Vilken härlig fredag!

Jag hade en så härlig fredag igår att jag för första gången på länge inte ens hann blogga. Jag var först och shoppade med papsen som är i Uppsala på besök igen. Vi hade jättetrevligt!! Jag fyllde äntligen på i kylskåpet och i frysen, vilket råttorna var evinnerligt glada över!! De slutade äntligen gråta över att det var så tomt och så vitt jag vet sitter de kvar på hyllorna i kylskåpet och festar loss på en massa godsaker än idag!!

Nåja, sen var vi snabbt hem och käkade lite lunch och sen tog jag ett långt, avslappnande bad med en härlig bok! Guuud så njutbart. Jag var nära att gifta mig med det härligt varma, sköna och väldoftande vattnet!

Sen kom en vän och plockade upp mig, så drog vi till mitt favorithak, nämligen IKEA!! (My friend knows how to make me happy!!) Som vanligt när jag hamnar på IKEA så shoppar jag my-hy-hy-cket mer än jag tänkt. (Jag åkte dit för att köpa förvarningsburkar till köket då jag precis har blivit av med äckliga mjölbaggar och härmed förklarat krig mot dem, doftljus och eventuellt några nya sofföverdrag, läs: filtar!) Men som vanligt när jag shoppar på IKEA så kommer jag hem med otroligt många fler grejer än jag åkt dit för…

Idag blev det: massor av doftljus, fyra nya filtar, tre nya fodral till mina soffkuddar, 3 kastruller, spislock (fast de var inte från IKEA), många förvaringsburkar, en ny datastol och säkert något mer som jag redan glömt bort!

Sedan åkte vi hem till mig och jag bjöd på lite käk. Det blev kött, klyftpotatis, gräddsås, tzatziki, vitlöksbröd och till efterrätt så blev det glass och varm hjortronsylt! Yammie!!

Sen blev det en massa härligt snack till klockan ett på natten (jag fick en smärre chock när jag kollade på klockan, för jag tyckte vi precis hade kommit hem från IKEA!)

Med toppen sällskap går tiden snabbt och kvällen blir väldigt lyckad!!

Några av de nya doftljusen och mina nya soffkuddar tillsammans med min vän

Min vän ser ut att sitta bra i soffan med de nya filtarna och kuddfodralen

Tack vännen, för att du är du!

Inte nog med det! Mabou ´s cykelkedja blev åtdragen och pålagd igen, min nya datastol ihopskruvad, trots att min lilla ”fixarfrasse” Isatou inte ens var hemma. Nej, det var inte jag, så jag ska inte ta åt mig äran för det heller! Tack vännen för det också! 🙂

Fredag, ledig, barnfri, lönedag, ikea, gott käk, trevligt sällskap! Kan en fredag egentligen bli bättre?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Att ta farväl av en vän…

(Så märkligt att inse att min vän ligger i kistan, så stilla, så tyst.)

Det har varit en mycket, mycket tung dag.

Jag har deltagit på en av mina absolut närmsta vänners begravning. Det är tungt. Att ta ett sista farväl av min bloggsyster, som funnits där på så många sätt för mig.

Det har varit en mycket tung dag. Jag vet att jag kom på Helenes begravning och jag förstår att Helene inte finns mer. Ändå kan jag inte riktigt förstå att det är Helene som ligger där i kistan. Kistan med det vackra sammets-täcket och med de guldiga fransarna. Det går inte riktigt ända in att Helene inte kommer att ringa mig igen och jag är ganska upprörd över att det nu gått över en månad utan att hon har ringt till mig.

Jag är också upprörd över att Helene har gått igenom så här stora saker, som att gå och dö, utan att hon ringt mig och berättat hur det har varit för henne. Men jag är också ledsen. Jag är ledsen för att hon inte hann ta farväl av sina barn en sista gång. Jag är ledsen för att jag inte förstod hur kort tid min vän hade kvar. Jag är ledsen för att det fanns saker i hennes liv som jag önskat hon hade hunnit reda ut.

Jag är ledsen för att att Helene inte fick den respons från myndigheter som hon förtjänade efter alla års kamp. Jag är ledsen för att Helene inte fick se sin yngsta son uppträda i melodifestivalen.

Men jag är ändå glad att Helene hann förbereda sig. Jag är glad att Helene var beredd och att hon i livet trodde så starkt på de änglar hon nu gjort sällskap. Jag känner också glädje över att prästen lyckades fånga så många delar av Helene som jag har uppfattat henne. Jag är glad över att Helene var en oerhört stark kvinna som borde vara många kvinnors förebild.

Jag känner enorm tacksamhet över att få ha varit en stor del av Helenes liv de senaste åren. Jag känner tacksamhet över att ha fått dela den bloggvärld som hon kände och som till viss del skilde sig från min. Jag känner också tacksamhet över att ha fått hållit henne i mitt hjärta. Jag känner tacksamhet över att ha fått ta del av hennes kunskaper och jag är verkligen tacksam för alla skratt vi har delat.

Jag är så oerhört tacksam att Helene finns med sina barn. Att hon kan vaka över dem nu, likt en ängel. Jag är glad att de slipper vandra ensamma i en tid så svår.

(Som jag skrev i gårdagens inlägg att jag skulle göra, så la jag på en ros från mig och barnen och en annan, stor, röd, vacker ros som var från hela bloggvärlden, från alla som önskar hedra en stor bloggerska och kvinna)

Till sist är jag också mycket, mycket tacksam för att en kvinna, som jag, en kvinna som lever i sin egen vardagskamp, precis som de flesta av de kvinnor jag känner, precis som även Helene gjorde, jag är tacksam att hon gjorde det möjligt för mig och mina barn att ta ett sista farväl av en av mina absolut bästa vänner. Min bloggsyster Helene!! För att hon är en levade ängel, på samma sätt som Helene är en ängel som nu gått vidare, till något vi inte känner till… TACK! TACK! TACK!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Rest in Peace, min bloggsyster

Jag kan inte fatta att hon är borta! Sedan jag började blogga för över tre år sedan har vi varit nära, nära vänner. Jag benämner henne som en av mina tre närmsta vänner. Hon brukade kalla oss för systrar och det var den typ av relation vi hade. Men jag glömde säga det med de rätta orden. Med de där orden som jag känner i mitt hjärta, men aldrig tog i min mun.

Älskade syster. Helene. Hon är borta nu. Hon gick bort vid 10-tiden i morse och jag saknar henne redan så enormt. Jag skulle ringa ikväll efter jobbet. Vem kunde tro att vårt två timmars samtal i Söndags skulle bli det sista? Jag var inte beredd…

Helene lämnar fyra barn och barnbarn efter sig. Den där förbannade cancern tog hennes liv också. Jag känner smärta. Förtvivlan. En tomhet som bara Helene kunde fylla.

Jag kände henne först som Hulda på Spaces, när jag också bloggade på Spaces, min först blogg. Jag trodde då att hon hette Hulda, men det var ett bloggnamn som kom av Hulda Moder. Sedan började vi båda att blogga på Aftonbladet och genom Vendettanbettan lärde vi känna varandra även utanför bloggen. Där tog hon bloggnamnet Alma Mater, som alltså också betyder Hulda Moder. Slutligen byggde hon denna blogg åt mig och strax innan en till sig själv där hon kallade sig Alter Ego.

Jag känner mig förtvivlad. Just nu saknar jag ord…


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,