Barn funderar på döden

Av begripliga skäl så har Mabou (6) nu börjat ställa väldigt många frågor om döden. Det kommer stötvis, men när han väl börjar fråga så finns det knappt något slut. Han frågar och undrar och funderar. Jag svarar så gott jag kan, men det jag tycker är lite svårt är ju att samtidigt som man vill ge en 6-åring tröst i sorg över att någon vi känner har gått bort, så blir det ju lätt att man lägger sin egen åsikt, eller snarare sin egen tro och förhoppning på barnet, för att trösta men också för att det är så man själv tror.

Jag vet inte vad som är ”rätt” eller ”fel”. Jag improviserar, vilket man gör väldigt ofta i sitt föräldraskap. Jag tror själv att det finns ett liv efter detta. Hur det ser ut, har jag ingen som helst aning om. Jag hoppas att det finns något som paradiset. Jag hoppas att det finns ett ”Nangijala”.

Egentligen vet jag inte om jag tycker det är så viktigt att det FINNS ett form av liv efter detta. Det viktiga är att vi TROR det. För då blir sorgen lite lättare att handskas med. Det blir både lättare att handskas med sorgen efter en bortgången närstående, men det blir också lättare att tänka på när man själv står inför döden, som vi alla kommer att göra en dag.

Det är också en tröst att tro på änglar. Att tro på att de som gått bort har möjlighet att vaka över oss som finns kvar på jorden. Därför väljer jag att tro på att det finns något efter detta och det är också det jag försöker lämna över till mina barn. Rätt eller fel, men det är en skön tro och en fin tröst.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,