Jag har haft besök i helgen. Av min kompis och hennes son och tillika min gudson, vars förlossning jag var med på. Han har växt och blivit stora killen nu, snart fyra år!!
Man glömmer så snabbt. Jag upptäckte i helgen att jag verkligen glömt hur det är att ha små barn. Då Mabou snart fyller 11 år, känns det som helt nyss han var en liten, liten kille som lyssnade till namnet ”Spiderman”, men i själva verket var det ett bra tag sedan. 
Även om jag alltid har ansett att varje ålder har sin charm och även om jag alltid tyckt att barn i olika åldrar, har särskilda fördelar, så ska jag inte sticka under stolen med att jag tycker det är väldigt skönt att barnen börjar bli så stora. Det har säkert att göra med att jag blev mamma vid nyss fyllda 18 år och på det viset varit väldigt upptagen med småbarn i så många år att jag till slut fylls av en mättnadskänsla.
Jag tycker om att träffa mina tre bröders barn, tycker om att träffa mina kompisar som fått barn senare i livet än mig och deras barn, men i sanningens namn är jag ganska mätt på att ha små barn på heltid. Små doser är härliga doser, men sen vill jag ha tillbaka mina vuxna och halvstora barn. 🙂
Mitt äldsta barn (Binta) fyller 24 år om bara en månad, mellandottern (Jai) fyller 22 i år, extradottern (Hareg) fyller 21 och yngsta dottern (Isatou) fyller 20 i år. När jag var i deras åldrar hade jag redan flera barn och hela mitt liv var uppfyllt av just små barn. När jag var lika gammal som min äldsta dotter är nu, så hade jag tre barn på 6, 4 och 2 år. När jag var lika gammal som mellandottern (Jai) hade jag också redan tre barn, då på 4 år, 2 år och nyfödd.
När jag ser mina egna barn har jag svårt att förstå att jag hade så många barn vid så ung ålder. Det gör mig stolt och förvånad att inse hur ung jag var. Jag tycker ju förstås att mina egna barn knappt är vuxna ännu… 😉
När jag tänker tillbaka på alla år så kan jag se alla bråk, all kärlek, all omsorg, alla konflikter, alla ostädade rum, alla tvättstugetider jag bokat. Jag kan se alla middagar svepa förbi med köttbullar, makaroner, tacos och inte minst alla pannkakor som stekts. Förmaningar om att sitta ned och äta maten, alla legobitar jag trampat in i fötterna med höga skrik som följd. Jag kan se alla promenader till dagis med barn i överfulla vagnar, pulkor eller hur vi nu tog oss fram. Jag ser överfyllda matkassar som släpades, syskonbråk som skulle avstyras, myskvällar med popcorn och familjeprogram. Jag ser framför mig alla sagor som har lästs, alla febersjuka pannor som har baddats och alla läxböcker som vi tragglat oss igenom och jag ser de nybakade sconesen med ost framför mina ögon.
Jag ser födelsedagstårtor som bakas, galonisar som kissats ned, hår som flätas och jag känner knubbiga små armar runt min hals som vill kramas. Även om jag blir nostalgisk och varm i hjärtat så kan jag ändå säga att det är skönt ändå att den tiden är över nu och att det är nya tider, nya problem och nya drömmar och längtan som eftersträvas.
Heder till alla föräldrar och i synnerhet alla ensamstående föräldrar som nästan alltid orkar, som nästan alltid kämpar och som nästan alltid lyckas se till sina barns bästa och få vardagen att fungera!
Läs även andra bloggares åsikter om familj, nostalgi, barn, ungdomar, tonåringar, tonårsmorsa, uppväxt, glädje och sorg, gemenskap, samhörighet,
