Jag läste och recenserade boken En halv gul sol här i bloggen för fyra år sedan. Jag gav den högsta betyg och det är en bok jag ofta har i minnet i olika situationer i livet och det brukar betyda att det är en bok som fångat mig starkt och som betyder mycket för mig.
I debatterna runt om på nätet den senaste tiden, fann jag detta klipp med författaren till boken: Chimamanda Ngozi Adichie. Jag tycker ni ska se klippet för det är viktigt, härligt och klart sevärt!
Nu är det dags. Ännu ett år har passerat i mitt liv och därmed även att bloggår. Jag ska försöka göra en sammanfattning av mitt år i ord och bilder, både privat och i bloggen! Jag länkar en sammanfattning med de blogginlägg jag tycker är mest läsvärda eller minnesvärda! Häng gärna med!
Jag bloggade Story of Blackout DanceCrew! Samtidigt som Blackout åkte på sin tredje resa till Jamaica och även om de planerat att stanna en månad, så blev det hela tre månader!
Jag uppdaterade hela min blogg, flyttade över den till fatou.se från tonarsmorsa.se (du kommer fortfarande in på den med den gamla adressen, men uppdatera gärna länkar och rss till bloggen för att få korrekt uppdateringar.) och förnyade en hel del här! Med en massa hjälp från Carina, förstås! Tack igen!
Jag körde en julkalender i min blogg hela December som handlade om att uppmärksamma olika organisationer och liknande, som försöker hjälpa människor på olika vis.
Så reste Binta tillbaka till Jamaica igen, på min födelsedag och så blev det även yngsta dotterns tur, precis innan nyår. Undrar just om hon kommer få samma ”Jamaica-feber” som sin storasyster? Jag har en viss känsla av att det kan bli så!
Nyårsaftonen firades med Arabiska inslag och nu hoppas jag bara att det kommande året ska bli ett riktigt bra år för oss alla! Eller i alla fall lite bättre än det förra!
Sammanfattningsvis så innehöll det senaste året en hel del Blackout och dans. Ganska mycket Barnfattigdom. En hel del handlade om sexuella övergrepp och generellt väldigt mycket debatt. Sedan har jag väldigt mycket vardag i min blogg också, men det känns lite töntigt att länka till i en Nyårskrönika. Vardagen är ju det som det finns mest av både i mitt liv och i min blogg. På sätt och vis är det ju vardagen som hela livet handlar om. Det är inte helgerna och glamouren som i första hand skapar oss till de personer vi är. Det är vardagen och det vi oftast tar för givet.
Boken Håpas du trifs bra i fengelset sätter fingret på precis rätt ställe när det gäller medberoende. När det gäller hur anhöriga till missbrukare och kriminella drabbas även som brottsoffer. Jag skulle vilja påstå att det är den första bok som jag har läst i alla fall, som tydligt visar vad som är vad, utan att behöva uttala orden!
Boken handlar om Anni och hennes bror Sami. Hur Anni blir inbjuden till anhörigvecka på behandlingshemmet som hennes bror Sami befinner sig och genomgår behandling. För vilken gång i ordningen?
Hur Anni slår bakut och inte FATTAR hur de kan TRO att HON än en gång ska uppoffra sig för sin bror? Hur de bara kan tro att hon ska kunna lämna familj, ta ledigt från jobb en hel vecka och än en gång för sin brors skull ”ställa upp” för att han ”ställt till det”. Hur Anni inte kan begripa hur detta egentligen är till för HENNES skull och kan bli ett verktyg för henne att använda i sitt medberoende till Sami, som är så uppenbart?!
Den visar så tydligt hur Anni pendlar mellan att hoppas, hoppas, hoppas att Sami ska bli drogfri och ”normal”, samtidigt som hon absolut inte vågar hoppas, för hon vet ju ändå hur det kommer att sluta och hon vill inte bli besviken. Igen.
Den berättar om hur anhöriga pendlar mellan detta fasansfulla hopp, förtvivlan och ändå en omsorg och kärlek som hela tiden bryter ner. Och bygger upp. Och bryter ner. Och…
Boken handlar också om kampen för en anhörig att verka vanlig. Men för att verka vanlig, måste man göra allt dubbelt så bra, för att det ska synas och hur ivrig man är på att det SKA synas, för att man inte vill vara som den andra. Sin anhöriga. Som är annorlunda. Hög. Eller låg. Eller bostadslös. Eller oduschad. Eller som yvigt gestikulerar när de pratar. Och pratar högt så att alla på gatan vänder sig om. Och tittar. Och inser att man inte är ett dugg normal. För att man står bredvid den anhöriga som gestikulerar och pratar högt, så att alla på gatan vänder sig om. Och den anhöriga inte ens inser att det här är onormalt, utan tror att h*n är charmig och rolig. Och att det är därför alla tittar.
Boken har ett starkt anhörigperspektiv, men också ett perspektiv på personliga tragedier, stigmatisering och på vårt rättsväsende och även kritiska delar mot det, som gör boken inte bara intressant och bra, men också mycket, mycket viktig!!
Ur boken:
”Det gör mer ont när du återuppstår från de döda än när du dör. Skulle vilja döda dig. Nu tvingas jag att gå igenom allting en gång till. Fast baklänges. Och du svarar inte på brev. Människor i fängelse svarar inte på brev.”
Jag vet knappt hur jag ska börja eller sluta, för konserten igår på Gröna Lund i Stockholm var helt fantastisk! Mabou, jag och min kompis/kollega Karin hade jättetrevligt. Vi käkade gott, gick till Gröna Lund och strosade runt i flera timmar. Vi pratade och Mabou sprang runt och åkte alla karuseller han fick åka, när de mätte hans längd.
Till slut började då konserten. Mabou och jag hade en deal. Han fick ett åkband och fick åka så mycket han ville, mot att när konserten började så skulle han stå still vid mig.
Vi tog väldigt bra platser, nästan längst fram vid scenen. (Normalt brukar jag stå rätt långt bak på konserter och iakkta på avstånd, men den här gången bestämde jag mig för att försöka få en skaplig plats för att kunna ta lite bilder o klipp till bloggen 🙂 ) Folk började fyllas på. Mabou stod still i typ 10 minuter. Sedan deklarerade han att han var OTROLIGT kissnödig. Min kompis följde med honom till toa och de lyckades ta sig tillbaka innan publiken började tjockna till.
Efter ytterligare några minuter deklarerade han att han var otroligt kissnödig igen, samtidigt som han talade om att vi inte behövde följa med honom, eftersom han hittade tillbaka till oss. Jag förklarade förstås att snart skulle det inte gå att ta sig fram till våra platser, men han hävdade att han skulle komma.
Han gick tillbaka och återkom snart. Efter ytterligare några minuter bad han snällt om att få gå och kolla runt lite. Jag sa att han fick gå iväg 5 minuter och påminde samtidigt om att vi hade gjort upp om att vi skulle mötas bredvid en särskild trappa om vi kom ifrån varandra.
Jag väntade. Njöt av musiken. Fotade och filmade. Dansade lite (det är inte så bra att dansa när man försöker filma, upptäckte jag haha…)
Efter en kvart var jag orolig, men vågade inte lämna platsen för att leta Mabou då jag var rädd att han skulle komma och leta efter mig. Det var då så fullt med folk att jag insåg att om jag lämnade min plats, så skulle jag inte kunna återvända igen.
När Mabou varit borta i typ en halvtimme, så kunde jag inte hålla mig längre. Min kompis och jag gick runt och började leta. Jag var ganska orolig och undrade hur i hela världen jag skulle finna min lilla kille igen bland alla dessa tusentals människor?
Efter en stund sprang jag på en gammal ungdomsvän som berättade att Mabou nyligen sprungit förbi henne och när hon frågat efter mig hade han gjort en svepande rörelse över publiken och sagt: ”Mamma är där nånstans” och gått vidare. Vi fortsatte leta runt och jag träffade på en massa gamla vänner som jag meddelade att Mabou var borta för och slutligen gick jag till receptionen för att anmäla honom försvunnen.
Jag lämnade ett signalement för att beskriva hur Mabou såg ut och hur han var klädd, så kom vi överens om att om vakterna hittade Mabou så skulle de ringa mig och om jag hittade honom först, så skulle jag ringa dem. Jag fortsatte leta och efter en stund så kom han spatserande med en av Jai ´s vänner. Helt obekymrad. Jag kramade, skällde och kramade igen. Jag frågade varför han inte gått till mötesplatsen vi kommit överens om, ifall vi kom bort från varann och han svarade bara: ”Men jag kände mig inte bortkommen”
Hur som helst, vi fick inte tillbaka så bra platser, men vi såg förstås klart konserten och njöt av musiken. Jag hittade ett roligt klipp på TV4 från i morse, med en intervju med Bunny Wailer, där man även får se glimtar av publiken igår. Där ser man i början av klippet, Mabou uppflugen på min mammas kompis sons axlar!
Aftonbladet har idag en vacker och sorglig artikel om slavön Goré utanför Senegal. Artikeln är välskriven och ger en känsla av just det som Goré står för. Man visar även ett vackert bildspel från Goré. Få saker i livet berör mig så starkt som slaveriet. Därför är det lite av en skam för mig att trots att jag besökt både Senegal och Gambia, så har jag varken besökt Goré eller James Island. (slavön utanför Gambia)
En sak vet jag i alla fall. Jag kommer inte besöka varken Gambia eller Senegal igen utan att besöka Goré och James Island. Jag har suttit och sett filmer och foton när mina släktingar har besökt dessa öar och jag har läst en hel del om dem och det reportage som Aftonbladet idag har om Goré ger den uppfattning som jag tidigare har fått av andra (bland andra min mamma) som besökt ön.
Slaveriet är över sedan flera århundranden. Ändå är det mycket som slaveriet startade som ännu lever kvar. Särskilt i Afrika är det något som är högst levande, trots att det varit så förintande för tidigare generationer. I Gambia finns det till exempel en stam som tillkommit av att när slaveriet upphörde, så tog sig många tillbaka till Afrika. Men många var barn, barnbarn och barnbarnsbarn till de som en gång togs som slavar, vilket innebär att när man återvände så var många ”uppblandade” efter våldtäkter av slavägarna. På så sätt finns det än idag många som är ljusare än andra Gambianer. Aku-stammen är en av dessa. Dessa människor skapade också ett eget språk med Engelskan som utgångspunkt. Idag kallas språket i vissa delar av världen för Creol. I Gambia säger man Aku.
Det jag finner mest tragiskt i Aftonbladets artikel är detta stycke: ”Här bodde kvinnorna, säger han och pekar in i ett rum med vitkalkade smutsiga väggar. Man gjorde razzia i byarna, tog hit dem, separerade familjerna och sände kvinnorna till Brasilien, barnen till Tahiti och männen till Amerika. De återsåg aldrig varandra, berättar Mister Kabo som är kurator i Slavporten.”
För dig som är mer intresserad av att veta mer om hur det kan ha sett ut under slavtiden, så rekommenderar jag varmt den gamla filmserien Rötter om Kunta Kinte. Den är viktig och som kunskapskälla aldrig sinande. Alltid aktuell eftersom den är en viktig del av vår historia. Personligen önskar jag att denna film, tillsammans med filmen Förintelsen (om andra världskriget) skulle ingå i skolundervisningen.
Ett klipp från filmen kan du se här:
Den Senegalesiske sångaren Youssou N ´dour medverkar här om ön Goreé:
Härom dagen skrev jag ett inlägg; Barn som bor i misär, baserat på en artikel, som handlade om romer i Sverige. Artikeln byggde på att TV program, nämligen Uppdrag Granskning. Jag hade då inte sett programmet, men jag har gjort det nu och därför känner jag också att jag vill skriva ett till inlägg i samma ämne. Programmet (som jag fick en länk i en kommentar, tack Ingrid) kan du se HÄR. (Välj spelare först)
Sedan tycker jag också att EU borde kunna ha mer påtryckningar på andra europeiska länder, för hur de behandlar sina medborgare, alltså även de som är romer. Att utanförskap bara föder mer utanförskap är ju knappast någon hemlighet. Att utanförskap och misär föder kriminalitet, våld och råhet, känner de flesta av oss till.
För mig är det ganska otroligt att se att det finns personer som lägger ner massor av tid och energi för att få bort en man som spelar på gatan, genom att anmäla personen i fråga till kommunfullmäktige, en man som spelar för att kunna sätta mat på bordet till sina barn, (se reportaget) i stället för att använda samma energi till att hjälpa dessa familjer på något sätt (kanske försöka hjälpa personen i fråga att ordna ett jobb?) Det cyniska i detta handlande gör mig bedrövad! Är vi människor så känslokalla och egocentriska? Är vi så extremt självupptagna och just cyniska?
Jag läser också några kommentarer till tidningsartikeln (se länk ovan) där man kritiserar att dessa människor har kommit hit. På det skulle jag vilja svara: jag hoppas att både du och jag har tillräckligt med självbevarelsedrift att fly med våra barn och söka oss ett bättre liv, om våra barn lever i den misär man i programmet beskriver att dessa familjer levt i Rumänien.
Efter programmet har SVT skrivit på sin sida: ”EFTER REPORTAGET: Efter uppmärksamheten i media har privatpersoner engagerat sig för de romska familjerna på Meros och bidragit med både pengar och kläder.
Det betyder att hotet om att stänga av elen på campingen är avvärjt – åtminstone tills vidare.”
Vilket naturligtvis är toppen, men en mycket kortsiktig lösning.
Oavsett hur vi väljer att handskas med denna ”lucka i lagen”, så hoppas jag att man bestämmer sig för att försöka täppa den, för det är verkligen inte värdigt att barn växer upp i den misär som programmet avspeglar. ALLA barn är värda ett värdigt liv. Vi kan inte ”rädda världen”, men alla kan faktiskt bidra med något och framför allt kan vi påverka att de barn som befinner sig i Sverige slipper leva i misär på en nedgången campingplats, utan några som helst humanitära bekvämligheter.
3 visitors online now 3 guests, 0 members Max visitors today: 10 at 09:03 am UTC This month: 21 at 05-18-2020 03:55 pm UTC This year: 89 at 01-07-2020 03:23 pm UTC All time: 163 at 11-27-2016 11:19 pm UTC
