Vinn touch-knappar

stayconnectedufJag tycker verkligen att det är glädjande med energiska och uppfinningsrika ungdomar. Ung Företagsamhet (UF) i Uppsala har under många år uppmuntrat just ung företagsamhet. En av årets UF-ungdomar är min f.d. granne. Vi var grannar i närmare 20 år och hon är en härlig tjej på många sätt. Tillsammans med två vänner har hon nu lanserat touch-knappar: Stay Connected UF. Det är alltså två knappar som man kan skruva på vilka vantar eller handskar man vill och så kan man knappa på mobilen, samtidigt som man alltså slipper frysa! För att marknadsföra sin produkt lottar de ut ett par touch-knappar här i min blogg. Skriv några rader i kommentarer nedan om varför du vill ha ett paket och sprid gärna detta inlägg i dina sociala medier, så kommer en vinnare att utses senast på julafton! Kom ihåg att lämna rätt mailadress när du kommenterar (den syns inte för andra än mig) och håll koll på din mail efter den: 24:e December 2013. Om du bara vill köpa ett par direkt, de kostar 49 kr/paket så kan du göra beställningen genom DENNA Facebook-sida eller hemsidan HÄR!

touch-knappar

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Helg i Uppsala

Bild 0262Jag har spenderat helgen i Uppsala. Det har varit vilsamt, trevligt och skönt. Det är härligt att komma tillbaka till min gamla hemstad, där allt är så välbekant och där jag känner nästan varje gatsten. Lite nytt, men det mesta är sig likt. Att få träffa min pappa, yngsta lillebror och hans familj är härligt. Hann också med att träffa min ungdomsvän och hennes son.

Mellandottern Jai och hennes sambo hann jag träffa en kort stund, när de mötte upp för att ta med Mabou på basketmatch, för övrigt hann vi inte träffas så mycket denna helg, då dottern skulle jobba, men hon har lovat komma på besök till helgen, så jag fortsätter se fram emot det.

Bild 11683Jag tröttnade ju på Uppsala efter att ha bott där i 26 år, men det är trevligt att återse min gamla hemstad även om jag är väldigt nöjd med att inte längre bo där.

Jag har jobbat massor den senaste tiden, vilket känns. Det var skönt att komma bort några dagar och bara ha det skönt. Samtidigt så är ju jag en ”hemma-människa”. Jag trivs bäst hemma, så är det bara. Lite ”borta bra, men hemma bäst”, det stämmer bra på mig det!

Förutom att jag fick träffa nära och kära som jag saknat och längtat efter så var nog helgens höjdpunkt IKEA. Det kan ju låta så lagom trist, men jag frossade i ljus och lite andra småsaker jag behöver och det var härligt att shoppa lös på ett IKEA där jag hittar så bra!

Vi hann även shoppa lite vinterkläder och nya basketdojjer till Mabou och det behövdes också.

Att komma hem igen kändes bra och jag kände hur pulsen gick upp och glädje över att promenera in i Stockholms T-banesystem igen, något som symboliserar min nya hemstad ganska mycket för mig. Väl hemma togs vi emot av en sjuk dansdrottning.

I morgon är det jobb igen, jobb och vardag och det är inte så tokigt det heller…! 🙂

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Mitt livs största ögonblick

CIMG0191När jag 2009 vann Stora Bloggpriset och var på bloggalan på Nalen, så hamnade jag vid ett tillfälle nära Niklas Strömstedt. Han stod och småpratade med sitt sällskap och så tittade han mot mig och sa till sin vän något i stil med: ”Men vad roligt för henne, det måste vara det största som hänt henne!”

Han menade säkert inget illa och han sa det säkert som en uppmuntran, men sanningen är att jag retade mig på det och de gånger jag kommer att tänka på den där händelsen så retar det mig att jag inte sa något då.

tavlanashxDet var jätteroligt och verkligen helt otippat att vinna det där priset, det sticker jag inte under stolen med. Det är till och med så att det var en stor händelse i mitt liv, men det är väldigt många händelser som toppat det ögonblicket, trots allt.

Att säga så till en kvinna som fött fyra barn, varit gift två gånger, levt nästan 10 år med sitt livs stora kärlek, har ett barn som var så svårt sjuk att jag trodde jag förlorat henne, när hon kom tillbaka till livet, med ett annat barn som vunnit tre SM-guld i lika många dansstilar, med hittills två barn som tagit studenten, som levt ett liv fyllt av svårigheter, men ändå med en väldig massa lycka och glädje, ja att tro att vinsten av Stora Bloggpriset skulle vara mitt livs största händelse kan jag inte ta annat än som en förolämpning.

nelson mandela 5Idag fann jag ett klipp i SVT´s Öppna Arkiv, som de nyligen har öppnat och där fanns faktiskt ett klipp där jag skymtar ibland och just den dagen var en av två dagar den veckan som är en av mitt livs största händelser någonsin! Klippet är från 1990 och Nelson Mandela besökte Sverige som första land utanför Afrika efter sin frigivning och jag hade äran att i kör sjunga för honom både i Uppsala Domkyrka och senare den veckan i Globen (det klippet tycks inte vara uppe ännu… )

Lamin JawlaMin dåvarande make i rosa tröja

Inte bara jag är med, utan även en av mina allra närmsta vänner och min dåvarande man, som tyvärr inte finns hos oss längre. (Vila i Frid, Lamin!)

jag och tJag längst till vänster, 19 år och min vän i mitten

HÄR har jag tidigare skrivit om just den här dagen och sången vi avslutar hela programmet med. Det kallar jag ett stort ögonblick! Ni vet ett sånt man aldrig glömmer!! jag och t 1990Jag till vänster för 23 år sedan

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

I mina mockasiner

Det är väldigt kallt, blåsigt och snöigt ute nu. Det får mig att mer än någonsin tänka på hur de hemlösa måste ha det. Jag inbillar mig inte att det någonsin är lätt att vara hemlös eller att hemlöshet bara handlar om att frysa, men naturligtvis är det också en del av problemet. Hemlösa människor fryser ihjäl och det är ett faktum.

I min forna hemstad Uppsala har dels en journalist provat på att leva som hemlös under en natt och dels så har Uppsala Stadsmission bjudit in 40 politiker att prova på att leva som en hemlös under en natt. Av de 40 inbjudna politikerna så var det endast tre (3) som antog utmaningen.

Jag vet att kritiken alltid väcks i den här typen av test och den brukar låta lite som att ”det är klart det inte är samma sak om du vet att du har ett hem att gå till i morgon” eller ”en natt är allt för kort för att förstå hur det är”. Jag håller med om detta. Hemlöshetsproblematik löser sig inte av att politiker leker hemlösa eller att reportrar gör det heller för den delen, men jag tror ändå att det finns en viktig poäng.

Läs: I mina mockasiner

Jag tror det ligger en del i det. Jag tror att dessa försökspersoner i alla fall kan få en liten inblick i hur det är att frysa och hur utsatt hemlösa människor är. Däremot kan man nog inte förstå vidden av det hela efter en natt och man kan säkert inte komma till insikt i hur det är att leva så dag efter dag, månad efter månad. Kampen att få ihop pengar till mat, jakten på någonstans att sova så ostört det går, att få skydd mot nederbörd och kyla, att få ligga ifred från plundrare, våldsamma personer och de som faktiskt utsätter hemlösa för sexuella övergrepp och våldtäkter.

På djupet tror jag bara den som själv levt som hemlös under en period, kan förstå. Men jag tror ändå att dessa försök har en poäng. Jag tror att man kan sätta sig in i en del av problematiken och jag tror man kan få viss insikt i vilka åtgärder som krävs för att hjälpa hemlösa ur sin situation.

Nu är det snart jul. Jag uppmanar dig som har ett hem, tak över huvudet och värme. Du som har en trygg plats i din tillvaro, tillgång till att sköta din hygien, matlagning och privatliv att göra det du kan och förmår för att stötta Stadsmissionen eller annan organisation som hjälper hemlösa. Det krävs så lite med hjälper så mycket. Skänk en slant eller kläder och skor, skänk lite mat till de Stadsmissioner som anordnar julbord för hemlösa. Köp Situation Stockholm av de som säljer tidningen, eller gör helt enkelt vad du vill om det kan hjälpa en annan medmänniska som har det svårare än vad du har.

Eller häng med på Stoppa Hemlösa´s manifestation i Stockholm den 22:a December, för det tänker jag göra. Manifestationen är för att skapa opinion mot hemlöshet. Jag tror vi kommer att bli rätt många. Läs mer om det HÄR!

Vår reporter provar hemlösheten

Politiker redo för natt som hemlösa

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Vem tar ansvar för barnen?

I går skrev UNT om en kommande vräkning av en barnfamilj i Uppsala. Då jag ofta har debatterat och skrivit om just barnperspektivet och mycket om barnfattigdom, så fick denna artikel mig att tänka ur ett litet annat perspektiv. I det här fallet har jag svårt att se myndigheternas senfärdiga agerande med just barnperspektivet i fokus och där hamnar då barnfattigdomen i kläm i mitt eget resonemang.

I första hand måste jag utgå från att fakta i artikeln stämmer. Jag läser mammans sida av saken och jag läser socialtjänstens sida av saken. Utifrån de förhållanden som beskrivs så känns det som om både socialtjänsten och föräldrarna/mamman (?) har brustit i sin omsorg av att se till barnens bästa.

Det här med ekonomi och föräldraskap är en ständigt aktuell och känslig fråga. Jag är övertygad om att man visst kan vara en väldigt bra förälder, samtidigt som man har en usel ekonomi eller behov av hjälp att komma på fötter under en period. Dålig ekonomi kan komma sig av många orsaker, det kan handla om dålig inkomst, hög boendekostnad, svårt att få ett boende som passar ens plånbok, det kan komma sig av dödsfall och skilsmässor, sjukdomar och ibland handlar det rätt och slätt om att man är dålig på just det med ekonomi. Att man har svårt med debet och kredit.

Det kan handla om kortvariga kriser och det kan handla om mer långvariga kriser. I kris handlar människor ofta irrationellt. Att stoppa huvudet i sanden är inte helt ovanligt, när vi känner oss trängda eller otrygga i en situation vi har svårt att hantera.

Oavsett om det handlar om sjukdom, dåligt ekonomiskt sinne, arbetslöshet eller vad det än må vara, så kan man ibland behöva hjälp. De flesta av oss har ett socialt nätverk som kan backa upp till viss del när vi hamnar i kris. För de som saknar det, eller helt enkelt har ett för svagt nätverk, har möjlighet att få viss hjälp och stöd från samhället. I landets kommuner kan man till exempel får ekonomisk rådgivning kostnadsfritt och vi har i princip fri sjukvård och möjlighet till olika utredningar och även möjlighet att få ekonomisk hjälp från socialtjänsten. Det finns i och för sig regler man måste anpassa sig till och följa, men om man själv är villig att reda ut sin situation, så brukar dessa regler inte vara helt oöverstigliga. Är man sjuk så har man möjlighet att bli utredd inom sjukvården och få medicin eller annan hjälp för sina besvär. etc.

Men ibland har en person så svåra problem att man inte själv kan söka sig den hjälpen. Ibland finns det människor som faktiskt saknar förmågan till självinsikt fullständigt. Det här kan förstås vara förödande för den enskilde individen, men det är framför allt för barnen om det finns barn inblandade och det är här jag menar att socialtjänsten måste komma in.

Det är socialtjänsten som i det yttersta har ansvaret för våra barn, när en förälders förmåga saknas eller inte räcker till för att finna fullständig omsorg för barnen.

I det här fallet så verkar det som om socialtjänsten har väntat för länge. Om en (eller eventuellt båda föräldrarna?) saknat förmåga att betala boende för sina barn, så har de brustit i sitt omhändertagande för barnen. Om det beror på att de (båda?) saknat inkomst så har de haft rätt till försörjningsstöd. Här går historierna isär. Den ena parten (socialtjänsten) menar att man försökt få till stånd ett möte under väldigt lång tid för att utreda familjens ekonomiska situation, utan att lyckas och mamman i sin tur menar att hon har sökt försörjningsstöd vid massor av tillfällen:

”–  Jag har lämnat in en massa ansökningar om socialbidrag, det har jag vittnen på”

Nu har jag varit med till socialtjänsten i Uppsala vid flera tillfällen både i mitt arbete och privat de senaste 5-6 åren, när folk har lämnat in socialbidragsansökningar och vid alla dessa tillfällen så har det gått till så att den sökande har gått fram personligen och lämnat in sin ansökan i receptionen och en av de personer som har stått vid disken har tagit emot ansökan, tagit kopia på bifogade dokument (såsom hyresavier, elräkningar, lönespecifikationer etc.) Sedan har man datumstämplat alla handlingar och lämnat ett kvitto på när dessa lämnades in. Detta har även en person som kommenterat artikeln i UNT skrivit om.

Dessa uppgifter får mig därför att tvivla på kvinnans utsago.

Socialtjänsten menar däremot att man under en lång tid försökt att komma till stånd med ett möte med kvinnan för att reda ut hennes ekonomiska situation:

”Av socialtjänstens journalanteckningar framgår att man gång på gång stämt möte med kvinnan för att utreda om hon har rätt till socialbidrag men hon har inte kommit.”

Att kvinnan nu har uppnått en skuld till Uppsala Kommun på 700 000 kronor verkar helt horribelt och där kan jag verkligen fundera på hur det kommer sig att detta ärende har fått gå så långt? Hur kommer det sig att socialtjänsten under hela denna långa tid, inte kommit till skott med en utredning? Det kan väl inte vara så att man bara kan strunta i räkningar OCH anmodan att komma till möten och så ska saken vara ur världen? Sedan 2004.

”2007 beslöt regeringen att inga barn ska vräkas, ett mål som även Uppsala kommun antagit. De senaste åren har mellan noll och fyra barn i Uppsala per år varit inblandade i avhysningar.”

Jag tycker det är en bra vision. Barn ska inte riskera att bli vräkta för att deras föräldrar av olika skäl har betalningssvårigheter under en period. Däremot antar jag att lagen aldrig inneburit att föräldrar ska kunna bo gratis i åtta år och strunta i hyra och möten för att reda upp sin ekonomiska situation, för då handlar det i stället om att utnyttja lagen och systemet för egen vinning och då tycker jag att man dessutom använder sina barn som slagträn för att uppnå en egen förtjänst. Det är inte okej.

Hur dessa barn har haft det under denna långa tid, framgår inte av artikeln i UNT. Det kan vara så att mamman/föräldrarna har varit fullt fungerande i sin föräldraroll på alla andra möjliga sätt eller så kan det vara så att föräldrarna eller mamman inte har fungerat och att barnen på olika sätt har tagit skada. Det vet vi inget om.

Det är ganska centralt dock om pappan till barnen bor med familjen eller ej. Själv nekar han till det, enligt artikeln i UNT, men socialtjänsten hävdar att han bor där. För att de ska stå på sig i den frågan, gissar jag att han är skriven på adressen, eller att man har andra konkreta fakta på att han faktisk gör det? Om han inte är skriven på adressen men bor där ändå, så är detta reglerat i folkbokföringslagen. Om det är så att han är skriven på adressen och/eller bor med sin familj så räknas han förstås in ekonomiskt i familjen också och det är därför det är viktigt att veta om han bor där eller ej och i så fall om även han har varit utan inkomst under alla dessa åtta år och inte haft försörjningsmöjligheter för sin familj eller ens har haft möjlighet att betala för sitt boende.

Om pappan i detta fall inte haft någon inkomst under alla dessa år, så borde förstås socialtjänsten även inkludera honom i sina kallelser till möten och utredningar om familjens ekonomi och har han haft inkomst och bott/bor med familjen bör även han ställas till svars för varför man inte har betalat hyran under så extremt lång tid. Om någon som helst inkomst funnits så är det väldigt illa att man inte behövt betala för sitt boende. Om ingen inkomst alls har funnits, ja då är det jättetragiskt. Oavsett så är det stor försummelse av socialtjänsten att inte utreda detta ärende och gå vidare med det till vräkning och djupare utredning förrän nu.

Vad betyder det för en barn att leva i en familj utan sysselsättning eller inkomst? Vad ger det för signaler till barnen? Riskerar barnen att hamna i samma sak när de själva blir vuxna? Hur har barnen haft det under dessa år?

Självklart ska barnfamiljer stöttas på olika sätt. Självklart är det viktigt att barn inte far illa eller tas ifrån sina föräldrar godtyckligt. Samtidigt får vi inte vara naiva och tro att det inte finns enskilda föräldrar som faktiskt vill utnyttja systemet såsom till exempel att barn inte ska vräkas.

Vad som är huvudorsaken framgår inte heller av artikeln. Finns det ett alkohol- eller drogmissbruk? Psykisk sjukdom? Saker som både skulle kunna ge vissa svar på hur detta kunnat fortgå i så många år, samtidigt som dessa faktorer i sig då skulle ha kunnat påverka barnen i ännu större utsträckning. I så fall är det ju ännu större anledning till att socialtjänsten borde ha ingripit för länge sedan. Om man är osäker på skälet, så finns det ju utredningshem för familjer där man behöver ta reda på en förälders förmåga att ta hand om sina barn. Varför har man valt att inte pröva en sådan väg för familjen?

Självklart blir spekulationerna många när man läser en artikel som berör mycket, men ändå inte innehåller så mycket fakta. Artikeln var för övrigt den mest lästa på UNT igår.

När ska en förälders brist på ansvar övergå till samhällets ansvar? Var går gränsen? Kan man tillgodose sina barns behov genom att leva utan inkomst i nästan 10 år? Kan man tillgodose deras behov om man inte betalar hyra och el under lika lång tid? Kan man tillgodose andra behov såsom mat, matsäckar, fritidsintressen, kläder, nöjen, semesterresor och annat genom lånade pengar från vänner i åtta år?

Det framgår inte hur många barn det är i artikeln, eller deras åldrar. Det står i stället:

”En kvinna med flera barn i skolålder…”

Det kan vara tre eller fler barn och så mycket vet jag att även om man lever på existensminimum så är det inte billigt att ha tre barn eller fler. Det kostar. Om det däremot har funnits en inkomst hos en förälder i familjen (pappan) och man struntat i att betala hyra så är det däremot en helt annan sak. Jag har försörjt fyra barn på en lön och med en väldigt hög hyra, så jag vet vad det handlar om. Jag kan inte föreställa mig hur mycket pengar jag hade behövt låna under åtta år, för att tillgodose mina barns allra mest basala behov om jag saknat inkomst helt, samtidigt som jag inte heller kan föreställa mig vilken fantastisk ekonomi jag skulle ha haft om jag inte hade behövt betala hyra på åtta år, samtidigt som jag lyft en inkomst.

Hur jag än vänder och vrider på det här fallet så känns det som det finns enormt många fler stenar att vända på och hur jag än vänder på saken så kan jag inte tycka annat än att både föräldrarna och socialtjänsten har brustit i sin omsorg för barnen. Det tycks finnas en total avsaknad av barnperspektiv i det aktuella fallet och därför är det viktigt att lyfta fall som dessa och fortsätta diskutera dem. Så det inte fortsätter ske på det här sättet.

Frågan vi måste ställa oss igen och igen: Vem tar ansvar för barnen?

Carina har också skrivit om fallet HÄR!

UNT´s artikel. Barn hotas av vräkning

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Ond bråd död till dig som snodde min ögonsten

Min kära cykel, även kallad Gamla Bettan har hängt med mig i många år. Hon har fått agera ambulans genom att hämta sjuka barn, taxi, akututryckare vid diverse nödsituationer, transportör av både mig och en massa ungar och inte minst vid alla mina inhandlingar av mat, saker, möbler och mycket, mycket annat. Sällan har jag köpt något som inte kunnat hänga med på Gamla Bettan och jag tror aldrig jag ägt en ägodel som underlättat min körkortslösa vardag så mycket. Faktum är att Gamla Bettan har varit till så stor hjälp att jag aldrig ens har tagit henne för given.

Minst varje vecka har jag konstaterat att jag har mycket hjälp av min cykel och känt tacksamhet över det och minst varje vecka har jag tänkt tanken att det är underbart att hon inte blivit stulen. Den gamla, gröna barnsadeln som både flickorna suttit i och så småningom även Mabou satt i har fått sitta kvar. Ja, den har varken stått för någon säkerhet eller skönhet och döttrarna har bönat och bett att jag ska ta bort barnsadeln för att den ser så risig ut. ”OVER MY DEAD BODY”, har jag svarat!! Eftersom barnsadeln har flera funktionella poäng. Dels har den varit fantastisk att packa i. Den hade perfekt utformning för att ställa ned en papperskasse full av mat i, utan att välta, dels så gjorde den gamla skruttiga barnsadeln att min cykel i en första anblick blev mycket mindre åtråvärd än om den saknat barnsadel eller helt enkelt haft en ny och fin barnsadel. Det tredje skälet är att man inte vid en första anblick kunde uppfatta hur gediget och kraftfullt låset var eller om det helt enkelt var väldigt lättforcerat.

Eftersom jag har bott i Uppsala tills nu i sommar och Uppsala inte bara är en cykelstad av stora mått, så är det också en storstad för just cykelstölder. Gamla Bettan, med sin väderbitna, slitna barnsadel är i sanning den enda cykel jag inte blivit bestulen på och då har jag ändå ägt den i 10-11 år.

Men sedan helgen är min tid med Gamla Bettan över. Någon som har svårt att skilja på ”ditt” och ”mitt” tog över vårdnaden av Gamla Bettan. Någon som tror att en cykel är en cykel och inte mer än så. Jag är säker på att Gamla Bettan gav tjuven en åktur h*n aldrig kommer att glömma!! Att jag skulle lyckas behålla den i 10-11 år i cykelstöldernas Mecka Uppsala och sedan bli av med min skönhet här i Stockholm efter bara någon månad, hade jag aldrig kunnat drömma om!! Men så är det!

Nu har jag varit och köpt en cykelkorg till den andra cykeln. Ja, det är inte min cykel egentligen, utan min mammas, men eftersom hon lånade ut den så snällt till mig efter cykelstölden, så tog jag min relation till hennes cykel ett steg längre och skaffade mig gemensam vårdnad av den. Säg inget till morsan bara, för hon går i godan ro och tror att jag bara lånat den tillfälligt. Så är det alltså inte. Nu är den min, i alla fall på halvtid. Minst. Den har fått en cykelkorg och innan jag har pimpat den färdigt så kommer den att ha en eller två cykelkorgar till och även ordentliga handtag som man kan hänga matpåsar på, så de slipper glida av.

Ett farväl till Gamla Bettan och en ny cykelvän har gjort entré i mitt liv. Till dig som tagit Gamla Bettan: Må ond bråd död hemsöka dig för resten av ditt liv. Amen.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Prestige får inte stå i vägen för vård av cancersjuka

Igår uppmärksammade Ludmilla mig på en artikel om cancervård i Uppsala. Artikeln berörde mig verkligen starkt och jag har funderat mycket på det här sedan jag läste den. Det glädjer mig därför att Ludmilla och hennes man Johan (som båda är läkare) har startat en kampanj och insamling för detta. Läs mer om det HÄR!

Ludmilla har själv haft en svår cancer och just cancer är något jag känner stor rädsla för själv då jag förlorat två närstående i sjukdomen. Helena som artikeln handlar om, kan få behandling för sin cancer, men det verkar ha uppstått prestige i frågan och jag tycker ingen ska behöva dö på grund av löjlig prestige. Därför stödjer jag kampanjen och hoppas att många fler gör det också! I morgon kan det vara du eller jag eller någon av våra anhöriga. När möjlighet till vård finns, så måste man ges möjligheten att få den också!!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Flytten till ett nytt liv

Så många roliga och trista händelser som passerat genom åren. Här har jag fött mina fyra barn. Här har jag uppfostrat dem och försökt vägleda dem. Här har jag fällt så många tårar av både glädje och sorg. Här har jag skrattat mig rödkindad och gråtit mig rödögd.

Här har jag påbörjat två äktenskap och avslutat dem båda, men allt vad det innebär… Här har jag gått från ung tjej på 15 år till en medelålders kvinna med början till både rynkor och gråa hår. 26 år har gått. 26 år av mitt liv och jag minns fortfarande idag med vilken lycka jag flyttade till Uppsala för 26 år sedan, som 15-åring, samma dag som jag gick ut nionde klass i Norrland.

Jag var en förtvivlad, sorgsen och orolig tonårstjej som såg flytten som ett avstamp till ett nytt liv. Att få lägga så mycket sorg och förtvivlan bakom mig och redo att ta emot livet med öppen famn. Det var det jag önskade med hela mitt hjärta och till en stor del kom det också att bli så. Jag fortsatte förstås att möta livet med alla dess problem och vardagliga, svårpromenerade stigar, men jag öppnade upp och omslöt livet och jag kan idag, 41 år gammal konstatera att jag gav mitt liv en ny chans och för det känner jag ödmjukhet och tacksamhet inför livet idag.

Jag har gått den hårda vägen på många sätt och det är också det som gjort mig till den person jag är idag och för det kan jag på många sätt känna tacksamhet för. Det är inte dagarna av fröjd och glädje som vi utvecklas som människor och tvingar oss att möta oss själva och ta itu med våra egna problem eller personlighet. Det är dagarna av kamp inför livet som gör oss starka och får oss att gå till oss själva.

Jag har inte bara haft ett liv av kamp. Jag har haft många skratt av glädje och väldigt mycket tacksamhet känner jag för allt jag har fått. Jag har en fantastisk familj och släktingar som på många sätt har funnits där för mig. Mina föräldrar har funnits där och stöttat mig i många omgångar genom åren. Sånt är viktigt i mitt liv. Mina föräldrar är viktiga för mig. Mina barn har funnits i mitt liv de senaste 23 åren och de är förstås de viktigaste människorna jag har i mitt liv.

Vänner har kommit och gått i mitt liv. Vissa som lämnat stora avtryck. Vissa som är mina vänner för livet och andra som har kommit och passerat.

I helgen har min flytt gått från Uppsala till Stockholm. Det känns som mitt liv har tagit ett nytt avstamp. Igår flyttade jag inofficiellt, idag är jag tillbaka till Uppsala för att ta itu med mer saker inför flytten och i månadsskiftet går mitt flyttlass definitivt.

Jag vet inte om mitt liv blir bättre eller sämre, men troligen fortsätter det att följa samma spår till viss del, men med- och motgångar som vi alla har i våra liv. Det är dock en känsla av lättnad och glädje jag lämnar vissa delar bakom mig och det är med glädje och lättnad jag tar emot Stockholm med fullt utsträckt famn, då jag velat flytta dit i flera år nu. Samtidigt lämnar jag ett av mina barn och mitt extra-barn här och det gör förstås ont. Samtidigt som jag vet att vi inte på något sätt avslutar vår relation, utan bara går in i ett nytt stadium och hamnar en bit ifrån varandra rent geografiskt.

Igår när första flyttlasset gått, så bjöds jag och mina ”flyttvänner” Carina och KA (tack SNÄLLA, GOA ni för flytthjälpen av första lasset) och ett gäng andra på grill i min mammas stuga och det var en bra början på mitt nya ”Stockholms-liv”:

Hos mamma är det inte mycket färdigköpt, utan det mesta lagas och blir också fantastiskt gott!!

Mannfred och Kurt var de mest uppseendeväckande och glädjespridande gästerna. De roade oss under både flytt och grillfest.

Sedan blev det förstås dessert

En riktigt god middag måste nämligen avslutas med en god dessert. (Gammalt Fatou-ordspråk)

KA håller kollen så allt går rätt till! 🙂

Mabou med sin nya, fina gambiska dräkt.

Carina och mamma hjälptes åt med disken utomhus. Jodå, gojjorna hjälpte till att hålla humöret uppe.

Mammas kräk katt, lägger jag förstås bara upp för att ställa mig in hos min mamma…! 😉

Geografiskt kommer jag längre ifrån min pappa och ena bror, samtidigt som jag kommer närmre min mamma och en annan bror. Jag kommer längre ifrån en dotter och närmre en annan dotter. Jag kommer närmre de flesta av mina vänner, men längre ifrån en del. Sonen kommer närmre sin pappa och hans familj. Det är alltså på både gott och ont jag flyttar, men när jag idag vandrade omkring på Stockholms regniga gator och såg mig omkring, när jag åkte med buss och tunnelbana genom staden och kunde betrakta min nya hemstad på närmre håll, så var det med en känsla av glädje och nöje för mig och det är ju alltid en bra början…

Tack Uppsala, för mestadels 26 fina år. Vi ses säkert igen med jämna mellanrum…!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Nyss var det dop och nu är det dags för studenten

Jag, Binta och Isatou när Isatou döptes på Gambiskt vis i Augusti 1993 (en vecka efter hennes födelse)

På Tisdag tar min yngsta dotter studenten. Min lilla, fina Isatou som snart blir 19 år. Var tog åren vägen, var tog tiden vägen och varför känns det som om jag inte riktigt hängt med? Det är i och för sig inte bara jag som inte tycks ha hängt med. Härom dagen pratade jag med min mamma i telefonen:

Mamma: Jo, jag tänkte bidra med lite pengar till Isa´s dop. Vill du att jag ska sätta in dem på ditt konto nu direkt?

Jag: Nja, det var ju snällt, men det är lite sent påtänkt nu, tycker jag…

Mamma: Sent? Varför då?

Jag: Jo, vi hade ju Isa´s dop för snart 19 år sen. Men om du känner att du ändå vill bidra, så skulle jag föreslå att du bidrar till hennes studentfest i stället…

Mamma: Ha-Ha-Ha. Du fattar ju vad jag menar i alla fall.

Ska sanningen fram så är det inte bara min mamma som sagt fel. Ungefär varannan gång jag nämner Isatou´s studentfest så säger jag ”Isa´s dop”. Så är det. Mina barns största högtider har varit dop och student.

Jag har haft möten och diskussioner med hennes pappa under veckan för att gå igenom viktiga saker inför studenten och planeringen för den. Igår följde jag med Isa och shoppade det som saknades när det gäller hennes kläder, smycken och skor. Hon hade köpt en del redan, men nu blev det i alla fall storshopping för att köpa det som var kvar.

Det var så härligt att få följa med och ge smakråd, se henne prova kläder, välja och vraka. Klänning till kvällen, skor som passar till, väska som matchar, läppstift som går ihop med kläderna, smycken som passar på dagen och andra till kvällen. Att få ”klä upp” sin dotter på det sättet kändes jätteroligt!

Man ska inte jämföra sina barn, men ibland är det svårt att låta bli. När Binta skulle ta studenten var allting så otroligt DRAMA!! Det där med drama slipper jag nu, för Isa är ingen dramaqueen alls. Hon är lugn som en filbunke och man får nästan dra ur henne saker för att det ska ske. Det är skönt. Ingen hets i onödan, inga katastrofer och inget kaos, inga tårar som måste sminkas över och inte galna utbrott.

Å andra sidan är Binta en ”doer”. Hon ser till att saker blir gjorda och har ingen annan gjort det så ser hon till att det blir gjort själv. Studentkläder och frisyr, skor och allt annat inför hennes student, skötte hon själv om och var inget jag var inblandad i. Det är ju också skönt på ett vis, samtidigt som man känner sig lite mindre delaktig. Isa´s klädinköp för den stora dagen har jag fått tjata och tjata och tjata om, i rädsla att hon skulle ta studenten i sina vanliga kläder, för att hon inte kommit sig iväg att shoppa. Men nu blev det alltså gjort.

Min lilla, fina Isa som var så liten helt nyss och som nu ska ta studenten.

Jag tycker det var helt nyss hon gick ut 6:e klass…

…och ännu mer nyligt sedan hon gick ut 9:e klass…

…men nu är det alltså dags för min lilla tjej att ta studenten på Tisdag och sedan är det dags för mig att inse att min yngsta lilla prinsessa börjar bli rätt stor. Inte minst för att hon växte om mig på längden redan för flera år sedan.

Relaterat: Binta´s student:

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,