknande reggaefestivaler som i Uppsala fast i egen nationell skrud. Aktuellt under 2012-2013.
• Enskilda konserter: Internationella världsstjärnor som tidigare varit på Uppsala Reggaefestival
fortsätter bokas in till Sverige. Planerade artister i år är: Abbyssinians, Alborosie & The Shengen
Clan, Alaine, Beenie Man, Bounty Killer, Busy Signal, Bunny Wailer & The Solomonic
Reggaestra, Collie Buddz, Israel Vibration, Jah Cure, Jimmy Cliff, Morgan Heritage mm.”
Till sist: Ett varmt och innerligt TACK till Yared och Adiam som fått detta att rulla i så många år, med allt vad det innebär och ett stort och uppriktigt lycka till med alla nya planer!!
Uppsala Reggaefestival 2011 är slut. Vi som älskar Reggae och allt vad den här festivalen ger oss, är slutkörda, nöjda, trötta och hoppfulla inför nästa års festival!
Jag vill ge en sammanfattning av festivalen i stort och vad jag tyckt om och vad jag tyckt mindre om. Jag för även fram röster från andra festivalbesökare som jag pratat med. Vad har det snackats om på festivalen? Har folk varit nöjda?
Årets Nyhet: Dance 4 Life var årets nysatsning och det var verkligen en satsning rätt i tiden!! Nu säger jag inte bara det för att jag är manager och mamma till Binta och Blackout, även om det i sig gör mig rätt partisk, men faktum är att varje gång jag tittade på danstältet när något pågick där, så var det helt överfyllt. Det var massor av folk utanför och de uppträdanden jag försökte se, kunde jag helt enkelt aldrig se, då det var så fullt av folk framför mig att jag inte kunde se ett dugg. Det pratades också väldigt mycket dans. Vid en av måltiderna jag åt hamnade jag bredvid folk som berättade att de kommit dit mest för dansen och workshoparna. Jag tycker det är roligt att man gjorde en satsning på dansen som är en så stor del av reggae- och dancehallkulturen. Att det var rätt satsning tycker jag antalet besökare i danstältet bevisade. Lite känns det som om Blackout fått vara föregångare här då de är den enda rakt igenom dansgrupp som började bokas till festivalen och den första kvarten jag var på festivalen första dagen så fick jag frågan var Blackout höll hus av sex olika, för mig helt okända personer. Roligt är det också att dansen direkt fick sådant genomslag under festivalen. Många pratade om dansen under festivalen och jag hörde ingen nämna det i negativa ordalag, utan endast positiva!
Det jag lyckades ”se” av den här showen, var en massa ryggar. En del såg jag sedan på kameran, då jag zoomade in och höll den ovanför mitt huvud. Som sagt, allt för trångt och tjejerna såg knappt ut att kunna röra på sig på den minimala scenen…Tips till nästa år!
Årets Missbedömning: I samma andetag måste jag nämna årets missbedömning som också det var danstältet! Det var dels så liiitet att många, många, danssugna inte fick plats. Det var också allt för litet för uppträdanden och shower där. När Blackout DanceCrew har showat de senaste året så har de gjort det i det stora tältet och även det har varit för litet. Många har stått utanför och försökt få en skymt och många har kommit efteråt och varit ledsna för att de inget kunde se. Att då ha ett ÄNNU mindre tält var nog en missbedömning. För att inte tala om scenen. Jag beundrar de tjejer som showat där i helgen, för särskilt de större grupperna har inte haft möjlighet att ta ut svängarna mer än att ”vifta lite på armarna”. Dancehall kräver verkligen utrymme och för en större grupp på 4-8 personer måste det ha känts som att vara en guldfisk i ett snapsglas, eller nåt. Så om man vill fortsätta satsa på dansen tycker jag man ska ha ett minst lika stort tält som det större nästa år och kanske till och med låta de allra största dansgrupperna som man vet drar mycket folk, få ta stora scenen? Men eftersom man valt att ta in dansen och eftersom det här var första året med Danssatsning, så är förstås allt förlåtet! 😉
Publiken Svek: Jag tror alla som besökte festivalen upplevde att det var mindre folk i år än tidigare. Jag upplevde samma sak förra året, men tänkte då att det kunde bero på vädret, som inte alls var med oss 2010. I år har vädergudarna dock varit med oss och det har varit ett fantastiskt festivalväder, ändå upplevde jag och många med mig att besökarna var färre i år. En del har pratat om artistupplägget och andra har talat om att man upplevt det som om polisen har trakasserat många besökare under tidigare år. I synnerhet ungdomar. Många jag träffade på festivalen menade att deras vänner och bekanta som bojkottade festivalen i år, gjorde det för att de inte tyckte det var värt att kanske ha väntat länge på den artist de velat se för att sedan bli medtagen på provtagning för ”misstanke om ringa narkotikabrott”. Detta är personer som fått negativa resultat tillbaka efter provtagningarna, d.v.s. proverna har visat att de inte använt narkotika. Men till de festivalbesökare som valde att inte komma: YOUR LOST, tyvärr! Festivalen i stort var helt fantastisk och ni missade verkligen något!!
Drogerna och Polisens närvaro: Själv har jag eller mina barn aldrig blivit utsatt för något negativt på festivalen. Varken från polis eller övriga festivalbesökare, däremot har jag träffat på flera ungdomar och vuxna som har känt sig kränkta av behandlingen från ordningsmakten. En del om detta skrev jag för några år sedan och som jag upplever det så var det året när flest besökare ansåg att de blivit väldigt kränkta. Ett specifikt fall där jag gjorde en intervju med personen berörde mig särskilt illa och gör det än idag när jag läser intervjun igen.
Jag använder mig inte själv av droger och har under de 11 år Reggaefestivalen har pågått (jag tror jag missat en eller två totalt) aldrig någonsin druckit varken alkohol eller tagit droger, så jag har inget som helst egenintresse av att kritisera de hårda ”antidrogkampanjer” som hållits. Förra året reagerade jag på ett ingripande som jag tyckte såg brutalare än nödvändigt ut. I år har det varit färre poliser och färre ingripanden och jag tycker stämningen har varit mycket mer avslappnad, men jag kan inte låta bli att fråga mig om polisens framfart på tidigare festivaler har skrämt bort många av festivalens besökare?
Klart är i alla fall att jag inte kommit i kontakt med några som helst droger under denna festival och det bekräftades ju till viss del av polisen i en intervju (som jag nu inte hittar), att de ingripanden som gjorts, i stort sett skett i anslutning till festivalen och inte inne på festivalområdet.
Skönt är i alla fall att mycket av ”knarkryktet” och medias rapporterande om detsamma tycks ha minskat rejält i år och det känns bra, tycker jag, då det inte riktigt stått i proportion till allt annat som händer under festivaldagarna! Med stora världsartister som spelar, tusentals människor som roar sig på festivalen och allt arrangemang som tillkommer en festival av den här storleken.
Vänskap: Ett av mina huvudskäl till att älska den här festivalen är att man träffar andra människor som älskar samma musik som mig och som man känner samhörighet med. Jag har vissa vänner som jag i princip bara träffar under festivalen varje år och jag ser fram emot det lika mycket varje år. Sedan lyckas man alltid skapa nya bekantskaper och det är inte heller så tokigt. Planeringen av matborden vid de olika köken från världens alla hörn gör det extra fördelaktigt att lära känna nya vänner. DET är ett stort plus!
Motgångar, falska biljetter och familjen URF: I år har det rapporterats en del om falska biljetter till festivalen. Jag vet att ryktet var rätt utbrett redan förra året, men i år tog man fast personer som är misstänkta för att ha sålt falska biljetter i lite större utsträckning. Jag vill här verkligen ge en stor eloge till Yared, hans fru Adiam och deras dotter Malayka, som gör ett helt fantastiskt jobb för oss reggaeälskare! Det krävs ingen Einstein för att inse att det är ett otroligt massa roddande för att ro festivalen i land och även om de inte är ensamma om det, utan även har medarbetare, så är jag säker på att det inte är vem som helst som har den energin, glöden och envisheten att ro festivalen i land år efter år efter år. Är det inte falska biljetter, så är det kritik om droger, campingen, om marken de arrangerar festivalen på, synpunkter på vilka artister man tar in, biljettpriser… you name it! Jag hoppas för allt i världen att de orkar fortsätta och att det blir många kommande festivaler, trots kritik och dåligt med stöd. Jag vet att festivalledningen har kämpat hårt för att möta och samarbeta med sociala myndigheter, frivilligorganisationer, polis och kommunen. Samtidigt som de ska göra festivalbesökarna nöjda och locka med ett utbud som folk vill ta del av och dessutom fortsätta med bokandet av bra artister.
URF och Pride: Även om det inom reggaen, generellt finns en homofobisk tyngd, så tror jag ändå inte att det gäller huvuddelen av URF ´s besökare. Dessutom är jag rätt säker på att många av festivaldeltagarna älskar festivaler, nästan oavsett vilket tema de har. Där tror jag att URF kan ha tappat en del besökare i år, då Stockholm ´s Pride körde samtidigt och att de i år dessutom har temat öppenhet och med gratis inträde. Folk som bara längtar efter en festival kan ha valt både Pride och andra festivaler som pågått runt om i Sverige denna helg. När nu reggae har en homofobisk bakgrund, tycker jag det är extra härligt att lyssna på denna intervju med Kapten Röd! Nej, vissa attityder tar tid att förändra, men det blir bättre…!!
Artisterna: Till min egen förvåning måste jag nog säga att av de artister jag hann se, så var nog Mr Vegas en av mina tre favoriter nu så här efteråt! Han har aldrig varit någon stor favorit för mig personligen, men han gjorde en riktigt bra show! Elephant Man som var en av mina favoriter, levde upp till mina förväntningar och var ruggigt bra och den tredje (utan inbördes rangordning på dessa tre artister), även den till min stora förvåning, då jag aldrig varit något fan av Svensk Reggae, var då Kapten Röd! Ingen av de artister jag såg gjorde dåligt ifrån sig, men de här tre artisterna var helt enkelt över mina förväntningar och riktigt superbra live!
Önskemål inför nästa år: Mer utrymme för dansarna, både på scenen och för publiken! Fortsätta med festivalen i samma positiva anda, men framför allt: att vi får behålla den här fantastiska familjefesten med så mycket kärlek, musik, vänskap och dans!
Sammanfattning av festivalen med ett enda ord: OUTSTANDING!!
Nu måste jag gå tillbaka lite i tiden. Jag har nämligen valt att ha det här inlägget helt inriktat på Blackout ´s dansresor till Jamaica. Den första resan gjorde Binta och Vendela i November för åtta månader sedan. Sedan dess har de gjort tre resor då de stannat ca: 1 månad varje resa. Den första resan i November handlade mycket om att skapa kontakter, lära känna kulturen på Jamaica och att ”känna in” och lära sig danser och dansstilar. De upptäckte ganska snart att varje dancehallsteg har en egen historia och en egen upphovsmakare. Det visste de förstås innan också, men det blev mer uppenbart nu när de fick träffa personerna som skapat de olika stegen. Som mamma fanns det många anledningar till rejäl oro och trots att jag kanske var den som mest uppmuntrat tjejerna till den här resan, fick jag många anledningar att ångra att jag stått på mig så.
Sedan har de deltagit i många musikvideo, shower och träffat massvis med artister inom både musik och dans.
På den första resan fokuserade de alltså på följande: skapa kontakter, känna in och lära känna kulturen och danskulturen i synnerhet. De var med i videoinspelningar och träffade många artister och dansare, men försökte alltså framför allt ”känna in” Jamaica!
Det har blivit omskrivna i två större artiklar om Blackout på Jamaica ´s stora sajt Dance JA:
På resa nummer två så blev det mycket videoinspelningar. Tjejerna blev erbjudna att vara med i större artisters musikvideos och det var de förstås glada för, även om det är jobbigt med inspelningar då det är mycket tidskrävande och när de väl ska upp och dansa så ska de vara pigga och energiska, hur het solen än må vara…
Binta och hennes lobster (Hon är lik mig där, tokig i skaldjur…!)
Den tredje resan som de Binta och Vendela ännu inte kommit hem ifrån, följde även Blackout ´s tredje medlem: Mathilde med på. Den här resan har de framför allt satsat på olika tävlingar, shower de bokats till etc. Så de har fått mer chans att utveckla sin egen dans och har gjort sig ett namn i dans- och artistkretsar på Jamaica.
Tjejerna på väg till Jamaica Juli 2011
Hela Blackout DanceCrew på Jamaica, Vendela, Binta och Mathilde!
Den första grupptävlingen de deltog i, var på Limelight. Den vann de! Sedan körde de en tävling på Portmore där de fick en tredjeplats. Sedan körde de en tävling på Sumfest, som är Jamaicas stora festival där de kom tvåa. Det här är liksom ingen liten festival, utan en jättefestival som håller på dygnet runt i en vecka med flera scener och med stora världsartister.
Binta och Mathilde med lite tävlingsnerver, ser det ut som…
Här tävlar tjejerna
Denna bild tillhör www.infuzioninc.com
Inte nog med att de tävlade, de hade också en egen show på Sumfest-festivalen. Den gick bra, tills två av tjejerna skadade sig. Det var framför allt Mathilde, vars knä hoppade ur led. Hon var så inne i dansen, att hon inte upptäckte det förrän hon tittade ner och såg att knät inte satt där det skulle…! Hon fick bäras av scenen och det tycker jag säger en hel del om tjejernas dansengagemang. Tjej nummer två som skadade sig var Binta. Hon lyckades med nöd och näppe slutföra showen, trots att hon bara ville kliva av scenen…
Kvällen slutade därför med att tjejerna var på sjukhuset och fick sprutor, medicin och behandling för sina skador.
Mathilde på Sjukhuset med behandlat knä
Elephantman och Binta. Elephantman var för övrigt domare i den tävling där Blackout vann.
Man kunde ju tro att de tävlat klart vid det laget, med två av tjejerna skadade. Men om man tror det, så känner man inte riktigt de här tjejerna. Den stora tävlingen International Dancehall Queen Jamaica 2011 skulle gå av stapeln. De hade pratat en del innan om att de var sugna på att testa att tävla. Inte för att de ansåg att de skulle ha någon större vinstchans. Det är trots allt Dancehallens ursprungsland vi talar om. Med dansare längs gatorna och musiken som alltid spelas… Men de tyckte det kunde vara en kul grej att testa och bara få erfarenheten att vara med.
Binta och Vendela bestämde sig för att tävla i alla fall. Mathilde kunde inte. Binta borde inte. Men gjorde det ändå. Förutom att hon var skadad och kände av sin skada direkt, så la DJ ´n på fel mix. Så den koreografi Binta dansade passade inte ens in i dansen. Nåja, hon gjorde ett försök och det kan inte lyckas jämt…
Den här bilden ger en liiiiten hint om mängden publik.
Binta körde sitt race, så gott det gick och gjorde det bästa av situationen. Jag tycker det var ruggigt modigt av både Binta och Vendela att ens ställa upp! Det är ytterligare ett bevis för deras passion för dansen, deras dansglädje och deras mod.
Hur gick det då för Vendela, kan man fråga sig? Vendela blev snabbt en publikfavorit. Och då ska ni veta att delar av tävlingen är det publiken som väljer och med tanke på att tjejerna inte är från Jamaica och har något eget support där nere, så lyckades alltså Vendela trots detta bli en publikfavorit!
Tro det eller ej. Bland dessa fyrtio duktiga Dancehalltjejer från alla världens hörn, i Dancehallens Mecka: Jamaica, drog Vendela hem en 4:e plats!!
Hon är verkligen superduktig!!
Alla tre tjejerna är förstås riktigt duktiga och jag hoppas verkligen att de fortsätter dansa, fortsätter våga, fortsätter utvecklas, för de här tjejerna kan sin sak, men är samtidigt medvetna om att man aldrig kan sluta utvecklas och att man alltid kan lära sig mer!
Blackout DanceCrew
The Real Story of Blackout Dancecrew är inte slut, men den här bloggserien är slut för tillfället. Det är troligt att den kommer fyllas på med tiden. De delar jag skrivit om är deras framgångar och deras utveckling. Men man får inte glömma att de gånger de står på scenen, de gånger de tävlar och showar, även om de har mycket bokningar, inte är en bråkdel av all den tid de lägger ner i danssalar och med planering, träningar, koreografier, mixar låtar, letar musik, stöttar sina elever och försöker föra fram Dancehallens positiva budskap och dess bakgrund och historia. De har inte kommit där de är idag, genom bara drömmar, utan det har krävts och krävs fortfarande ett mycket hårt arbete.
Jag vet att Binta nyligen sa till mig att hon har gjort allt inom Dancehallen som hon verkligen har drömt om. Det finns inga stora drömmar kvar. Det betyder dock inte att hon tröttnat på dansen. Tvärt om ser hon nu hur allt är möjligt om man bara strävar efter det. Jag är säker på att tjejerna kommer att fortsätta sprida Dancehall i en positiv anda och jag är säker på att de kommer fortsätta utvecklas själva och stötta och träna sina elever till en fortsatt positiv utveckling!
Jag avslutar med en video tjejerna i Blackout dansar i Ice Cream med Stockholm Highgrades.
De var också bokade för tredje året i rad till Uppsala Reggaefestival. Tyvärr hade inte Binta och Vendela möjlighet att närvara, då de är kvar på Jamaica. Mathilde är här, men skadad och kunde därför inte heller representera Blackout.
Tjejerna har inte slutat planera. Jag är säker på att vi kommer få se mer av Blackout i framtiden!! Watch out!!
Dag tre av tre på Uppsala Reggaefestival 2011 började lite tokigt. På väg ner till festivalen gick sonens cykeltrampa av. Eftersom han absolut ville vara med på Jeremy ´s workshop som han höll i Blackout ´s ställe, så hade vi bråttom. Med en provisorisk lagning av trampan och andan i halsen nådde vi festivalen ändå och workshopen hade tydligen precis börjat…
OBS!! Ljudkvalitén är tyvärr dålig i vissa av klippen!
I ´m prepared for another festivalday…
Jeremy håller i Blackout ´s workshop och han gjorde det riktigt bra. Det var så pass många som ville testa på att han fick dela upp eleverna i grupper för att alla skulle få bra utrymme
Mabou är förstås en trogen elev…
Mathilde var med och höll ställningarna. Trots sin skada. Den enda från Blackout som representerade på festivalen, men som dessvärre var skadad efter en show på Sumfest, Jamaica när hennes knä hoppade ur led.
Queen Ifrica gjorde en bra spelning och är en liten favorit för mig. Jag är extra svag för kvinnliga reggae- och dancehallartister. Kanske för att de inte är så väldigt många så de som lyckats slå igenom är som regel väldigt duktiga på sin grej!
Högt tempo är något som även Elephant man lyckas hålla i sina shower!
Jeremy med vän
Elephant Man
Elephant man var en av mina höjdpunkter under festivalen och extra roligt tyckte jag det var att just han var en av domarna (tillsammans med Expressions) som dömde i en tävling som Blackout vann härom veckan på Jamaica.
Planen från Elephant man och Blackout på Jamaica var även att de skulle ha dansat med honom här på URF, men eftersom två av tjejerna (Binta och Vendela) blivit kvar på Jamaica och den tredje (Mathilde) är skadad, så fick andra tjejer dansa i stället och de gjorde ett bra jobb!
Igår kväll var ungdomarna här hemma ute och firade Isa ´s 18-årsdag (igen) och hamnade då på samma efterfest som Elephant Man!
Slutsammanfattning om festivalen i sin helhet kommer i ett nytt blogginlägg och får sammanfatta festivalen i stort!
Igår fredag var det dag 2 av Uppsala Reggaefestival 2011. Som alltid brukar torsdagen vara bra, fredagen bättre och lördagen bäst. Än så länge följer även årets festival den linjen.
Labyrint ´s Jacco och Dajanko presenterar artisterna
Kapten Röd
Jag ska vara uppriktig nu: Svensk Reggae har aldrig varit någon stor hit för mig. Visst har jag hört många artister och visst har jag hört riktigt bra låtar, men det har aldrig legat mig särskilt nära. Därför blev jag så otroligt glatt överraskad igår när jag gick och lyssnade på Kapten Röd. Jag har hört att han fått mycket bra kritik för sin senaste platta, men sanningen att säga så gick jag mest dit för att jag hört att Labyrint skulle göra ett gästinhopp med Kapten Röd. Men sedan var jag också lite nyfiken på Kapten Röd själv, då jag som sagt hört att hans senaste platta ska vara riktigt tung.
Han var inte bara okej, utan han gjorde ett riktigt bra live-uppträdande. Jag fick blodad tand och ska börja lyssna lite på honom och hoppas att han är så bra som folk säger även när han inte showar live!
Det var fler än jag som fotade. De flesta med bättre utrustning än mig…! 😉
Som sagt, Kapten Röd var riktigt tung och hans spelning gjorde mig på gott humör!
Freedom-flag vajar i vinden till gunget på scenen
Kapten Röd
Labyrint med Kapten Röd
Små hörproppar och stora. Allt är bra så länge de funkar.
Många var de barn som ville lyssna på Kapten Röd
Det var en hel del vuxna också
Mabou är alltid längst fram, känns det som…
Dajanko igen
Maten är alltid lika spännande. Husets Langos blev det igår och trots att jag var vansinnigt hungrig, så orkade jag inte ens halva.Vi får se vad jag kommer käka idag…
Söt som en sockerbit. Med Fish & Chips.
Man blir väldigt törstig av festival…
Isatou och Midia missar inget av festivalen. I natt efter klockan tolv misstänker jag att det blir extra festande då Isatou fyller 18 år i morgon!
Sedan kom alltså Mr Vegas. (Eller Las Vegas, som Mabou kallar honom 🙂 )
Han var riktigt, riktigt bra live!! Tyvärr är mina bilder på honom riktigt kassa, då jag stod väldigt illa till. Men han var som sagt riktigt, riktigt bra!! Att han hyllade Norge efter de tragiska händelserna där, gjorde inte showen sämre. Särskilt som jag konstaterade redan på Torsdagen att många Norrmän tycks befinna sig på festivalen!
Tyvärr avslutades kvällen med ett litet missöde. Toots & the Maytals var inbokade att avsluta Fredagskvällen, men på grund av försenade flyg från Jamaica som gjorde att sångaren missade flyget från Gatwich i England, så kom aldrig huvudpersonen. Bandet var dock på plats och även hans dotter som gjorde en riktigt bra konsert trots missödet!
Nåja, jag sörjde inte direkt, även om säkert många av Toots fans gör det. Jag hade en helt fantastisk festivaldag och Mabou och jag cyklade hem nöjda och glada i natten. (Även om Mabou gärna stannat med alla ungdomar och festat vidare.)
Första dagen av Uppsala reggaefestival 2011 är över och idag ska vi sätta tänderna i dag två. Att vädret var helt fantastiskt var toppen och gjorde stämningen mycket, mycket god! En liten förvånande upptäckt: det var VÄLDIGT många Norrmän på festivalen igår, vilket var jättekul, för det har jag aldrig reagerat på under tidigare festivaler. Kanske ryktet om URF sprider sig än mer? Här är en liten sammanfattning om gårdagen:
De gamla, goda vännerna var där och vi hann med både försäljning, skratt och gamla minnen, samt reflektera över ”dagens ungdom”, med vår egen ungdom ännu i gott minne…
Så här glada och pigga var vi i början av kvällen…
Jag älskar den goda festivalmaten som brukar serveras, men var lite besviken över att de inte har det Grekiska köket där i år. Mabou käkade BBQ Kyckling och den var supergod!
Binta ´s bästa vän Fia med söta dottern Estelle var förstås där!
Lite nya vänner bekantade vi oss med vid maten. Tjejerna tyckte det var kul att få träffa Binta ´s lillebror då de gillar hennes dans och kollat många klipp på youtube med Binta och Blackout!
Lite hjälp behöver man ibland när man är liten…
Nya, snygga sandaler inskaffade jag, då de jag hade på mig helt oväntat gick sönder. Snygga som stryk om jag får säga det själv.
Härliga, fina Labyrint-Jacco var där förstås. Labyrint spelar inte i år, men ska göra något inhopp idag i Kapten Röd ´s spelning.
Till slut kom även mina fina tjejer till festivalen med sitt lilla crew…
Mabou börjar bli en liten veteran på URF, då han varit med varje år sedan han föddes. Ja, faktum är att han till och med var med innan han föddes, när jag var gravid med honom… Så det borde bli hans 10-års jubileum i år. Inte att förakta när man bara är 9 år själv! 🙂
En vansinnigt trött och sliten Fatou vid 2-tiden i natt. Gårdagen gick i vitt och turkost, som ni ser. Färger jag älskar på sommaren då det ser så fräscht ut (det kan man dock inte anklaga mig för att se ut av bilden att döma…! 😉 ) Att turkost dessutom är min månadssten, gör knappast färgen mindre fräsch och somrig!
Men… vänta nu! Har jag inte glömt något? Jo, två saker: Artisterna som spelade igår. Jag hade för dåligt läge för att få bra bilder och hann helt enkelt inte med så mycket på scenen, men de jag hörde var tunga!
Det andra jag missat är: Var är Blackout? (Vilket var en fråga jag säkert fick 20-30 ggr igår!)
Jo, Mathilde kom hem igår som hon skulle. De andra två medlemmarna: Binta och Vendela är kvar på Jamaica, dels av rent slarv och glömt pass och dels på grund av bokningar där nere också. Mathilde kommer dock ta hand om det som behövs under festivalen, tillsammans med inhoppare för att kunna köra workshops och det som de hade planerat!
För er som funderar på att gå men inte bestämt sig: GÖR DET!! Festivalen har med sig så många delar så det finns något för alla och med det här fantastiska vädret så är det verkligen ett nöje att vara där! Dont miss it!!
Idag är dagen med stort R. R som i Reggaefestival. Det är första dagen på Uppsala Reggaefestival och idag ser jag förutom spelningarna mest fram emot att träffa gamla och nya vänner och förstås blogga festivalen! Life is Great!
Nu har jag skrivit ganska mycket om gruppens dynamik, åtaganden, shower och deras brinnande låga för dansen. Den här delen kommer att fokusera lite mer på tjejerna personligen.
Binta: Är förstås lättast för mig att skriva om, eftersom det är min dotter. Hon är 22 år och har dansat i stort sett hela sitt liv. Under några år satsade hon rätt mycket på konståkning också. Hon har alltid hållit på med sport i någon form, men dansen har varit central. Binta är väldigt framåt och orädd, på både gott och ont, förstås, men jag tror att det varit en väldigt bra egenskap i dansen. När Binta säger att hon inte bryr sig om vad folk tycker, så är hon inte den som går hem och gråter i kudden, utan hon menar verkligen det och det är en styrka hos henne.
Om det är något hon skulle behöva träna på så är det att planera och passa tider. En gnutta mer tålamod, skulle inte heller skada.
I dansen är det väldigt mycket hennes koreografi och teknik som fört henne där hon är idag och som jag ser är hennes styrka. Även hennes orädsla för att testa nya saker, hennes karisma och utstrålning är egenskaper som kommer dansen till nytta.
Mathilde: Är 22 år och jag har känt henne sedan hon var 5 år. Mathilde är lite av ”clownen” i gruppen. Hon lockar gärna till skratt och är fylld av humor. Mathilde började dansa vid 9-års ålder och har även hon provat på många dansstilar. Mathilde har ibland ett minspel på dansgolvet, som är helt fantastiskt att se! Mathilde ´s skadade knä sätter ibland stopp för hennes framträdanden och tävlingar. Men inte ens det stoppar henne att fortsätta dansa…!
Om det är något hon skulle behöva träna på så är det att ta för sig mer och att fokusera och våga tro på sin talang på dansgolvet. Att försöka träna bort ”tävlings-nerver”.
Mathilde ´s främsta styrkor i dansen är hennes flexibilitet och att hon är väldigt lättlärd.
Sammanfattning om Mathilde ´s dans kan du läsa HÄR!
Vendela: Är yngst av tjejerna och 20 år. Hon har också hållit på med dans sedan hon var liten. HipHop var länge Vendela ´s inriktning och ligger fortfarande varmt om hennes hjärta. Som liten vann Vendela 6 av 6 talangjakter. Vendela kan vara ganska försiktig privat, särskilt i nya sammanhang. Blyg är kanske en överdrift, men man kan ibland nästan uppfatta henne så. Det gäller dock inte när hon börjar dansa! Hon dansar med en oerhörd glädje och energi och hon vågar verkligen ta för sig på dansgolvet/scenen! Jag tror att Vendela är den mest diplomatiska av tjejerna.
Om det är något Vendela behöver träna på så är det i likhet med Binta att planera bättre, ha bättre framförhållning. Saker löser sig inte alltid av sig själv…
Vendela ´s styrka inom dansen är framför allt hennes energi. Ingen av de andra tjejerna dansar med samma energi som Vendela.
Sammanfattning om Vendela ´s dans kan du läsa HÄR!
Blackout blev även bokade på specialkryssningen Black Sensation och det var en riktigt rolig kryssning för oss alla. Bilden ovan: Den är inte upp-och-nedvänd, utan det är Binta som faktiskt står på bara huvudet! I nästa blogginlägg tänker jag visa hur det ser ut när jag ska göra samma sak. Eller inte…!
I vintras fick tjejerna förfrågan att vara med på Talang i TV 4. De hade inga förhoppningar om att vinna eller ens gå vidare då programmet tidigare visat exempel på hur de dömer när det gäller denna dansstil. Men de tyckte det var en kul grej och deltog. Mathilde kunde inte vara med, så de tog in eleven Melina från Rebound som inhoppare och de gjorde sin grej. De gick faktiskt vidare i första uttagningen och det var mer än de vågat hoppas på. De hade i alla fall riktigt roligt!
Nu har vi kommit till nutid. Men vänta nu… fattas det inte något? I nästa (som också är sista) blogginlägget i Story of Blackout DanceCrew är det ett specialnummer och sammanfattning om tjejernas 3 Jamaica-resor på åtta månader. Häng med!
Missa inte att Uppsala Reggaefestival har Dans som specialtema i år och Blackout kommer förstås att vara där!!
Blackout bokades åter in på Festivalen Ung 08 2010:
Strax därefter åkte Binta och Mathilde på en miniturné som dansare till artisten El Medico.
Tjejerna gjorde också ett par konserter med Ken Ring
Under en inspelning av låten Kalabaliken med On-Ree feat. Stockholmssyndromet & Chapee fick Binta anledning att bekanta sig med en liten orm. Eller okej, en stor orm då…!
Något jag tyckte var riktigt roligt var när tjejerna var med i rockgruppen LaPuma ´s video: Hotter. Dels tyckte jag det var coolt att de dansade sin dans till helt annan musik än de är vana vid. Sen tyckte jag det var grymt häftigt av LaPuma att ha en hel rockvideo med en dancehallgrupp!
La Puma – Teaser (Behind the scenes)
La Puma – Hotter
Jag tror att mycket av Blackout ´s framgångar handlar om att de vågat testa nya saker och att de vågar misslyckas. Självklart gör de sitt bästa i tävlingar, men jorden går inte under om de inte vinner och de vågar vara med och testa helt nya grejer både inom sin genre i dansen, men också inom nya, helt annorlunda grenar.
En annan del av deras framgång tror jag också handlar om deras kärleksbudskap. Det finns en enorm konkurrens och avundsjuk attityd inom dancehallen, men tjejerna i Blackout gör verkligen sitt bästa för att inte falla in i de delar som skriver ner andra dansare på nätet och de brukar även offentligt berömma dansare som gör en bra show/tävling etc. även när det är dansare som försökt prata eller skriva ner Blackout eller mer personligt mot någon av medlemmarna i Blackout. Det tror jag de kommit väldigt långt på.
Det är klart det finns avundsjuka inblandat. Det gör det nästan alltid när någon når framgång. Sen kan man välja att spä på den eller att försöka avstyra den. Ett par av de tydligaste exemplen är att innan tjejerna reste första gången till Jamaica så fanns det dansare som hävdade att de inte kunde RIKTIG dancehall, då de aldrig varit på Jamaica, som är ursprungslandet till dancehall. När de senare reste till Jamaica, så hette det: ”Tror de att de är nåt bara för att de varit på Jamaica?”
Ett annat tydligt exempel var när de gjorde en show som Blackout Family tillsammans med sina elever för att tydliggöra sitt kärleksbudskap, så säger de under dansen: ”Det är vi mot världen”. Detta valde vissa dansgrupper inom dancehallen att tolka som ”Det är Blackout family mot världen/andra dansare”, trots att budskapet var ”Det är Dancehall-dansarna mot världen”. Detta tydliggjorde man dock i videon som man la upp från showen:
Men. Det är inte bara konkurrens. Det finns vänskap och respekt mellan grupper också. I Finland upplever Blackout-tjejerna att det är en bättre stämning och att Dancehall-dansare stöttar varandra för att sprida Dancehallen och att det inte är samma avund och backstabbing som de upplever att det är i Dancehallkulturen i Sverige. De talar ofta om Finland som ett bra föredöme för det de själva vill sprida!
Lite fakta om Blackout Family:
Blackout DanceCrew är alltså den dansgrupp som min äldsta dotter Binta och Vendela grundade och som även Mathilde ingår i.
De är i sin tur danstränare på olika dansskolor och sedan har Binta och Vendela en varsin specialgrupp som inte bara vill träna dans som vanligt och som fritidsintresse eller motion, utan som vill komma längre än så med dansen och satsa mer på den. När grupperna sätts ihop varje år, så får eleverna göra auditions för att kvala in.
Vendela ´s grupp heter RevolutionCrew och Binta ´s grupp heter ReboundCrew. De har dessutom en gemensam grupp för de allra minsta, som också vill satsa lite mer på dans och de heter ReswagCrew.
Trots att de är olika grupper och att de har olika huvudtränare, så kör de rätt mycket shower, läger, tävlingar etc. tillsammans och det är då de benämns som Blackout-Family.
Ibland får även någon av tjejerna från träningsgrupperna hoppa in när Blackout har shower och någon av tjejerna inte kan vara med p.g.a. skada, dubbelbokningar eller andra skäl.
I slutet av 2010 var det dags att utse National Dancehall Queen för 2011. Endast Vendela fick pallplacering, men hon vann silver och det innebär att hon nu har ett guld och två silver i National DancehallQueen SM.
Binta vann också en DancehallQueen Video LinkUp 2011
Sedan var det då dags för Grotesco att köra igång med en ny säsong av humor i SVT och första programmet ut blev ett program där Blackout och några av deras elever togs in som dansare.
4 visitors online now 4 guests, 0 members Max visitors today: 7 at 04:18 am UTC This month: 25 at 03-09-2023 03:59 am UTC This year: 556 at 01-18-2023 08:32 am UTC All time: 556 at 01-18-2023 08:32 am UTC
För några veckor sedan gick Uppsala Reggaefestival (URF) ut med att reggaefestivalen kommer att omorganiseras och flyttas. I dag kom ett nytt pressmeddelande om att festivalen kommer att satsa på Furuvik! Nyheten glädjer mig, särskilt som det inte ligger så långt ifrån min hemstad Uppsala!
För de allra flesta av oss handlar reggae om rytmer, oneness, medmänsklighet, frihetskamp och kärlek till våra medmänniskor! Låt oss inte glömma det! Låt oss se framåt och inte göra det här till en fråga där man ställer grupper mot varandra! Stå upp för den musik du älskar, men lägg inte hat på någon annan för det!
