Förlusten av en betydelsefull artist och människa

maudo sey 2I onsdags (17/4-2013) miste världen en gambisk-svensk sångare och musiker som har betytt mycket som inspirationskälla och underhållare under många år för väldigt många musiker och fans. Jag har skrivit en artikel om honom i Thegambia.nu som du kan läsa HÄR!

Ibland är det först när någon går bort som man inser vidden av den storhet personen haft och den inverkan på många människor som personen haft. Säga vad man vill om Maudo Sey (Mawdo Sey), men han har verkligen berört många…

Vissa människor lämnar helt enkelt tydligare och större avtryck efter sig än andra.

Vila i Frid Mao!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

En stark vänskap jag saknar

Idag, den tionde December 2012, är det precis fyra år sedan jag förlorade en av mina allra närmsta vänner. Helené och jag blev mer än vänner, vi kallade varandra för systrar. Vi var så lika på många sätt och så olika på andra, men våra band var enormt starka och vi blev verkligen en viktig del i varandras liv.

Fortfarande tänker jag på henne, nästan varje dag. Fortfarande saknar jag henne enormt.

Hon skänkte mig så mycket vänskap, så starka band. Vi hade det så roligt tillsammans. Hon fick mig att skratta tills jag inte kunde andas, hon fick igång mig, hon stöttade mig och hjälpte mig och hon var en helt fantastisk vän som jag saknar enormt!

Ibland tänker jag att det verkar vara så lätt att glorifiera och ”hjälteförklara” en person som inte längre finns bland oss, men i Helenés fall känner jag inte alls att jag ser henne så. Tvärt om är det lätt att minnas hennes ilska, skällande och styrande. Däremot ser jag idag på den med kärlek och starka känslor av vänskap. Det var en del av henne och ännu en del jag tyckte väldigt mycket om med Helené!

Jag är så glad att hon var en del av mitt liv och jag är så glad över att jag fick vara en del av hennes liv. Jag känner ibland att hon ännu finns med mig. Ibland pratar vi förtroligt med varandra och ibland skäller hon på mig. Men jag är övertygad om att vissa band finns det ingen som kan separera. De finns där. För evigt. Vila i frid min vän!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Vila i frid, Syster Dyster

Jag har bloggat i över sju år, regelbundet hela tiden. Under dessa sju år har jag förlorat flera bloggvänner. Helené var förstås min närmsta vän av dessa, då vi pratade i princip varje dag i telefonen och träffades och bodde hos varandra med jämna mellanrum.

Den här gången är det Syster Dyster som lämnat oss alla. Mina första tankar går förstås till hennes familj. Jag var inte en nära vän till Syster Dyster, men vi hade en del mailkontakt, läste varandras bloggar i perioder och för någon månad sedan hade vi ett långt telefonsamtal.

Nu finns hon inte mer. Syster Dyster som trots namnet gett stöd och uppmuntran till många i bloggvärlden och utanför.

En förlust av en medmänniska är alltid en stor förlust för omvärlden, men allra mest för de nära anhöriga, förstås. Jag önskar Syster Dyster att hon får vila i frid och att hon bevaras i minnet hos många som den vänliga och medkännande person hon var.

Tidigare förluster av bloggvänner och vad de har betytt för mig och bloggvärlden:

Helené

Vera/Pysan

Tea

Vila nu i Frid alla fyra och hoppas ni har fina bloggträffar där ni tar hand om varandra på samma sätt som ni tog hand om människor här på jorden, där ni nu befinner er!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Barn ska inte dö

Jag ligger nedbäddad med rejäl feber. Har till och med feberfrossa och det minns jag inte att det hänt sedan jag var barn. Hur som helst så mellan sovintervallerna idag har jag spanat in en del webb-tv och läst en helt fruktansvärt hemsk artikel. En så hemsk artikel att jag började skämmas för att jag ligger nedbäddad i feber och klagar över det…

Kanske har ni redan läst den, men om inte så måste du göra det NU!! Innan du klickar på länken nedan så måste du hämta toapapper eller näsdukar för här blir det blött, vill jag lova.

Barn ska inte dö. Barn ska inte dö före sina föräldrar. Barn ska växa upp och överleva sin egen barndom. Men ibland gör de inte det…

Artikeln finner du nedan:

Sebbe visste att han snart skulle dö

Kom sedan ihåg allt du har att vara tacksam för. Vila i frid, Sebbe.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Julkalender Lucka 10

Hon var en av de första bloggare jag träffade. Vi lärde känna varandra genom bloggarna och genom vår gemensamma bloggvän Vendettanbettan. Hon var en krävande och pratglad kvinna som alltid sa vad hon tyckte. Många tyckte hon var obekväm, men framför allt var hon hjälpsam, vänlig och hon blev snabbt en av de viktigaste personerna i mitt liv.

Hon kom hem till mig och ”tog över” mitt hem. Hon gjorde små renoveringar, pysslade, fick barnen att kliva ur sängen innan klockan 12 på sommarloven. Hon tog hand om mig och barnen som en storasyster och vi kallade varandra för systrar också. När hon var hemma hos mig den sommaren jag jobbade, så tog hon hand om migalla sätt när jag kom hem på kvällarna!

Vi besökte henne också i Norrköping. Mabou var inte så stor, men han minns Helené tydligt och bra!

Den här gjorde Helené till mig

Inte nog med att vi träffades intensivt på somrarna, vi pratade i telefonen med varandra i princip varje dag. Som Helené har skrivit här ovan så var vi som systrar. Vi kivades ibland och var inte alltid helt överens, men i det mesta höll vi med varandra eller kunde förstå varandra. Framför allt stod vi varandra mycket, mycket nära!

Vi skrattade också mycket tillsammans. Vi skrattade så tårarna rann många gånger och många och starka är de minnen jag bär med mig av allt vi gjort tillsammans.

Idag är det tre år sedan jag förlorade min storasyster. Idag är det tre år sedan hon gick bort i den där förbannade cancern! Jag har försökt finna en vän som Helené men jag har förstått att en människa inte kan ersättas av en annan och jag har förstått att ingen annan kan bli som Helené!

Vila i Frid, Syster! Vi vet vad vi hade tillsammans och det ska inget få skilja åt.

För dig som vill stävja Cancer eller veta mer, gå in HÄR!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Två år har gått. Vila i Frid, Lamin!

Vila i Frid, Lamin

Två år har gått. Idag är det precis två år sedan du lämnade oss. Lämnade oss i sorg och saknad. Du förlorade din strid mot den cancer som spridit sig genom din kropp.

Våra liv har gått vidare. Nya saker händer hela tiden. Ändå har vi på sätt och vis försökt gå lite i dina fotspår. Du var huvudskälet till vår senaste resa till ditt forna hemland och till att vi ville komma din familj nära. Din bror som fortfarande sörjde… och gå på de gator du gick på som barn… Dina rötter blev viktiga för oss, för att sluta den där cirkeln. Du ville åka tillbaka igen, men din tid var redan slut… Det fanns ingen tid kvar.

Jag är glad att vi hann prata om sånt man måste prata om. Jag är glad att vi hann säga det vi ville ha sagt. Jag är glad för att du åt med oss, trots att du var så sjuk. Jag är tacksam för att du funnits och att du gav mig något av det finaste jag har.

Jag hoppas att du får vila i frid och att du har det bra nu!

En extra tanke till Jai och Bintasom idag sörjer lite mer än andra dagar!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

R.I.P. Gregory Isaacs

En av reggaevärldens allra, allra största artister har gått bort idag. Gregory Isaacs blev 59 år och efter en lång kamp mot cancern, förlorade han slutligen.

Jag har så många musikminnen från Gregory ´s musik att jag inte får plats med dem alla.

Mina första starka minnen var 1986 när jag nyligen flyttat till Uppsala och min mamma och hennes kompisar lyssnade på Gregory dag och natt. Den mest populära låten då var Night Nurse, som kom att bli legendarisk i sig inom reggaevärlden:

Flera år senare så besökte jag min mamma i Norge, där jag också träffade min första make: Lamin som den här kommande veckan gick bort för precis två år sedan. Hans kompis Toots var DJ på en reggaeklubb i Oslo som kallades Café de Paris.

Just den tiden var jag galet förtjust i Gregory ´s låt: Bang Belly och så snart jag kom in på klubben så gick jag fram till Toots och bad honom spela just den låten och jag och mina kompisar ägde dansgolvet (tro det eller ej, Binta 😉 ) Till slut började Toots och andra som jobbade på den klubben att kalla mig för ”The Bang Belly-girl”. Det kanske säger en del om hur mycket jag tycker om den låten? Det är härliga minnen som gör mig glad att tänka på.

Ungefär i samma veva (Oslo-tiden) släpptes ytterligare en låt (minns ej om det var samma platta?) av Gregory som gjorde mig lyrisk:

Som sagt, Gregory har gjort enormt mycket bra musik som ger mig och många andra runt om i världen, härliga minnen!

Ännu en legend har lämnat oss, men han har också lämnat ett fantastiskt musikarv till oss som är kvar här på jorden…!

Vila i Frid Gregory Isaacs!! ♥

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Sugar Minott har lämnat oss…

Jag upptäckte precis att nu även den gamle Veteranen inom Reggae, nämligen Sugar Minott har lämnat oss… Han blev 54 år och var en stor artist inom reggaemusiken. Tyvärr är han en av många som gått bort allt för tidigt! Att få det beskedet nu under upptakten inför Uppsala Reggaefestival, känns extra trist.

R.I.P. Lincoln Barrington / Sugar Minott

SvD: Reggaeartisten Sugar Minott är död

Sveriges Radio: Reggae-fans sörjer Sugar Minott

Sugar Minott: The Official Web site

Wikipedia: Sugar Minott

Myspace: Sugar Minott – Godfather of Dancehall

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Till minne av Pysan / Vera

Vila i frid, Vera

Ännu en bloggvän har vandrat vidare. Då menar jag inte ut ur bloggvärlden för där tror jag alltid Pysan kommer att finnas kvar, med en egen plats.

Jag kom i kontakt med Pysan redan 2006, då vi båda bloggade på Aftonbladet. Hon bloggade om sin nyupptäckta cancer.

Idag fick jag besked om att Pysan är död. På något sätt inbillar man sig, eller intalar sig att även om folk har svåra sjukdomar, så kommer de att leva vidare för alltid… Så blev det inte för Pysan.

För drygt ett år sedan gjorde jag en intervju med Pysan i min blogg. Den kan du läsa HÄR! Just då såg hennes prognos ganska bra ut, men strax därpå fick hon besked om att hon fått skelettmetastaser.

Det som mest slår mig då jag nu, så här efteråt, läser min intervju med Pysan är att trots att hon hade en så svår sjukdom, trots att hon hade smärtor och besvär av sjukdomen och behandlingarna av den, så var hennes tankar närmast sina anhöriga, såsom hennes make och andra anhöriga i liknande eller samma situation.

Det här var Vera ´s egna sista ord i min intervju:

”Närstående behöver också få lov att åka hemifrån och få vila upp sig för det är en lika svår sjukdom för dem att gå igenom om inte svårare. De ser sin älskade må skit, tappa håret, må illa, bli sjuk, åka iväg i taxi och ringer från sjukhuset att man får stanna. Dessutom den här amputationen, fast kärleken sitter inte i bröstet.

Varje år får ca 6 500 kvinnor bröstcancer och ca 50 män.

Så kolla era egna!”

Jag tycker det säger en hel del om vilken person som Vera var.

Sedan vet jag också att bloggen var väldigt viktig för Pysan och att den gav henne kraft och glädje, när hon som mest behövde det. Det ger mig tröst att tänka på att hon hade den. Bloggande är väldigt viktig för många personer, av olika skäl. Jag vet också att Vera med sin blogg hjälpte många andra i samma och liknande situation. Det ger också en viss tröst.

Soulsister, som var bröstsyster med Vera har skrivit fint om henne HÄR!

Pysans blogg kan du läsa HÄR!

Vila i Frid, Vera. Mina tankar går till din make Stefan och dina tre barn!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Rest in Peace, min bloggsyster

Jag kan inte fatta att hon är borta! Sedan jag började blogga för över tre år sedan har vi varit nära, nära vänner. Jag benämner henne som en av mina tre närmsta vänner. Hon brukade kalla oss för systrar och det var den typ av relation vi hade. Men jag glömde säga det med de rätta orden. Med de där orden som jag känner i mitt hjärta, men aldrig tog i min mun.

Älskade syster. Helene. Hon är borta nu. Hon gick bort vid 10-tiden i morse och jag saknar henne redan så enormt. Jag skulle ringa ikväll efter jobbet. Vem kunde tro att vårt två timmars samtal i Söndags skulle bli det sista? Jag var inte beredd…

Helene lämnar fyra barn och barnbarn efter sig. Den där förbannade cancern tog hennes liv också. Jag känner smärta. Förtvivlan. En tomhet som bara Helene kunde fylla.

Jag kände henne först som Hulda på Spaces, när jag också bloggade på Spaces, min först blogg. Jag trodde då att hon hette Hulda, men det var ett bloggnamn som kom av Hulda Moder. Sedan började vi båda att blogga på Aftonbladet och genom Vendettanbettan lärde vi känna varandra även utanför bloggen. Där tog hon bloggnamnet Alma Mater, som alltså också betyder Hulda Moder. Slutligen byggde hon denna blogg åt mig och strax innan en till sig själv där hon kallade sig Alter Ego.

Jag känner mig förtvivlad. Just nu saknar jag ord…


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,