DEN känslan…

Ni ska umgås i flera dagar. Du och din mamma. Ni ska åka runt i en bil tillsammans. Hitta på saker. Sjunga högt och illa till musik från mobilen. 

Jag och mamma Foto: Fatou Touray©

Jag och mamma Foto: Fatou Touray©

Du hittar hennes musiklista. Du spelar den. I fem timmar. Ni sjunger och skrattar. Har tyst korta stunder, men när du återupptar musiken så fortsätter ni lyssna på mammas musiklista. Till hennes enorma glädje.

Nästa dag och nästa så åker ni kortare sträckor men ändå en hel del. Mamma hittar en egen musiklista på en annan musikkanal. Du kopplar i högtalare och ni lyssnar och sjunger, lyssnar och nynnar. I tre dagar.

Den fjärde dagen ska ni också åka en del, men mest kortare sträckor. Nu tycker du mamma fått lyssna mycket på sin musik. Du känner dig glad och generös men vill gärna lyssna lite på din egen musik också. Det är din egen musiklista. Ni lyssnar på en-två-tre-fyra-fem låtar. Sjunger med. Du skrattar. Sen säger din mamma: ”Alltså det är så dåligt ljud i bilen på det där, så det blir bara skrän. Det vore skönt att slippa höra musik.”

Den känslan. DEN KÄNSLAN.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Oskyddat sex

oskyddat sexI Expressen idag undrar en orolig tjej om hon kan ha fått klamydia efter att ha haft oskyddat sex. Sexrådgivaren Katerina Janouch ger ett långt och tålmodigt svar. Mitt är betydligt kortare:

Svar: Ja, du kan ha fått både klamydia, gonoreé, hiv och vara gravid.

Just saying…

Och då är jag varken expert eller rådgivare!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I was not born 40 +

Ibland när jag hänger med döttrarna på något event, såsom kryssningen i helgen eller något annat, så blir jag ganska naturligt presenterad för en massa människor som ”Bintas/Jai´s/Isa´s mamma”. Jag tycker om att träffa nya människor och ibland tycker jag det är kul att komma iväg ut på något roligt, även om jag inte är och aldrig varit någon riktig ”partymänniska” varken nu eller som ung.

Visst har jag klubbat och visst har jag dansat mig igenom många fester och klubbkvällar, men jag är ändå en av de som gått ut ganska sällan, stannat ganska kort stund och som ofta lika gärna kunnat suttit hemma hos någon kompis och chillat i stället.

Många av de ungdomar som inte känner mig och som blir presenterade för mig, frågar ofta saker som: ”Jaha, vad tycker du om den här musiken då?” Eller: ”Står du ut med den här musiken?” Eller: ”Har du varit på ett sånt här ställe förut?”

Ibland ler jag lite och säger: ”Ja, jag har ganska trevligt här…” som att jag aldrig satt min fot på ett liknande ställe, men ibland svarar jag som det är: ”Du, jag hängde på de här klubbarna och lyssnade på den här musiken innan någon vid det här bordet ens var född…!”

Av någon anledning verkar många ungdomar tro att vi som är 40+ liksom föddes när vi var 40+. Det är dock alltid lika roligt att se deras förvånade miner, eller höra kommentarer som jag gjorde på båten vid ett tillfälle: ”Oj, vad obetydlig jag känner mig just nu…!”

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Slösa inte alla pengar

Yngsta dottern (Isa, 19) ber mig överföra tjugo (20) kronor till hennes konto. Jag för över pengarna och meddelar henne det, samtidigt som jag förtydligar att jag ”hoppas hon inte festar upp alla pengarna direkt…”

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Hur en blåbärspaj räddade mitt liv

Ni vet när man ligger där under täcket. Snörvlande. Med sängbordet uppladdat med snytpapper, dryck och Alvedon och känner sig så ynklig och svag så man måste stöna när man är tvungen att vända på sig. När man känner sig så ynklig att man nästan vill vara den där mannen som tycker det är värre att vara förkyld än att föda barn…

När det är en kraftansträngning när man måste gå på toaletten, eller fylla på vattenglaset. När man börjar fundera på om man verkligen, helt säkert kommer att överleva det här? När man känner sig så ynklig och bortglömd, när det gör så ont i varje led i kroppen att man tror att man alltid kommer att må så här dåligt.

Och så kommer den vuxna dottern, 19-åringen in till dig. Hon som börjar jobba sent idag. Hon frågar: ”Vill du ha lite paj, mamma?” Och du tänker att du tycker ju egentligen inte om paj, men what-the-heck, du kommer säkert inte känna smaken ändå eftersom du är så täppt i näsan och eftersom du nästan blir tårögd över att det finns någon i den här vida världen som inte glömt bort dig helt, trots att du ligger dödssjuk eller okej då, med en skitjobbig influensa, så svarar du ”jaaa, tack”, med lite lagom darr på rösten. Så hon verkligen, verkligen ska förstå att hon precis troligen räddade livet på sin svårt sjuka mamma, bara genom att tilltala henne. Så säger hon: ”Jag har gjort hallonpaj och blåbärspaj, vilken vill du ha, eller vill du ha båda?” Och du vet ju helt säkert att du inte gillar hallonpaj eller blåbärspaj, men att blåbärspaj lät godast, så du säger: ”Blåbärspaj, tack” och tillägger: ”…med mycket vaniljsås, tack…!” Och dottern svarar skrattande: ”Det är klart! Du ingår ju i vår familj!*

Så kommer hon in med ett fat med en rejält tilltagen bit varm blåbärspaj och vaniljsås på kanna som hon häller över pajen tills den inte längre syns och du kan säga ”stopp”. Så stoppar du in en bit och inser att du känner jättemycket smak, eller i alla fall tillräckligt mycket för att konstatera att blåbärspaj nog inte är så tokigt i alla fall.

Det är inte heller så tokigt att barnen växer upp och klarar av att göra egna husliga saker som inte kräver detaljerade instruktioner från dig. Att barnen är så stora att de kan baka två pajer, bjuda morsan på dem och få in i hennes 41-åriga tröga skalle att blåbärspaj är jättegott. (Men hallonpajen går inte att äta. Det är jag övertygad om, även om jag inte har testat. 😉 )

Nej, livet är inte så tokigt ändå. Inte ens om man ligger hemma med hög feber och har en superjobbig influensa. Ibland inser jag vad mycket det finns att vara tacksam för! (Vilket påminner mig om en tid när jag var sjuk och hade tre små mer eller mindre vilda flickor som jag var för sjuk för att ens orka ta hand om just då. Men den historien sparar jag till en annan gång.)

Tack finaste Isa för att du är PRECIS den du är!!

*) ”Det är klart! Du ingår ju i vår familj!*” = I vår familj äter alla VÄLDIGT MYCKET SÅS!! Vad än det handlar om där sås kan tillämpas!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Skillnaden på att vara 10 år och 41

Idag var Mabou´s första skoldag i den nya skolan. Eftersom vi har flyttat till Stockholm från Uppsala så innebär det ju ganska mycket nytt. Både en ny stad, en ny skola och en liten omstart, helt enkelt.

Som jag nämnt tidigare så var vi ju lite oense om det här med att följa med till skolan. I morse var diskussionen igång igen:

Mabou: MÅSTE du följa med?

Jag: Ja, jag MÅSTE följa med!

Mabou: Men inte in i klassrummet i alla fall!

Jag: Jo, jag vill träffa din lärare och klasskamrater.

Mabou: Men det är så jäääkla skämmigt. INGEN annan förälder kommer att gå in i klassen.

Jag: Det är skillnad när det är en helt ny skola, Mabou!

Mabou: *Mutter, mutter*

Väl på skolan så visade det sig att MINST 5-6 föräldrar gick med in i klassrummet. 2-0 till mig, rakt av!

Skillnaden på mig som är 41 och Mabou som är 10 år, är att Mabou vet allt som är värt att veta. Han vet allt och han vet bäst och han kan precis allt. Det är mycket möjligt att jag tyckte samma sak när jag var 10. Min mamma hävdar i alla fall att jag ”visste allt” när jag var tonåring. Men skillnaden på mig och Mabou är alltså att medan han vet allt, så har jag vid 41 års ålder insett att jag vet i princip ingenting. Förhoppningsvis lär Mabou inse samma sak om några år…

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I-landshumor

Igår när jag var ute och gick så uppmärksammade jag att flera personer gick och var djupt försjunkna i sina smartphones.

Jag bestämde mig för att I-landsroa mig lite, när jag ändå var ute och gick…

Jag gick rakt emot de personer som var djupt försjunkna i sina smartphones och så bestämde jag mig för att inte väja förrän jag var bara någon decimeter framför dem, om de inte själva väjde innan.

Det var… hmmm… intressant. Faktum är att om jag själv gått med en smartphone och varit okoncentrerad, så skulle jag ha krockat med de flesta av dem. De flesta reagerade inte förrän jag var bara någon decimeter ifrån dem, tittade då förvånat upp och sa: ”OJ!”

I-landsproblem? Absolut! I-landsnöje? I allra högsta grad, men jag hade ganska roligt i alla fall! 😉

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Dagens Mabou

Mabou: Mamma, ibland förstår jag mig verkligen inte på er tjejer! Hur mycket hår har ni egentligen?

Jag: Va?

Mabou: Ja, men ni släpper ju hår överallt ju… Nu såg jag till och med ett långt hårstrå i toaletten! Hur beter man sig då? Stoppar ni ner hela huvudet i toastolen, eller…?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Fatou på hal is

Igår på väg till jobbet så var jag sååå nära att göra en riktig praktvurpa. Det är verkligen glashalt ute nu. Hela dagen gick jag och småskröt om hur jag lyckats återfå balansen när jag precis var på väg att sätta mig på isen. På kvällen gick jag och hälsade på en vän och även till henne berättade jag stolt om hur nära det varit på morgonen att jag föll omkull, men hur jag upprättade balans i sista sekund och klarade mig med blotta förskräckelsen.

I morse på väg till bussen, hade jag inte riktigt samma tur. Eller skicklighet. Eller vad det nu var. För att komma upp på gatan där bussen går, så måste man gå uppför en liten slänt. Jag såg att det var fullt med is i slänten. Men jag såg också att det fanns en liten grästuva, lite stenar som låg i en hög och barmark på ett litet ställe. Jag tänkte att om jag hoppar mellan tuvan, barmarken och stenarna, så borde jag klara mig upp för slänten. Min färd började. Jag hoppade som en liten skogshare mellan de säkra plättarna. Tills det tog stopp. Jag hade kanske bara två steg kvar så skulle jag vara uppe. Men var skulle jag sätta foten? Jag satte den hårt, mitt i isfältet och tänkte att det säkert skulle gå. Det gjorde det inte. Jag stöp framåt och tog emot mig med vänster knä och höger hand. Det gjorde jätteont i knät när jag slog i. Sedan kanade jag hela vägen ner längs slänten. Den kändes ungefär som en kilometer, eller nåt.

När jag kanat klart och stannat så tittade jag upp. Där. Högst uppe på slänten hade bussen stannat. Jag såg en massa näsor tryckta mot rutan och några förvånade ögon och några ögon som såg lite oroliga ut. Jag motstod lusten att resa mig upp och vinka glatt till alla trevliga passagerare som satt i bussen och precis fått sig något att berätta om på jobbet idag! Den bjuder jag på! Var så god!

Nu gällde det att komma upp. Det värkte fortfarande ganska rejält i mitt knä, så det tog en stund att komma upp. För den som inte vet så kan jag ju meddela att det där med att tjocka faller mjukare inte är sant! Vi faller hårdare! Det säger inte *duns” när vi drattar i backen. Det säger *kabooom* och så vibrerar marken runt oss en stund. Typ.

När jag till slut, omskakad, öm och förvånad lyckades hasa mig upp kände jag att jag även sträckt höger ljumske och lite senare när jag funderade på varför jag fick blod på handen, såg jag att jag även skrapat upp högra handen något. Men hej och hå, varje ben i min kropp kändes trots allt intakt.

När jag sedan kom på hur jag måste ha sett ut när jag drattade omkull, för att inte tala om när jag kanade ner längs hela slänten, kunde jag inte hålla mig för skratt!

Well, det kan ju inte gå som på räls varje dag. Vad jag lärt mig av detta? Det kunde ha gått värre! Det kunde ha varit lårbenshalsen! 😛

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Lillebror blir stor

Att vara 18 år och ha en lillebror (snart 10) är inte alltid det som slår högst. Det har varit mycket ”han är så jobbig” från Isa de senaste åren.

Isatou (18): Mamma, du måste prata med Mabou nu, asså!

Jag: Vaddå? Vad har hänt?

Isatou: Nej, men han har ju inte tid med mig längre. När jag är hemma så kollar han knappt på mig!

Jag: Nej, men han börjar ju bli större nu.

Isatou: Ja, men vaddå, när jag kom hem från Jamaica hade han inte ens tid att träffa mig… Jag hade ju saknat honom!

Jag: Nej, men han var ju och träffade sin flickvän då…

Isatou: Men du fattar inte, han BRÅKAR inte ens med mig längre!!

Jag: Okej, jag ska se till att han skapar bråk med dig…

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,