Det här med övervikt och pondus

Jag tänker på det här med vikten. Och åldern. Och respekt och pondus. Att bli lyssnad på och tagen på allvar. Jag tänker på det här med kroppsideal och mode. Jag tror jag tidigare har skrivit om att kroppsidealen för kvinnor i Gambia och Sverige skiljer sig markant. I Gambia (och många andra länder, förstås) är det oftast en fördel för kvinnor att vara lite större, medan i Sverige (och många andra länder, förstås) är det oftast en fördel att vara smal.

När jag var yngre så var jag smal. Inte bara ganska smal utan jag var så mager i perioder att min vikt ofta var föremål för diskussioner om ätstörningar av olika slag. Jag hade enorma komplex för min vikt. Inte blev det bättre med den delen när jag var i Gambia, där magra kvinnor ofta förknippas med sjukdom och ohälsa.

I Sverige ansågs jag ha en ”snygg kropp”, men eftersom jag hade stora komplex för att jag var så mager, så kunde jag inte uppskatta det riktigt. Jag har alltid burit kläder som har skylt mer än de visat, kan man säga. Men jag upplevde ofta att jag inte blev ”lyssnad på” eller tagen på allvar. Jag upplevde ofta att man pratade ovanför mitt huvud eller till och med tog beslut som rörde mig, ovanför mitt huvud.

Jag ska villigt erkänna att det var inte alltid så roligt att vara 22 år, med tre barn och så skulle vi ha ett viktigt möte i något av barnen dagis eller på BVC eller på annan plats och så började personalen diskutera vad som var bra för mina barn och så tog man beslut som gällde mina barn, utan att ha lyssnat på vad jag tyckte. Det stärker ju inte heller självkänslan hos en ung förälder som försöker inge respekt inför barnen, så det blev så att när jag skulle på viktiga möten där jag ansåg att det var viktigt att göra min röst hörd, så tog jag helt enkelt med min mamma. Min mamma är en storväxt kvinna, med god självkänsla, många vettiga åsikter och med ett väldigt rättframt sätt. Hon har en pondus som jag saknade och när hon var med fick jag alltid min röst hörd, fast det var ju inte min röst man lyssnade på, utan min mammas…

Med åren har jag som alla andra blivit äldre ( 🙂 ) men jag har också dragit på mig en övervikt och i takt med den så har jag märkt att jag blir lyssnad på. Att folk i min omgivning faktiskt tar mina åsikter på allvar. Jag blir till och med förvånad ibland när folk säger: ”Jag gjorde som du sa, för det var ju en jättebra idé!” Eller ännu bättre: ”Fråga Fatou, för det där har hon stenkoll på” eller ”Men Fatou, vad tycker du, du har ju så bra åsikter!” Det gör mig glad och alltid lite förvånad. Jag har mer och mer insett att många verkar lyssna på mina åsikter och dessutom tycka att jag har vettiga saker att säga. Det är både glädjande och en fin komplimang.

I Gambia är jag ganska säker på att min ålder är det mest avgörande för att bli lyssnad på, för att bli behandlad med respekt och för att uppleva att jag har mer pondus, för där är ålder så avgörande för hur man bemöter människor, men att jag numera är en ganska stor kvinna förstärker säkert min position.

Något jag i många år tänkt på och lagt märke till när det gäller just vikten på kvinnor i Gambia v/s Sverige, är hur vi uppför oss. I Gambia har större kvinnor oftast mycket mer pondus, självförtroende och självkänsla. Större kvinnor klär sig ofta mer uppseendeväckande och med stora smycken. De är oftare högljudda, vågar ta plats och vågar säga ifrån. Medan kvinnor som är smala, oftare tar mindre plats och inte lika uppenbart och gärna klär sig lika uppseendeväckande och färgstarkt.

I Sverige upplever jag det tvärt om. Smala kvinnor klär sig ofta både bättre och mer färgstarkt. Många kvinnor vill synas och höras, medan de större kvinnorna oftare klär sig och smyckar sig mer anspråkslöst och ogärna ”tar plats” i olika sammanhang.

Det här är naturligtvis väldigt generellt beskrivet och det finns massor av exempel på de som skiljer sig från denna beskrivning. Framför allt tycker jag mig se en stor förändring både i Gambia och Sverige under de senaste 20 åren. Det blir allt mer accepterat i Sverige med kvinnor som är större och allt mer accepterat i Gambia med kvinnor som är mindre. Det är bra. Det börjar förändra sig i våra samhällen och det är positivt tycker jag.

Det jag dock funderar på är om min ålder eller vikt eller både och gör att jag upplever att jag blir bemött med mer respekt och lyssnad på och tagen på allvar här i Sverige?

Jag tror att många kvinnor med åren får mer pondus och framåtanda. Att många av oss vågar ta för oss mer och det kan förstås bidra till att vi blir mer tagna på allvar, men ändå… Jag kan inte släppa det där med att jag de senaste åren upplever att jag får gehör på ett sätt som jag inte fick när jag var yngre och jag kan inte släppa tanken på om det beror på min kropp i det här kroppsfixerade samhället, att jag blir respekterad som kvinna och för mina åsikter för att jag inte längre är ”liten och söt” eller om det beror på att jag blivit äldre och att man därför tror att jag har ”mer att tillföra” än man trodde när jag var yngre?

Vad tror du? Är det bara jag som upplever detta? Är det bara jag som funderat över dessa saker?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Vi kvinnor och våran jäkla vikt

Jag 1992


Jag ungefär 1994

Här började det gå uppåt, ungefär 1995

När jag väl var på stan idag, kände jag inte alls för att vända hem igen, när jag nu missat den där grejen jag kände att jag ville och borde ha gått på, så jag passade på att göra lite shopping i stället. Bland annat en klänning till tv4-galan på Söndagkväll. Men jag hade väldigt lite tid på mig och när jag upptäckte att det typ bara fanns en riktig finklänning i hela stan i min storlek och jag dessutom fick gå på en ”avdelning för tjockisar”, på Lindex för att köpa vanliga vardagskläder, så insåg jag att det är dags. Det är dags att för första gången i mitt liv börja att planera för en bantningskur.

Så här är det: under hela min uppväxt var jag inte bara liten i kroppen, utan väldigt smal. Jag var så smal att många trodde att jag hade allvarliga ätstörningar. Det hade jag inte. Jag åt det jag var sugen på och gick ändå inte upp ett gram.

Innan jag blev gravid med Binta vägde jag så lite som 39 kilo. Jag fick mycket gliringar för det. Jag hade en hel del komplex för att jag var så mager. Som tonåring tyckte jag att det var extra trist att jag inte hade tillstymmelse till former. Helt platt. Inga tuttar, ingen rumpa och ingen midja.

Några år efter att jag fick Isatou (som nu är snart 16 år) började jag helt plötsligt, från ingenstans gå upp i vikt. Jag fick en rumpa som hette duga och äntligen, äntligen en midja. Jag var så stolt över att äntligen få lite kvinnliga former.

Så småningom kunde jag se att de där formerna tog sig allt större proportioner, om man säger så. Idag blev jag chockad. Jag kunde inte ens ha storleken över den storlek jag handlade förra sommaren, utan TVÃ… storlekar över. Jag inser. Jag måste ner i vikt. Kvickt. Jag som varit så stolt över att aldrig ha bantat en dag av mitt liv, inser att det nog är den enda utvägen för mig. Jag känner mig faktiskt inte ens stolt över min kropp längre. Inte så att jag går omkring och skäms, men mer att jag kommit till ett stadium, där jag inte tycker det känns bra att knappt kunna hitta kläder jag trivs med.

Jag måste inse att det inte bara är mina kläder som krymper, utan att jag faktiskt fortsätter och fortsätter att gå upp i vikt och att det är no goood.

Rockar fett var kul för några år sedan. Nu är det inte kul att rocka fett. Längre.

Mitt måtto är dock: skit i kilon och mode, skit i kalorier och vad andra tycker. Sträva efter att uppnå en viktbalans som DU mår bra med och som DU trivs med! Det är ändå bara du som ska leva med din egen kropp!!

Det är just det jag ska göra nu. Hitta en vikt där jag faktiskt trivs med mig själv och mår bra, sen får andra tycka vad de vill.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Får man inte klä sig fint om man är tjock?

Igår gick jag och Mabou på stan. Han hade varit med en liten prinsessa på bio , men sedan så mötte jag upp för att vi skulle kunna gå och ha lite tid tillsammans. Innan Mabou var klar på bion så gick jag runt lite själv på stan för jag tänkte försöka hitta något som kan passa till den där bloggalan som jag ser fram emot att gå på, även om jag nu spås komma sist i min kategori. Jag ser i alla fall mycket fram emot att få gå på den och tänkte att det kunde vara läge att köpa någon ny finklänning.

Eftersom jag inte är någon riktig partypingla, så har jag ingen uppsjö av finare kläder. Däremot brukar jag ta tillfället i akt att köpa något nytt när det är någon fest jag ska gå på och inte känner att jag har något som passar.

Så jag gick runt och kollade läget. På DEA hittade jag en skitsnygg klänning som dessutom var på REA, så den ville jag verkligen köpa. Tyvärr var den en storlek för liten. Jag gick runt på en massa affärer som har sådana där avdelningar för oss som är lite större. Tyvärr säljer de inte kläder på dessa avdelningar, som jag trodde, utan de säljer i stället oformliga TÄLT!! Jag behöver inget jäkla tält. Jag ska på bloggala och vill ha en snygg klänning, ska det vara för mycket begärt?

Jag sprang runt på flera affärer. Jag fann skiiitsnygga underkläder. Jag fann lite roligt smink och lite andra smågrejer, men någon fin klänning för fest hittade jag inte. Allt på dessa avdelningar med stora storlekar hade bara jätte T-tröjor utan form, bara stora raka saker. Som tält. Men jag vill inte tälta. Jag vill bara gå på bloggala utan ett tält!

När jag var yngre hade jag problem med komplex för att jag var så mager och folk alltid trodde att jag hade ätstörningar. Nu börjar jag få komplex för min ökade vikt. Inte så mycket för att jag gått upp i vikt så mycket de senaste åren och inte så mycket för att vissa byxor klämmer lite väl mycket. Inte heller för att jag anammar den smala modehysteri som råder i vår världsdel, men för att jag tycker det är skittrist att man måste bära runt på stora tältliknande, oformliga tygstycken när man vill klä upp sig. Jag gissar att jag inte är den enda överviktiga i Sverige som ibland vill sätta på sig en figurnära klänning eller annat klädesplagg?

Jaja, i värsta fall så kommer jag till bloggalan med mina nya, skiiitsnygga underkläder…! 😉

För er som fortfarande vill rösta på mig eller någon annan i det Stora Bloggpriset, så kan du göra det HÄR!
(Klicka i högst en i varje kategori och skriv sedan in din e-postadress
längst ner på sidan) Du kan rösta en gång per dag med samma e-post
under en veckas tid.

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Dagens Mabou

I morse när jag skulle knäppa igen arbetsbyxorna, så hade jag vissa problem, ska erkännas. Jag kan inte förneka att de börjat krympa i min underliga garderob… Mabou tittar på när jag kämpar:

”Mamma! Jag tror du har tjockat på dig lite!”

Men jag har överseende. Han tror jag gått upp i vikt. Han förstår inte att det är min garderob som krymper mina kläder…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intolerans

Aftonbladet skrev härom dagen om hur vissa kraftigt överviktiga tvingas betala för två flygstolar p.g.a. deras vikt hos en del flygbolag. Att fetma är ett allt mer utbrett problem i världen är ju knappast någon hemlighet. Frågan är hur man ska komma tillrätta med det och i detta fall är kanske framför allt frågan om hur man ska ställa sig till överviktiga i denna bransch?

Att låta kraftigt överviktiga få betala för två stolar, tycker jag luktar diskriminering lång väg, i så fall föreslår jag att flygbolagen börjar införa kilopris på sina resor, eller möjligen att man tar betalt per centimeter runt magen?

Anna Dabrowski skriver i sin blogg i dag att det skulle vara mer rättvist om överviktiga får betala för två stolar, för: ”Det är inget kul att hamna bredvid en fet person på planet. Personen sitter intryckt i stolen men väller ändå över på platsen bredvid. Varför ska jag lida för att personen bredvid mig gillar att äta för många bullar?”

De flesta kommentarer till hennes inlägg är ganska ilskna kommentarer.

Talking to me (svinstian!) skriver ett eget inlägg om Anna Dabrowskis inlägg, då hon tycker Annas inlägg är nedvärderande mot överviktiga personer och skriver därför: ”Jag TROR att en överviktig person som råkar läsa ditt nervärderande inslag känner sig övergiven och utelämnad…..”

Själv känner jag att jag är rätt trött på intoleranta människor. Det är klart det är viktigt att ta hand om sig själv och det är klart att det är bra att uppmärksamma att problem runt fetma breder ut sig. Men ett annat faktum är också att ingen människa är perfekt, med våra fel och brister och våra defekter. Det är också så att vi människor är väldigt olika. Vi stör oss på olika personer och personer med andra värderingar/röster/utseenden etc.

Om alla som blir ”obekväma” för andra, ska beläggas med extra avgifter/skatter eller på annat sätt utmärka sig negativt, då tror jag vi är inne på väldigt farliga vägar. Om en person har problem med undervikt/övervikt eller andra problem, så tror jag att det är ett bättre sätt att komma till rätta med problemet, att erbjuda stöd eller hjälp till den personen i stället för att lägga på personen extra utgifter.

Det var inte länge sedan det diskuterades i media om rökare skulle betala högre sjukvårdsavgifter och en massa olika förslag har kommit och gått genom åren på om vissa grupper ska betala mer för sina vanor eller ovanor. Man har också diskuterat barnfria flyg/restauranger/tågvagnar. Det finns också de som valt att leva utan barn som anser att de borde betala mindre skatt, eftersom de i mindre utsträckning tar del av vår offentliga sektor.

Jag tror att de flesta av oss har någon ”last” eller något i vår levnadsstil som retar någon och om vi ska försöka uppmuntra varandra till att bli ”den perfekta människan” så är det nog inte bara något som är omöjligt att uppnå, utan också något som skulle bli väldigt trist i längden. Dessutom är det ju definitivt en smaksak.

Om vi dessutom ska lägga en viktgräns på flyget. Vart ska då den gå? Vid 100 kilo, kanske? I så fall, hur gör vi då med dessa vältränade män (det finns säkert sådana kvinnor också?), som väger en bit över 100 kilo, men som ändå inte är ett dugg ohälsosamma eller överviktiga, utan tvärt om väldigt vältränade och medvetna om sin vikt, sitt matintag och sin träning?

Det kanske finns ett och annat bra argument för att införa höjd skatt för överviktiga på flyget, men jag har ännu inte hört något sådant, varken i någon av ovan nämnda bloggar, deras kommentarer eller någon av ovan nämnda artiklar. Samtidigt så är det klart att det av praktiska skäl så kanske man inte kan komma med ett flyg om man väger hur mycket som helst eller är hur stor som helst på bredden. Men för alla människor som är ”något överviktiga” kanske man borde fundera på att bredda några säten i planen, på samma sätt som man borde ha längre avstånd till sätet framför då ovanligt långa har svårt att sitta ner på ett säkert sätt?

Man kan ju också välja att gå ännu längre och säga att alla med ett missbruk, (missbruk för alkohol, droger, mat, spel etc.) ska betala för sin egen behandling, det kostar trots allt en hel del. Naturligtvis anser jag inte det, utan tvärt om tror jag att vi i det läget inte skulle få så många missbrukare som lyckades ta sig ur sitt missbruk. Jag anser också att alla är värda ett liv med värdighet och utan missbruk.

Det finns en massa viktiga saker som jag vill lära mina barn och som jag vill att mina barn ska inse innan de kliver ut i vuxenlivet. Ett av dem är vikten av att ta hand om sig själv och trivas med sig själv, men något som jag finner ännu viktigare är faktiskt att de lär sig acceptera att vi alla människor är olika och att de lär sig tolerans mot våra olikheter, både de ytligare och djupare olikheter vi har.

Jag skulle faktiskt önska att vi alla la ner mer tid på att lära våra barn och ungdomar att vi ska vara nöjda med hur vi är och ser ut och om vi inte är det, så bör vi försöka ändra på det vi inte är nöjda med och om vi inte lyckas med det själva, så borde vi söka hjälp för det, utan att skämmas. Att i slutänden är det faktiskt annat som räknas än att några ska stå och peka med hela handen för att tala om hur andra människor ska se ut eller hur de ska vara.

Trots allt så är det väldigt givande att vi alla är väldigt olika.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,