Tio år som bloggare

Idag, den 8:e juni 2015 är det på dagen 10 år sedan jag började blogga. 10 års bloggande är en väldigt lång tid. Jag tror jag avverkat nästan varje ämne som går att blogga om. Eller nej, men väldigt många i alla fall. Sammanlagt har jag skrivit 5 132 blogginlägg. Utslaget på 10 år, skulle det bli 513, 2 blogginlägg per år och det i sin tur skulle bli i genomsnitt 1.4 blogginlägg per dag. Eftersom jag nu har bloggat lite mer oregelbundet de senaste åren, så innebär det väldigt många blogginlägg så länge jag var väldigt aktiv.

CIMG0123Den största enskilda blogghändelsen var så klart när jag 2009 vann Stora Bloggpriset i kategori Vardag för 2008. Det var förstås jätteroligt och väldigt oväntat. Jag hade ju hållit på att blogga i några år då och fick många utmärkelser och vann olika bloggtävlingar och uppmärksammades på olika sätt, men jag hade inte väntat mig att vinna Sveriges då största bloggpris och i den kategori som flest personer bloggade i. Vardag. Det var verkligen jätteroligt. Det spreds lite som en löpeld det där. Det var inte då som min blogg hade allra flest läsare, det var det inte, även om många tror det, men ja, jag hade förstås många läsare. Det blev en liten mediestorm. Tidningar gjorde ”hemma-hos-reportage” och när det var olika lokala frågor som rörde Uppsala då (som jag ju bodde i då) så ringde olika tidningar upp och frågade vad jag tyckte. På min dåvarande arbetsplats pratades det en del om mitt bloggande, både på ont och på gott.

Detta bildspel kräver JavaScript.

På stan blev jag och barnen igenkända och många kom fram och pratade med oss och frågade frågor och bad om autografer. Det var en rätt märklig känsla. I samma veva började min äldsta dotter göra sig ett namn inom dansen och hon började också blogga och därigenom var det många som följde båda våra bloggar. Jag trivdes rätt bra med uppmärksamheten. Inte så att jag jagade den, men jag trivdes med att stå lite i rampljuset, det måste jag erkänna. Jag har ju alltid känt att jag har något att säga, något jag vill lyfta fram och jag har aldrig varit blyg för offentligheten. Det ledde ju också till att jag började jobba som radiokåsör under några år och det var ju också en rolig och ny utmaning för mig.

Men så hände något. Jag minns att någon sa till mig, faktiskt redan på bloggalan när jag fick priset, att det funnits andra bloggare som vunnit priser och att de tappade sugen att blogga efter att de vunnit. Just det hände inte mig, men något liknande. Jag ville dels inte längre blogga på samma sätt. Jag hade ju bloggat ganska ”ytligt” och med mycket humor och ironi, men jag började känna mig för ytlig. Jag är inte en särskilt ytlig person och det kändes som om en felaktig bild av mig kom fram. Nog för att jag var den personen som lyftes fram. Också. Men inte bara. Faktum är att det var en ganska liten del av mig.

Sedan började många ifrågasätta saker jag skrev. Eller försöka ”smutsa ned” saker som inte var smutsiga. Då var det inte lika roligt längre. Nej, det blev på en nivå där jag kände att jag var tvungen att försvara min personlighet, mina beslut, mitt föräldraskap och ja, en massa annat. Så jag började helt enkelt att tappa lusten. Eller nej, det är inte riktigt sant. jag tappade inte lusten för bloggandet, men jag ville inte längre ha samma fokus. Jag hade ju haft en anonym blogg på sidan om under flera år också och där hade jag ofta tonat ned saker för att jag inte ville hamna i blickfånget eller få uppmärksamhet. Nu började jag använda samma strategi i den här bloggen. Jag tonade ned saker, försökte att få rubriker att inte dra till sig så mycket uppmärksamhet och så vidare.

De senaste tre åren har mitt bloggande varit relativt sparsamt, även om jag bloggat till och från hela tiden. För tre år sedan drog jag igång en webbtidning. Den som idag heter Afropé, men som då hette thegambia.nu. Det blev något helt annat än att blogga och framför allt kunde jag skriva och utveckla mitt skrivande utan att ha fokuset på mig. Det var så himla skönt! I början var kanske inte tidningen världens bästa, men jag måste säga att jag är mycket nöjd med hur den har utvecklats genom åren. Där är det verkligen inte bara mitt jobb som räknats, utan vi är flera och några få drivande som lägger oändligt mycket tid på webbtidningen.

Jag har nog insett att entreprenörskapet är starkt inom mig. Jag vill dra igång saker, starta upp och kämpa på, steg för steg. Jag har alltid så enormt mycket idéer som jag gärna skulle vilja utveckla. Många av idéerna är det nog bra att de fallit i glömska, men tyvärr har jag huvudet fullt av gamla idéer som jag aldrig kunnat släppa, bara av den anledningen att det inte funnits ekonomi att genomföra idéerna. Jag tycker det är ganska synd, för många är faktiskt riktigt bra. Afropé är en sådan sak. Nu finns det inte en massa pengar att göra allt jag vill, i alla fall inte för stunden, men jag tycker vi har jobbat fram ett helt fantastiskt bra koncept med i princip inga medel alls, förutom vår tid, engagemang och intresse. Men engagemang, envishet, intresse är undervärderat tycker jag. Just med dessa egenskaper kan man komma väldigt långt och av någon anledning tycks jag komma långt med många av de projekt jag drar igång. Jag är övertygad om att det handlar om just engagemang. Jag går gärna in i saker med hela mitt hjärta och all min tid.

Tillägg:

I april i år (2015) blev jag nominerad i Maishagalan som en av tre entreprenörer. För mitt grundande av webbtidningen Afropé, får jag förmoda. Om nomineringen kan du läsa HÄR! Prisutdelningen till vinnarna gick av stapeln förra helgen och nej, jag vann inte, men jag är både glad, stolt och hedrad över att ha nominerats och det är alltid roligt att få ett erkännande för något man arbetat hårt med under en lång tid. De som vann var helt fantastiska personer och HÄR kan du läsa mer om dem.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi får se vad som händer de kommande 10 åren. Jag lovar inte att jag kommer fortsätta i 10 år till, men jag lovar heller inte att jag kommer att sluta innan nästa 10 år passerat… 😉

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Youssou N´dour ett musikaliskt geni

Youssou N´dour är en man från Senegal som föddes 1959 i Dakar, Senegals huvudstad. Youssou N´Dour sägs vara den största Afrikanska artisten genom tiderna, även om han i Sverige blivit mest känd genom låten 7 seconds som han sjöng duett med Neneh Cherry 1994. Men Youssou N´dour har gjort sig ett större namn än så i den övriga världen. Han har bl.a. samarbetat med Tracy Chapman, Sting, Wyclef Jean, Paul Simon, Bruce Springsteen, Peter Gabriel för att bara nämna några.

Youssou N´dour är inte bara sångare, han är även kompositör, producent och bandledare för Le Super Etoile de Dakar. Musikstilen heter Mbalax i Senegal, i Gambia som en gång har varit ett land med Senegal, men som delades under kolonialtiden och Senegal blev en Fransk koloni, medan Gambia blev en Engelsk koloni. Idag är Senegal ”storebror” till Gambia och man har fortfarande samma religion, kultur, språk, musik etc. Det som skiljer sig är att Senegal är mer utvecklat och idag Fransktalande, medan Gambia, som är ett mycket mindre land i jämförelse, är Engelsktalande. I Gambia kallar man musikstilen Mbalax för Ndaga. Youssou N´dour blandar dock in många andra musikstilar och infuenser i sitt musikutövande. Bland annat Jazz och pop för att bara nämna några.

Youssou N´dour har också gjort sig känd för sitt arbete i kampen mot Malaria i en kampanj som Youssou startade i Dakar som heter ”Roll back Malaria” och startade 2005. I kampanjen har många stora artister såsom: Peter Gabriel, Baaba Maal, Salif Keita, Neneh Cherry m.fl. deltagit. En av dessa konserter har även visats i SVT.

Han har också vunnit flertalet utmärkelser för sin musik, inte att glömma en Amerikansk Grammy. Aminata skrev nyligen om att dokumentären om bland andra Youssou N´dour visats i Sverige. Läs mer HÄR! Trailern till filmen kan du se här:

Tillsammans med Axelle Red har han också skrivit låten ”La Cour des Grands” som var den officiella låten till fotbolls-VM 1998.

Albumet ”Egypt” (2004) har fått mycket publicitet i världen. Dels var albumet en storsatsning och ett samarbete mellan de största artisterna i Egyptien och Senegal i ett storband, men den väckte också mycket uppmärksamhet då Youssou lyfte upp sin religion islam i projektet och ville visa på vilket sätt religionen utövas i hans hemland Senegal. Han ville ge en annan bild av islam än den bild som du (och nu?) visades upp av islam som en våldsam religion.

Youssou är en musiker som har gjort sig känd inte bara som en fantastisk sångare, utan som också har ett stort inflytande i sina uttalanden i Senegal och många andra länder. Ibland handlar det om politik och ibland om historien. Här är en dokumentär om slavön Goree i Senegal:

Nu är det inte bara Youssou N´dour som är en begåvad musiker med det efternamnet. Även den f.d. svägerskan (tidigare gift med Youssou´s bror) Vivian Ndour är en väldigt stor och duktig artist:

Vivian och Youssou i gemensamt uppträdande 2007:

Några av mina favoritlåtar med Youssou:

4.4.44 Handlar om Senegals independence day som inträffar den 4/4:

Mame Bamba:

Till sist men inte minst New Africa, där Youssou´s fantastiska röst också kommer fram på ett rättvist sätt:

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,