Kriterier för Våldtäkt och andra sexuella övergrepp

Igår skrev jag om att det kan vara svårt att sätta starka ord som ”våldtäkt” och ”mobbning” på något man har utsatts för. HÄR kan du läsa det inlägget! Här kommer kriterier på vad som faktiskt räknas som våldtäkt enligt lagen och andra sexuella övergrepp. Jag tror det är viktigt att sätta rätt ord på det vi har utsatts för. 

Svea Hovrätt, Stockholm Foto: Fatou Touray, Afropé

Svea Hovrätt, Stockholm Foto: Fatou Touray, Afropé

Våldtäkt är att mot en persons vilja tvinga på denna samlag eller annan jämförbar handling. 

Med en lite längre förklaring:

Våldtäkt

”Våldtäkt är ett av de allvarligaste sexualbrotten. Den som med våld eller hot tvingar en annan person till en sexuell handling som är allvarligt kränkande döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år. Straffet för grov våldtäkt är fängelse i lägst fyra och högst tio år.

Den sexuella handlingen kan vara samlag, men också andra sexuella handlingar som på grund av tvång eller andra omständigheter är allvarligt kränkande kan leda till att en person döms för våldtäkt. Den som utnyttjar någon som sover, är medvetslös, berusad eller påverkad av annan drog, psykiskt störd, sjuk eller på annat sätt är i särskilt utsatt situation döms också för våldtäkt.”

Våldtäkt mot barn

”Våldtäkt mot barn är att ha samlag med ett barn under 15 år eller att genomföra en handling som till kränkningens art eller omständigheterna i övrigt är jämförlig med samlag. Är den unge mellan 15 och 18 år och barn till gärningsmannen, står under dess fostran eller har ett liknande förhållande till gärningsmannen ska det ses som våldtäkt mot barn. Straffet för våldtäkt är lägst två och högst sex år. Är brottet att anses som grovt är straffet lägst fyra och högst tio år.”

Sexuellt tvång

”Sexuellt tvång är när någon genom tvång har genomfört en sexuell handling. Någon kan dömas för sexuellt tvång om den sexuella handlingen inte är allvarligt kränkande. Är handlingen allvarligt kränkande är det en våldtäkt.

Straffet för sexuellt tvång är fängelse i högst två år. För grovt sexuellt tvång är straffet fängelse i lägst sex månader och högst sex år.”

Sexuellt ofredande

”Den som sexuellt berör ett barn under 15 år eller får barnet att medverka i någon form av sexuell handling, som inte är sexuellt tvång eller våldtäkt, döms för sexuellt ofredande. Straffet är böter eller fängelse i högst två år.

Att försöka få någon som fyllt 15 år men ännu inte 18 år att medverka i en sexuell handling som i sin tur är en del i en framställning av en pornografisk bild eller posering är också sexuellt ofredande.

Till sexuellt ofredande räknas även blottning och liknande handlingar som är ägnat att väcka anstöt.”

Foto: Fatou Touray, Afropé

Foto: Fatou Touray, Afropé

Samtliga citat ovan är hämtade från Polisens hemsida.

När det gäller mobbning så finns det också tydliga kriterier, även om situationerna av sin natur ofta inte är lika tydliga, så kan man ändå relativt enkelt tolka dem. I morgon kan du läsa de kriterier som finns för vad som räknas som mobbning.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Att våga sätta starka ord på det man varit utsatt för

Jag har många gånger under mitt liv stött på personer som varit utsatta för både mobbning och våldtäkt, utan att inse att det är just detta de har varit utsatta för. Det personerna själva har beskrivit har varit väldigt uppenbart för mig vad det handlat om, men när jag tagit upp ordet ”våldtäkt” eller ”mobbning” så har personerna slagit ifrån sig och tyckt att ”nja, riktigt så grovt var det kanske inte…?” 

När livet är tufft kan det kännas extra meningsfullt och viktigt att omge sig med personer man älskar och som bryr sig om en. På bilden: Gammal bild på Jai och Isatou, Foto: Fatou Touray

När livet är tufft kan det kännas extra meningsfullt och viktigt att omge sig med personer man älskar och som bryr sig om en. På bilden: Gammal bild på Jai och Isatou, Foto: Fatou Touray

Starka ord kan vara svåra att förknippa med något man själv varit utsatt för eller som man har varit med om. Jag minns när jag själv blivit utsatt för våldtäkter som ung och någon vuxen för första gången satte ord på det. Jag ryggade tillbaka. Jag slog ifrån mig. Det där ordet var laddat med så mycket svårigheter att jag liksom inte ville acceptera att det var det jag hade varit med om…

Det dröjde väldigt länge innan jag kunde se det med öppna ögon och inse att det var så det varit. Min bild av våldtäkt handlade framför allt om att en främmande person överfallit någon utomhus och våldfört sig på personen i fråga. Så var det inte för mig och idag vet jag att de flesta våldtäkter både mot barn och vuxna begås av personer man känner eller känner till och oftast inomhus, kanske i sitt eget eller någon annans hem?

När det gäller mobbning så blev jag som vuxen, för bara några år sedan, på en arbetsplats utsatt för baktalande, utfrysning, åsidosättande och överkritiskt bemötande. Idag vet jag att det är några av de kriterier som är mycket vanliga på arbetsplatsmobbning/vuxenmobbning. Det var inte alla på arbetsplatsen som utsatte mig för detta, jag hade några väldigt fina kollegor där också, men det spelade inte så stor roll, för de som bedrev mobbningen var mycket starka personligheter och var personer som många lyssnade på och som framför allt inte någon satte sig emot. Nu blev jag inte kvar länge på den arbetsplatsen, vilket jag idag är oändligt tacksam för, då det på den korta tid jag var där, sex månader, fullständigt personlighetsförändrades. Jag är också tacksam för att jag inte blev kvar på den arbetsplatsen, då det ledde till mitt nuvarande arbete som är en av de arbetsplatser jag trivts allra bäst på.

Ändå tog det flera månader efter att jag slutade innan jag kunde ta ordet ”mobbad” i munnen. Under hela mitt drygt 40-åriga liv, hade jag aldrig blivit utsatt för något jag upplevt som mobbning, varken i skolan eller bland vänner eller på en arbetsplats. Det var en helt ny upplevelse för mig och jag hade verkligen svårt att tänka mig att det skulle kunna drabba mig. Men när det väl gjorde det, så slog situationen fullständigt ut min personlighet och jag blev under den här korta tiden en person jag varken kände igen eller tyckte om.

Alla mina styrkor jag både upplevde själv att jag ägt och som jag blivit uppmuntrad för av alla tidigare chefer och kollegor för, bara försvann. Det bara rann av mig och jag blev en person jag inte ville vara. Alla mina svagheter kröp fram och jag blev någon som inte kände mitt eget värde. 

Jag tänker på de som blivit utsatt för kränkande behandling under långa tider. Särskilt då barn, som är mer oskyddade och har mindre verktyg att använda när de blir utsatta. Det är inte så konstigt att det påverkar dessa människor resten av livet.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Det tog ett tag, inte allt för lång tid, men kanske ett år på min nuvarande arbetsplats att ”bli mig själv” igen. Att våga stå upp för den jag är och vad jag vill och idag känner jag inte alls av det som hände mig på min förra arbetsplats. Däremot har jag fått en så ofantligt mycket större förståelse för företeelsen mobbning. Jag känner en enorm empati för de som utsätts och jag kan erkänna för mig själv att jag faktiskt hade en del fördomar runt mobbning, som jag idag inte längre har.

Jag har arbetat en del med mig själv i dessa frågor och jag tycker idag att jag har en helt annan förståelse för problematiken. Tänk att vi är tvungna att uppleva saker själva eller att någon väldigt närstående utsätts för någon form av orättvis behandling, för att vi till fullo ska inse problematiken. Jag tror detta går att översätta i de flesta fall där någon blivit utsatt för orättvis behandling eller kränkande beteenden från våra medmänniskor. Det är synd att det krävs.

Däremot är jag övertygad om att min upplevelse har gjort mig så uppmärksam på problemet att jag aldrig igen skulle tillåta människor behandla mig på det sätt jag blev behandlad under den perioden det pågick. Skulle det ske igen är jag säker på att jag först skulle lyfta situationen för att försöka få ändring och om det inte gick, skulle jag lämna den arbetsplatsen! Eller den bekantskapen, eller vad det nu kan handla om.

I morgon kommer jag sätta upp de kriterier som finns för både mobbning och våldtäkter. Jag tror att det är bra när man ska bearbeta en stark händelse, att kunna sätta rätt ord på det man varit med om. 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Stötta inte den tredje våldtäkten

Ibland har jag så svårt att förstå hur folk tänker. Om jag vill göra en film om något som faktiskt har hänt någon och särskilt om det är en händelse som begåtts mot någon som är minderårig, eller som handlar om en så känslig händelse som en våldtäkt så skulle det kännas jätteviktigt att ha den person det gäller och dess familj ”med mig”. Alltså att de tycker det känns okej, att de får vara med och ”skapa filmen” på så sätt att de kan berätta var de vill lägga fokuset. Och vad de vill lyfta fram av det som verkligen skedde. När det dessutom är en händelse som inte ”tog slut” efter våldtäkten, utan som sedan dessutom blev en händelse där flickan som då endast var 14 år, fick ett helt samhälle vänt emot sig. Ja, jag syftar förstås på händelsen som uppmärksammades för över fem år sedan i Bjästa utanför Örnsköldsvik.

Bilden är från en annan skolbyggnad än där den aktuella händelsen ägde rum. Foto: Fatou Touray

Bilden är från en annan skolbyggnad än där den aktuella händelsen ägde rum. Foto: Fatou Touray

Vi är många som minns denna händelse väldig starkt, trots att fem år har gått. Uppdrag Granskning tog upp fallet som blev mycket omdebatterat. Trots att det gått hela fem år, så är flickan fortfarande ung, endast 19 år. Idag skriver mamman en debattartikel i Aftonbladet om vad hon och familjen anser om den film som nu gjorts om händelsen.

Hon berättar om hur familjen är emot filmen då dels dottern som kallats ”Linnea” vill lägga detta bakom sig och dels för att flera scener i filmen inte alls stämmer med verkligheten och att familjemedlemmar målas ut på ett sätt som mamman menar är osant.

Hur det ligger till vet inte vi som står utanför och vi vet inte heller hur det här kommer att fortsätta påverka Linnea och hennes familj. Men vad vi vet är att familjen motsätter sig det som de beskriver ”den tredje våldtäkten”.

Filmen som nu har gjorts heter ”Flocken” och säkert finns det ”goda intentioner” bakom. Kanske att lyfta fram ämnet, att skapa debatt, att väcka folks engagemang och intresse för frågor runt våldtäkt? Men i min värld spelar det ingen som helst roll. Mamman skriver, efter att ha sett filmen:

”Efter det har vi sett filmen, och det finns väldigt många likheter med det som hänt min dotter, men även en del scener som inte alls stämmer.

 

Eftersom grundhistorien i ”Flocken” är så slående lik verkligheten kommer de delar som är påhittade också att uppfattas som verkliga händelser, och de delarna innehåller rent förtal av oss i familjen.

 

Till exempel utmålas jag som en alkis som anser att min dotter förstört mitt liv. Hennes styvpappa, min sambo, har i filmen ett incestuöst förhållande med min dotter. Givetvis är inget av det sant och det är kränkande och förnedrande att behöva se det på film.

 

Vi blev bjudna ned till Stockholm för att se ”Flocken” för några månader sedan, och producenterna försökte vid två tillfällen övertala oss att ge filmen vårt samtycke. Det kommer vi aldrig göra.

Det blir fel när människor skor sig på andras olycka och tjänar pengar genom att använda någon annans historia. Vi har med alla medel försökt stoppa filmen men inte nått några framgångar utan bara empatilöst oförstånd från producenter, manusförfattare, regissör, distributören med flera.” 

Problemet här blir att filmen uppenbarligen är en berättelse som baseras på ”Linneas” händelse. Dels med tanke på att mamman anser att den ”är så slående lik verkligheten”, men också då filmmakarna uppenbarligen bjudit in familjen till visning och velat få dem att gå med på ett samtycke. Varför bjöd man inte in familjen från början? Jag kan verkligen inte förstå det. Och om man nu ville göra en film som inte haft koppling till en sann historia, då skulle man naturligtvis inte låtit filmen ha så slående likheter eller bjudit in dem till visning.

En annan aspekt av det hela är att filmproduktionen har fått hela åtta miljoner i bidrag från Svenska filminstitutet. Självklart kan inte en bidragsgivare få styra skapandet, men som mamman skriver i sin artikel:

”…det känns orimligt att min dotter och vi i familjen varit med och stöttat projektet med skattemedel, en film som kränker och förtalar en redan kränkt och utsatt tjej. I kontakt med Filminstitutet får vi bara svaret att de inte kan göra något. Jag undrar hur de kan ge så mycket pengar till ett projekt som de uppenbarligen inte har någon kontroll över och som skadar anda människor?”

Självklart måste Svenska filminstitutet få vetskap om vad en film som får så mycket pengar, handlar om och vad bakgrunden till filmen är. Och lika självklart borde det vara om de går in och stöttar en film med så mycket pengar, att ställa krav på att personerna det handlar om ska vara delaktiga i skapandet. Jag förstår inte hur något annat skulle kunna vara rimligt.

Jag tror inte det är omöjligt att familjen hade gått med på det heller, om de fått chansen att vara delaktiga från början och inte bjudits in till slutproduktionen för att vara något slags ”alibi” för filmens innehåll.

Jag tänker visa solidaritet med ”Linnea” och hennes familj och inte se denna film och jag hoppas du tar samma beslut.

 

Här är programmet från Uppdrag Granskning 2010 (Varning för stötande uttalanden):

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Våga prata om sexuella övergrepp

våga prataI måndags var jag med mamma och en vän på seminarium en heldag om sexuellt våld och sexuella övergrepp. Seminariet hade namnet Våga Prata och seminariet började med en visning av dokumentären Våga Minnas, som handlar om filmaren och Regissören Ewa Cederstam. Filmen var så oerhört intressant, tung och givande på alla sätt. Väldigt mycket av tankarna kunde jag själv känna igen mig i efter att själv ha utsatts för sexuella övergrepp som ung.

Något som gjorde mig mycket starkt berörd var insikten att den händelse som skedde i unga år kan få så stora konsekvenser upp i vuxen ålder. Dokumentären blev en perfekt blandning av realitet, fakta, sorg, smärta och glimtar av humor och hopp.

Jag kände igen mig själv i många delar, även om själva övergreppen skiljer sig åt. Den där tomheten, minnesförlusten, hur starkt ljuden omkring övergreppen har präntat sig in, hur viktigt det är att tala om övergreppen och hur de aldrig försvinner från ens minne, särskilt inte om man under en längre tid försökt att lägga locket på och förtränga händelserna. Hur livet delas upp i flera delar; smärtsamma minnen, glädje, framtid, barn, familj, arbete, vänskap och så mycket annat. Hur man kommer vidare efter ett övergrepp, samtidigt som man måste bearbeta det man varit med om för att kunna gå vidare. Hur viktigt det är att prata, prata, prata.
våga prata1

Jag har ofta tänkt på hur olika smärtor blivit en del av mitt liv under olika perioder av livet. I början var det färska sår som inte tålde någon som helst beröring. Till och med att prata runt ämnet väckte smärta. Idag är det i stället ett uns av ledsamhet över insikter om att övergreppen har skadat en för alltid när det gäller nära relationer, på ett eller annat sätt.

Efter filmen följde ett samtal med Ewa om filmen som var mycket givande och jag fick även möjlighet till enskilt samtal med mitt sällskap med Ewa som jag upplever vara en mycket stark, självständig och modig kvinna som jag gärna hade haft ett längre samtal med om det funnits mer tid.

Efter hennes anförande höll polisen Mats Gehlin en föreläsning om sitt arbete med företrädesvis utsatta kvinnor, men även män och barn. Även om han var lite mer osäker i sin föreläsning, särskilt i början, så var han mycket tydlig och klar och det uppskattar jag. Han berättade också om hur viktigt det är i ett rättssäkert samhälle att juridiken är kall och okänslig och inte bygger på det känslomässiga. Även om jag vet att det är jobbigt, så anser jag det ändå nödvändigt. Vidare berättade han om sitt personliga arbetssätt med sexuellt utsatta. Jag tror att han är en mycket bra förhörsledare och polis. Mats har även medverkat i Ewa´s film.

Under frågestunden blev Mats lite ifrågasatt som man och om kvinnor verkligen kunde känna förtroende för honom efter att ha varit utsatt för en våldtäkt? Mats svarade rakt och bra på denna fråga, men jag vill också poängtera att jag tror vi är ganska många kvinnor (gissningsvis de flesta) som inser att det är EN man som utsatt oss och inte alla män i världen, precis som det är oviktigt om mannen har ett annat ursprung, om han är kort eller lång eller några andra egenskaper. Det är DEN mannen (ja, ibland är det förstås kvinnor också) men förhoppningsvis tror jag de flesta som blir utsatta är smarta nog att inse att det är den eller dessa personer som är förövare och inte alla med samma kön…!
våga prata3Slutligen föreläste Suzann Larsdotter om sexuellt våld, sexuella övergrepp inom HBT och hur viktigt det är med kunskap i dessa ämnen när man arbetar med människor och i synnerhet i socialt arbete. De var alla tre mycket bra och hade oerhört viktiga saker att dela med sig av och lära ut. Jag är jätteglad att jag fick förmånen att delta på denna heldag och jag skulle gärna ha lyssnat mer och samtalat mer med dessa tre personer.

våga prata4
Jag tror det är viktigt att prata när man har blivit utsatt för en traumatisk händelse i livet. Jag skriver ofta om just att prata om saker och öppenhet. Självklart är det mycket lättare sagt än gjort, men jag är också övertygad om att ett helande kan komma först när vi börjat bearbeta starka händelser. Bearbetning startar ofta genom att prata om saker som skett. Genom ord föds ett slags helande. Att sätta ord på det som skett gör det lättare att se det som skett i ett vidare perspektiv, vilket i sin tur kan vara nödvändigt för att starta ett helande.

Genom ett helande kan man inte göra det som redan skett, ogjort, men det kan göra det mindre smärtsamt och genom att se på det som skett med öppna ögon kan man också arbeta med sig själv för att det som skett inte ska ha en allt för negativ påverkan i hela ens framtid. Att arbeta med sig själv innebär att man inte behöver ta på sig offerkoftan och bli ett offer som man ska tycka synd om, utan i stället stärka sig själv för sin egen framtid och sitt eget liv. Att folk tycker synd om en för att man har utsatts för något i sitt liv, är inget som gagnar en själv eller någon annan, utan blir lätt kontraproduktivt.

Det är lätt att bli bitter på livet om man går runt och tycker synd om sig själv. Att andra tycker synd om en för något som man blivit utsatt för, är väldigt förminskande och det finns få saker jag själv tycker är så jobbigt som att få medlidande för något jag blev utsatt för som väldigt ung. Detta pratade Ewa och jag om en del i en av pauserna och det var väldigt tydligt under både hennes film och det samtal hon hade med publiken efteråt att inte heller hon söker någon offerstämpel, utan tvärt om, försöker använda sin negativa erfarenhet till att göra något bra av.

våga prata2

En annan sak som Ewa och jag är rörande överens om är att det skulle gagna hela vårt samhälle om vi sätter mer fokus på förövarna. Att sätta fokus på förövarna för att försöka ta reda på vad drivkraften är, fokusera på att finna vägar för att försöka stävja våldtäkter och sexuella övergrepp skulle kunna förhindra många framtida övergrepp.

Uthängning av sexualbrottslingar var ytterligare något vi var rörande överens om att det är helt fel väg att gå. Det har jag skrivit om många gånger och även debatterat i TV3 HÄR!

En bra heldag blev det i alla fall, men även om det var mycket intressant och jag är väldigt glad över att ha fått möjligheten att vara där, så var jag också helt slut, på gränsen till utmattad, på kvällen när jag kom hem, vilket jag ofta är när tunga ämnen har avhandlats. Det tar så enormt mycket mer på mig än jag inser innan att det kommer att göra.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

En förtvivlans röst i radion

garmJag har tidigare skrivit en artikel om organisationen GARM (Gambian Against Rape and Molestation) i webbtidningen Thegambia.nu: HÄR! Genom dem får jag ofta viktiga och intressanta uppdateringar och en sådan fick jag härom dagen.

Det var en uppdatering som länkade till ett radioprogram och i detta radioprogram ringde en ung man in (28 år) och började berätta om hur han blivit sexuellt utnyttjad som barn. Han berättade hur detta lett honom på fel vägar i livet och även hur han till slut, helt nyligen berättat för sin mamma om dessa händelser för första gången, men att hennes mottagande av den informationen inte mottogs på ett bra sätt… det framgår också hur mycket sorg, ilska, hämndbegär och vanmakt denna händelse har påverkat denna man med och hur svårt han hade att inse att han själv inte bar någon skuld i det har blivit utsatt för.

Rekommenderad lyssning!!

GARM har även en sida för människor som själva vill berätta sin historia: SPEAK UP!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Att sprida kunskap om konsekvenserna av sexuella övergrepp

kanal24övergrepp

Bild ur en av Thor-Björn Bergman´s filmer om sexuella övergrepp

Jag är en av flera informatörer för Army of Survivors. Army of Survivors är ett ideellt projekt, som bildas av ett antal personer som har en sak gemensamt: vi har alla blivit utsatta för sexuella övergrepp som barn.

Jag har skrivit mycket om sexuella övergrepp i min blogg och i andra forum, men att prata om mina egna övergrepp som jag blev utsatt för som barn, har jag försökt att vara mer restriktiv med. Det beror inte på att det är svårt för mig att tala om det. Tvärt om känner jag verkligen att det är något som jag har bearbetat i så många år att jag inte blir särskilt illa berörd av att tala öppet om det.

Trots att jag är van att vara väldigt öppen i min blogg sedan jag började 2005, tog det ändå flera år innan jag öppet berättade om de sexuella övergrepp jag har blivit utsatt för som barn. Anledningen till att jag varit relativt restriktiv med att prata om just den här frågan är som sagt inte för att jag känner att det är svårt, utan i första hand handlar det om att jag inte vill framstå som ett ”offer”.

Det är därför viktigt för mig att poängtera att även om man blivit utsatt för sexuella övergrepp, oavsett om det är som barn eller vuxen, så kan man gå vidare, man kan ha ett bra liv och man kan må bra och faktiskt bli en lycklig människa. Det betyder dock inte att ett sexuellt övergrepp inte ger några konsekvenser. Jag tror att de flesta som har blivit utsatta får någon typ av konsekvenser även i sitt vuxna liv. Ibland hanterbara, men även svårare konsekvenser. Jag tror också att många som har blivit utsatta får svårt på ett eller annat sätt med olika relationer. Jag tror att det är vanligt och att det gör det svårt i relation till vissa människor, kanske kärleksrelationer, kanske vänskapsrelationer, eller i relation till familjemedlemmar.

De känslomässiga skadorna är oftast svårare än de fysiska.

Konsekvenser av sexuella övergrepp handlar om livslånga bearbetningar. Dessa bearbetningar är högst personliga både hur de hanterar en, påverkar en och i vilken takt man bearbetar sina upplevelser. Det finns många som tiger, som aldrig vågar skrapa på den där smärtsamma ytan av rädsla för konsekvenserna som kan vara både smärtsamma och okontrollerbara, men jag tror ändå de är nödvändiga. Jag tror också att det är väldigt svårt att gå vidare och att utvecklas på olika sätt, om man väljer att inte ta upp det till ytan och börja bearbeta, men det är också viktigt att vara medveten om att de flesta behöver hjälp med att bearbeta. De allra flesta behöver någon som vägleder och finns där när man påbörjar en bearbetning av något som är smärtsamt och svårt att hantera. Utifrån är det mycket lättare att se vilken väg man ska gå och vilket stöd som behövs, än när man står där mitt uppe i det.

army of survivors

I somras gjordes en kort dokumentärfilm om mig och min berättelse.

En preview kan du se HÄR!

Min informationssida på Army of Survivors kan du se HÄR!

Army of Survivors facebooksida hittar du HÄR!

Army of survivors hemsida hittar du HÄR!

En krönika jag skrivit för sajten finner du HÄR!

Alla informatörer kan du finna HÄR!

Fler filmade berättelser kan du finna HÄR!

Eldsjälen bakom allt detta är prisbelönade (och även tidigare nominerad till svensk hjälte) författaren till boken Ängeln vid Hovs Hallar, som jag också skrivit om tidigare: Thor-Björn Bergman

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

När jag blev Rasist #hängutmigmed

Jag har följt hashtaggen på Twitter, som heter #hängutmigmed

Om du inte vet vad det handlar om så kan du finna länkar längst ner i detta inlägg, men kortfattat handlar det om en våldtäkt på en ung tjej, nationalister som använde denna våldtäkt i ett tal i Bollnäs och antirasister som tyckte att det var fel att använda den här tragiska händelsen mot den generella invandringen. Tre unga tjejer valde att dra igång en antirasistisk motdemonstration och nationalister valde att hänga ut dem för detta. Stämningen blev så hotfull att arrangörerna valde tillsammans med polis att flytta demonstrationen av säkerhetsskäl. Då drog en annan antirasist igång kampanjen #hängutmigmed på Twitter för att visa sitt stöd för de uthängda tjejerna. Många nationalister och rasister har försökt ta över taggen genom att skriva rasistiska saker i stället och på den vägen är det.

Jag har följt #hängutmigmed till och från de senaste dagarna. Jag läser och kan verkligen inte förstå. Jag kan inte förstå var allt hat kommer ifrån och jag kan verkligen inte förstå varför. Till slut blir jag hungrig och trött i huvudet och bestämmer mig för att käka en lunch i centrumet.

Jag kommer ner till centrumet och väljer en Chinarestaurang där. Barnen är borta ett par dagar. Sonen är på kryssning och yngsta dottern i Uppsala för att träffa vänner. Jag är ensam. Jag har inget emot ensamhet. Tvärt om kan det kännas väldigt skönt när man som mig har en ganska stor familj.

När jag sitter där på restaurangen och äter min mat, så kommer jag att tänka på allt som skrivits på #hängutmigmed Jag försöker se mig omkring med en rasists ögon. Kritiskt. På de människor jag har omkring mig. Bakom mig sitter en till synes svensk familj med en man, en kvinna och två tonårsbarn. Framför mig sitter en man ensam med en öl och skriver så hans penna glöder. Kanske kan han vara från mellanöstern, gissar jag. Lite längre fram i restaurangen sitter en till synes svensk, äldre kvinna med kanske sina barnbarn? Det är två pojkar som kan vara i 10-12 års åldern. Ja, jag vet förstås inte vad alla har för ursprung eller relation till varandra. Jag sitter och gissar friskt och dömer verkligen efter vad jag ser och inte efter vad jag vet.

Jag vet dessutom att utseendet kan ljuga mycket. Saker är inte alltid vad de ser ut att vara. Men jag gissar vidare ändå.

På andra sidan i lokalen sitter en till synes svensk man i 30-årsåldern, med kanske sin fru i ungefär samma ålder som kan vara adopterad från Indien eller däromkring. De har två ganska små barn med sig, kanske 2-4 år gamla. Barnen är mörkare än mannen men om kvinnan och mannen är barnens föräldrar, så har de nog ärvt sin far mer än sin mor i nyansen på hudfärgen.

Vid bordet bredvid det jag tror är en barnfamilj sitter en ensam till synes svensk man i min egen ålder. Medan jag sitter där och äter kommer ett större sällskap in. Det är tre män, tre kvinnor, en pojke på kanske åtta år och ett mindre barn i barnvagn. De är alltså sammanlagt sex vuxna och två barn. De sätter sig vid långbordet i mitten av restaurangen. När de kommer in så talar de spanska med varandra.

Det här är alltså en helt vanlig torsdagseftermiddag, i en vanlig förort till Stockholm, i Juli 2012 och med solen som glimtar fram ibland och på en helt vanlig kvarterskrog med helt vanlig Chinamat. Ni vet buffé med ris och friterat, sötsur sås och biff med bambu. Inte att förglömma den friterade bananen till dessert. Det luktar Chinarestaurang. Ni vet en sån god doft av mat, som man känner när man är hungrig, blandad med lite unken doft från en fritös. 

Jag sätter på mig vad jag tror är de där rasistiska ögonen och försöker verkligen att döma ut de i restaurangen som inte ser ut som ”blonda och blåögda svenskar”. Hur tänker en rasist? Ja, jag vet faktiskt inte. Så jag gissar även här. Med alla kommentarer på Twitter i färskt minne. Det lyckas inte så bra för jag är inte så bra på det här med att döma ut folk jag inte känner. Jag tar upp min mobil och går in på Twitter och kollar vad som skrivs där och så har jag dessa ord ännu färskare i mitt minne.

Jag tittar på det stora sällskapet och tänker förmodade rasisttankar: ”Jaha, de har säkert bott här i 20 år och ännu inte lärt sig svenska…” Jag sitter och funderar en lång stund på vad man kan hitta på att kritisera mannen som ser ut att komma från mellanöstern för? Jag vet! ”Han är säkert anhängare av Al-Qaida! Nu sitter han och skriver ner sina bombarplaner!” I och för sig inser jag snabbt att en öldrickande Al-Qaida-medlem inte känns så trovärdig som självmordsbombare. Men jag kommer inte på något mer att ”anklaga” honom för så jag väljer att gå vidare.

Medan jag sitter där och försöker vara rasist i mina tankar, så byter helt plötsligt det stora sällskapet som inte lärt sig svenska fast de bott här i 20 år, språk. Och börjar tala svenska. Ingen stapplande svenska som man har svårt att förstå, utan helt flytande svenska utan antydning till brytning. De fortsätter sedan prata svenska hela tiden jag är kvar i restaurangen, med undantag för några få ord på spanska lite då och då som de inflikar till varandra under samtalens gång.

Mannen som jag nästan utsåg till Al-Qaida-medlem ber om notan. På svenska, men med viss brytning som stärker mina misstankar om att han har ursprung från mellanöstern, då jag lyssnar på brytningen. Alla mina försök till fördomar har spolierats på ett ögonblick. Men jag är inte den som ger upp i första taget, jag har ju mamman som ser ut att komma från Indien kvar. Faktum är att hon säkert inte alls är adopterad. Faktum är säkert att hon levt som prostituerad i sitt hemland och att hennes man åkt dit och ”köpt” henne. Vilken fähund! Fast när jag tänker efter så verkar de rasister jag läst inlägg, kommentarer och annat av, inte tycka att prostitution är hela världen från mannens sida, utan då är det kvinnan som är en ”jävla hora” som man ska se ned på. Det där med taskig kvinnosyn och rasism verkar väldigt ofta gå hand i hand. Så jag försöker hålla mig till det. Det lyckas sådär. Jag är långt ifrån övertygad och inte bara det, jag tror inte på mig själv ett enda dugg! Jag får snart bekräftat att kvinnan med det Indiska utseendet inte alls är invandrad de senaste åren, då hon helt utan brytning förmanar ett av barnen som håller i en lång, röd ros, troligen har de firat någon av familjemedlemmarnas födelsedag på restaurangen. Kanske är hon adopterad som jag först trodde, eller så har hon växt upp i Sverige med sina Indiska föräldrar och kanske är hon även född här? Mina planer har i alla fall spolierats.

Jag mår dåligt av mina egna tankar och känner mig som en negativ och dålig människa. Det här känns, även om allt bara varit en tankelek som jag inte ens hade en tanke på att blogga om, när jag satt där, men det känns nu ändå som jag är en dömande och väldigt rasistisk person. Vem är jag? Vad har jag för rätt att döma någon annan?

Inte nog med det! Jag har gjort mig själv på väldigt dåligt humör. Jag vill inte vara en dömande människa. Jag vill inte leta fel och brister, försöka bekräfta fördomar eller tro illa om människor från olika länder.

I själ och hjärta älskar jag synen av kontraster. Jag älskar att sitta på en restaurang med människor från jordens alla hörn. Jag älskar att kunna äta mat på en restaurang som ägs av asiater och där maten lagas av asiater. Jag älskar att gå över torget och höra språk från jordens alla hörn. Jag älskar att se barn med olika hudfärg som leker med varandra. Det är grundläggande inneboende i mig.

Det betyder inte att jag älskar alla invandrare. Jag avskyr flera av dem. Jag avskyr flera svenskar också. För att jag tycker att de är elaka eller egoistiska eller för att de på något sätt har sårat mig / varit elak mot någon jag bryr mig om etc.

Jag tycker det är fruktansvärt att det finns människor som våldtar! Jag tycker det är värt en egen kamp och tro mig, det är en egen kamp som jag verkligen har tagit!! Men jag tycker inte det är värre när en invandrare från långt-bort-i-stan begår en våldtäkt än när en svensk gör det. Jag tycker inte heller det är värre när en svensk gör det. Det är lika illa. Åt båda håll. Alltid. Hela tiden.

Det är oftast män som våldtar men jag tycker inte vi ska kasta ut alla män för det. Eller sätta dem i fängelse rent förebyggande. Jag vill leva i en värld med män och kvinnor. Med folk från jordens alla hörn.

Jag börjar gå hemåt, eller rättare sagt till min cykel som jag parkerat bakom centrumet. Jag funderar på att mitt tankeexperiment inte bara var väldigt misslyckat, utan även märkligt. Det fick mig att känna stark olust för mig själv! Men så slår det mig plötsligt! Vad hände med mig själv under experimentet? Jag blev negativ, irriterad, kände mig nedslagen för en stund. Är det det som sker när man avskyr någon? När man går ut från sitt hem, avskyr invandrare och vill att alla ska flytta från vårt land och att inga nya ska komma hit? Och så möter man araber, afrikaner, japaner och amerikaner och man har redan bestämt sig för att de här människorna är sämre än dig eller de ska i alla fall inte bo i det land som du tycker är ”ditt”.

Även om jag inte förstår hur man kan avsky människor man inte känner, så kan jag liksom förstå att det måste vara väldigt jobbigt att ta en promenad, eller gå till jobbet eller ner till kvarterskrogen eller var-du-vill om du hela tiden möter människor som du vägrar lära känna och som du redan bestämt dig för att avsky eller som du redan har bestämt dig för att de är självmordsbombare/våldtäktsmän/snor svenskarnas jobb/ lever på bidrag eller vad-du-vill!

Plötsligt känner jag mig verkligen glad och rik! Ja, du läste rätt! Jag känner mig stenrik! Jag har min familj som jag älskar och som förgyller varje dag i mitt liv. Mina barn med ursprung från mig som är svensk och på samma gång från Afrika. Mina och barnens släktingar och vänner från Iran, Kurdistan, Eritrea, England, Palestina, Gambia, Kenya, Norge, USA, Jamaica, Ghana, Sydafrika, Ecuador, Somalia och ja från alla möjliga länder.
Jag tänker på vilken tur vi har som kan glädjas åt att äta injera med händerna, avgöra om en djembetrummare är duktig eller nybörjare. Jag tänker på hur härligt det är att känna igen tyget kente och veta varifrån det har sitt ursprung. Jag tänker på vad härligt det är att veta vad ”gå på tur” betyder och vad fint det är att ha hört berättas på kvällarna i mitt radhus jag bodde i tidigare om historier från Iran. Vad glad jag blir när jag tänker på att jag vet så mycket om ANC´s historia och vad mycket jag lärt mig om dancehallkulturen. Jag tänker också på vad som lagt grunden till min dotters idag professionella dans i dancehall och som gör att hon idag reser jorden runt med den: den svenska folkdansen som min mamma tog med henne till som litet barn. Det var där, som fyraåring, med polka och schottis som allt började. Nu är hon en välkänd och firad dansare världen över. Jag tänker också på mitt norrländska ursprung och tänker att de många historier som min mamma berättat om vår släkt och vårt samiska påbrå på något sätt knyter samman mina kunskaper med världens alla hörn.

Jag cyklar hem. Det börjar bli kväll nu. Jag kikar in på Facebook när jag kommit hem och ser uppdateringar på min ”wall”. En vän har lagt upp ett videoklipp på sabar-dansare i Frankrike. Det kommer också uppdateringar om nyheter från Gambia, jag kan läsa Ramadanhälsningar och så ser jag många, vackra bilder från vårt svenska landskap av vänner som åker runt i Sverige på semester. Jag ser forsar från Ångermanland, Ringmuren på Gotland och jag ser en massa andra bilder på vårt vackra Sverige. Det kommer uppdateringar om att Sumfest, en av Jamaicas största festivaler pågår just nu och jag vet att min dotter är där och har the time of her life! Hon som på Jamaica är känd som en av de SVENSKA dansarna! Så svensk som hon är utomlands kommer hon tyvärr aldrig att känna sig här i Sverige. Trots att hon åker jorden runt och representerar just Sverige. Trots att hon är född och uppvuxen här. Trots att hennes mamma är svensk, mormor och morfar, mormormor och morfarsfar och ja, så långt tillbaka vi känner till…

Jag slår en signal till min andra dotter som bor med sin blonda, svenska pojkvän hon har haft i hur många år som helst. Dottern som bara äter svensk mat, sällan reser, men har vänner med alla möjliga ursprung. Men som lika fullt är svenska. Lika svensk som hon är.

Jag är så oerhört trött, trött, trött på all rasism! Jag känner in till benmärgen i hela min kropp hur den skadar mig och gör ont. Hur den svider och bränner, hur den drabbar mig personligen. Hur jag känner ett tvång att ständigt bemöta den. Att aldrig, aldrig vara tyst! Att aldrig, aldrig, aldrig sluta kämpa emot den! Kämpa emot det som gör ont i mig, i mina barn och ont i så många andra som sökt sig till Sverige för att få skydd. Eller för att börja ett liv i ett nytt land. Den drabbar min familj hela tiden.

Jag går motvilligt in på Twitter och läser under hashtaggen #hängutmigmed och genast känner jag mig ledsen, nedstämd och en motvilja växer inom mig. Illamående. Jag loggar ut. Jag vet var jag hör hemma. Jag vet vad som får mig att må bra. Jag vet att det är en åsikt som inte skadar min omgivning. Jag vet var jag hör hemma!! Jag vet vem jag är!

Länkar i ämnet #hängutmigmed :

P3

Aftonbladet, ledarbloggen

Deepedition: Uppringd av Nationalister pga #hängutmigmed

SVT

Alex Bengtsson

Kaj Raving

Daniel Sundström

Hela Hälsningland

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Våga Skrika Del: 2

Våga Skrika Del: 1

Någon som försöker bryta detta tabu och vars projekt jag följt noga under en längre tid är Thor-Björn Bergman. Thor-Björn slår hål på tabun. Både runt sexuella övergrepp generellt, men även om sexuella övergrepp på pojkar, som jag anser vara ett allt större tabu.

Han är filmare och driver Kanal 24 där han lägger upp sina filmprojekt som rör övergrepp mot barn. Jag har sett alla filmer på Kanal 24 flera gånger. Jag rekommenderar alla som möter barn i sin familj, i sitt yrke, på sin fritid och barn överhuvud taget, att se dessa filmer.

Det finns några filmer som satt djupare spår i mig än andra och det är följande filmer:

Skuggornas Barn-en ny gryning Det är en flicka på 9 år och två unga vuxna killar (jag vet inte säkert om den maskerade pojken är en pojke eller flicka, men jag tror det är en pojke) som berättar om sina övergrepp och varför de vill berätta om det. Det är starka berättelser och särskilt den maskerade pojken är så klok och säger så många viktiga saker att jag verkligen önskar att alla såg den här filmen. Flickan upprepar vid många tillfällen under filmens gång att ”ingen lyssnat på henne”. Det är därför jag menar att man måste uppmuntra barn som blivit utsatta att prata om det. Igen och igen. Det är chockande och obegripligt att hon försökt berätta, men inte blivit lyssnad på. Vi vuxna måste våga lyssna och vi måste våga agera!

Pappa, kom hem Handlar om Erika som adopterades från Colombia till Sverige vid 4 års ålder. I princip genast började hon att utnyttjas sexuellt av sin adoptivfar. Varför den här filmen berör mig väldigt starkt är för att sveken mot Erika är dubbelt. Hon var redan ett trasigt och utsatt barn som skulle få chansen att få trygghet hos en familj som valt henne som barn, men som i stället resulterade i sexuella övergrepp. Sedan tycker jag att likt en maskros som växer även i asfalt och betong, lyckas Erika förmedla en livsglädje, energi och ödmjukhet som är få människor förunnat, trots det hon blivit utsatt för.

Sedan har vi den fantastiska, djupgående serien: Fyra Nyanser av Svart som är i fyra delar:

Del 1: Filmaren

Del 2: Offren

Del 3: Förövaren

Del 4: Psykologen

Denna serie är fantastiskt välgjord och vad som gör den specifik är att man går så djupt in på flera avsnitt. Intervjun med förövaren är i högsta grad intressant! De som medverkar i del 2: offren, finns filmade i egna filmer på Kanal 24, om det är någon av deras historier som känns särskilt intressanta. En av de som medverkar i delen Offren, är Sofia Rapp. Hennes berättelse har jag skrivit om tidigare HÄR!

Den maskerade pojken i den första filmen jag länkar till ovan, säger att sista gången han blev utsatt, var när han var 12 år. Han berättar om den här gången att personen som utsatte honom, även utsatte hans tjejkompis och att då var han tvungen att sätta stopp för det då han i och med att förövaren utsatte någon annan inför honom, inte längre kunde dölja den här hemligheten. Det är en intressant, ologiskt men ändå oerhört logiskt resonemang. I den här galna världen, bland det galna att vara utsatt så finns det en logik som är klockren! Han berättar också att den sista gången förövaren gav sig på honom, så sparkade han ner honom från sin säng med kraft och det blev så högljutt att mamman uppmärksammade att något stod på. Återigen: att göra sig hörd är en förövares största skräck och det är den utsattes största skydd. Det blir jag allt mer övertygad om!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Lek med ord och Sexuella övergrepp

Idag skriver Oisí­n Cantwell i Aftonbladet, en kolumn om att hänga ut pedofiler och förövare på en sajt på internet som har fått en del kritik. Jag håller med i kritiken och har skrivit om det många gånger tidigare. Däremot skriver Oisí­n följande:

”Geniet bakom hemsidan är, föga överraskande, nazist.   Han har inte ens orkat ta reda på vad en pedofil är. Att som vuxen ligga med en könsmogen 14-åring är för all del brottsligt, men en helt annan sak än att utsätta en femåring för ett sexuellt övergrepp.”

Ja, det stämmer att det inte anses vara pedofili i ordets rätta bemärkelse om personen är över 12 år. För mig blir det lite en lek med ord, då jag är övertygad om att det är väldigt vanligt att en pedofil även kan attraheras och även förgripa sig på någon över tolv år och som då per definition borde klassas som en Hebefil. Ganska uppenbart är det också att många flickor och pojkar utvecklas olika snabbt och det har funnits rättsfall som diskuterats, där förövare hävdat att de trott att personen de utsatt har varit äldre, för att de varit fysiskt välutvecklade eller av andra skäl och därför menar att de borde ha sänkt straff eller gå helt straffria. Vad jag då funderar över är varför jag aldrig hört talas om ett enda fall där personen varit över 15, men sett ut som 11 och därför borde personen med den logiken straffas, trots att personen varit över 15 år?

Min uppfattning är att man ska vara mycket försiktig med att tänja på dessa gränser!!

Det jag reagerade emot i Oisín ´s artikel, är att han skriver att det är en helt annan sak om personen som blir utsatt för sexuella övergrepp är fem eller fjorton år. Ja, i ordets bemärkelse är det skillnad, men faktum är att det enligt lagen inte är någon skillnad!

Så här säger lagen:

”Sexuellt övergrepp mot barn: Den som genomför en annan sexuell handling än som avses i 4 och 5 § § med ett barn under femton år, eller med ett barn som fyllt femton men inte arton år och som gärningsmannen står i ett sådant förhållande till som avses i 4 § andra stycket, döms för sexuellt övergrepp mot barn till fängelse i högst två år.

Är brottet grovt, döms för grovt sexuellt övergrepp mot barn till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om fler än en förgripit sig på barnet eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller barnets låga ålder eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. ( Brottsbalken Kapitel 6 § 6).”

Jag reagerar också starkt mot meningen:

”Att som vuxen ligga med en könsmogen 14-åring är för all del brottsligt”

För all del? FÖR ALL DEL? Vad MENAR egentligen Oisín? Anser han inte att det borde vara det?

Som sagt, jag håller med i sakfrågan om att hänga ut pedofiler är fel. Jag har inte ändrat inställning fast jag noga har kollat igenom den aktuella sidan. Men jag tycker det är sorgligt att Oisí­n Cantwell formulerar sig så illa, eller om det nu är så att han har den här sneda uppfattningen att det är okej för vuxna att utöva sexuella övergrepp mot 14-åringar, trots att det är brottsligt i lagens mening?

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Våga Skrika Del: 1

Jag har funderat mycket på det här runt sexuella övergrepp. Jag blir mer och mer övertygad om att det enda sättet att bekämpa sexuella övergrepp är att bryta tystnaden. Att bryta tystnaden från det tabu som sexuella övergrepp är. Att bryta tystnaden från att pojkar utsätts för sexuella övergrepp. Att få förövarna att inte begå sexuella övergrepp. Att få dem att avbryta ett sexuellt övergrepp.

Lär barnen att skrika. Att prata om det. Lady Dahmer twittrade tidigare i veckan och dessa tweets fick mig att fundera än mer på detta (läses nedifrån och upp, för er som inte använder twitter):

Dels tänker jag att inte vara tyst kan hjälpa under ett pågående övergrepp. Som det Lady Dahmer twittrar om ovan. Jag har också pratat öppet med mina barn om det här sedan de var relativt små. Var gränserna går och vad man ska göra om det fruktansvärda faktiskt händer. Jag har bland annat tryckt på att de ska skrika. Om någon vuxen tar på dem på ett sätt som känns obekvämt eller som en vuxen inte ska ta på ett barn, så ska de skrika allt de kan, oavsett var de är. När de sover över hos en kompis, hemma, på badhuset, på lägret eller var de än befinner sig. Det gör inget om alla vaknar. Alla SKA vakna om en vuxen tar på ett barn på ett sätt som inte är okej.

Jag tänker också på om det fruktansvärda ändå sker. Bryt tystnaden. Prata om det. Prata om det igen om det behövs. Dels är det viktigt att prata om det för att vuxna ska få kännedom och möjlighet att förhindra fortsatta övergrepp. Men det är också viktigt att barnet får prata om det och ges möjlighet till en professionell kontakt så de kan bearbeta det de blivit utsatta för.

Det är också viktigt att prata om det för att andra, som ännu tiger, ska våga börja prata om det. Sexuella övergrepp är inget som kan tigas ihjäl. Det måste ges luft, det måste få utrymme i vår vardag, även om ämnet är svårt och tungt för oss som är vuxna. Men det är det minsta vi måste våga. Att våga se och höra. Lyssna.

Att tiga är att spela förövarna i händerna. Att tiga, att dölja är att ge förövarna möjlighet att begå övergrepp mot fler barn eller mot redan utsatta, fler gånger. En av de tabubelagda saker runt sexuella övergrepp är inte bara övergreppen i sig, utan också hur de som blivit utsatta hanterar sin sexualitet under tonårstiden eller som unga vuxna. Det är inte alls ovanligt med ett promiskuöst sexliv eller att man ”tillåter” sig att bli utnyttjad själv under sin ungdom då man inte lärt sig att sätta gränser för hur ens kropp blir använd. Det är inte ovanligt att man ”tillåter” nya övergrepp. Omedvetet eller medvetet. Det är vanligt att man inte värdesätter sin kropp så som man borde eller så som någon som inte blivit utsatt för sexuella övergrepp gör.

”Horstämpel” på unga tjejer är inte ovanligt, men min egen teori är att av just de tjejer som blir utsatta för dessa påståenden, ofta kan ha sexuella övergrepp bakom sig i sin barndom. Gränslösheten, självföraktet, brist på självrespekt och respekt för sin kropp. Det känns inte orimligt att det ligger nära till hands.

Att inte våga prata om det, ger dels förövare möjlighet att fortsätta begå övergrepp, det ger inte den utsatta möjligheten att bearbeta det som skett och tystnaden blir ytterligare ett sätt att tabubelägga ämnet. Att den utsatta tar på sig skuld, i stället för att lägga skulden där den här hemma, nämligen på förövaren! Det ger också nya förövare möjlighet att ge sig på en tidigare utsatt. Det är inte ovanligt att en som blivit utsatt för sexuella övergrepp blir utsatt igen av andra förövare och jag tror inte det är en tillfällighet.

Någon som verkligen gör något för att göra utsattas röster hörda, kommer jag ta upp i nästa del av Våga Skrika.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,