Fryst läge när vintern kommer till Stockholm

Bilder och historier av Stockholms snökaos har du nog sett och hört nog av, men om du inte gjort det, så kommer det här inlägget också:

Jag skulle träffa en vän igår. Vi har haft kontakt på nätet i många olika sammanhang och i väldigt många år, men nu skulle vi alltså ses för första gången. Vi bokade upp ett möte för säkert en månad sedan och nu var det dags, vi skulle ta en lunch ihop och hinna prata en del.

Men så jobbade jag ju natt i förrgår och hade inte hunnit ställa om dygnet, trots att jag nu är ledig i några dagar och så var jag vaken länge i går natt och så lyckades jag med konststycket att försova mig till ett möte som skulle ha börjat klockan 11.30. Nåja, jag vaknade 11.25 och slängde iväg ett mess att jag var sen men skulle komma på stört. Slängde på mig kläder, borstade tänderna och drog några tag med hårborsten genom håret och så snabbt iväg. Högg tag i soppåsen på vägen ut.

När jag kom ut såg jag att det var SNÖ. Inte snö som i lite snöfall. Inte snö som i lite pudersnö. Jag menar SNÖ som i att hela omgivningen är VIT! Plumsade fram till sopnedkastet med snö upp till knäna. Sedan skulle jag ta mig till centrum. Det var ett enda långt plumsande. Det blev så tungt att jag stannade till ett par gånger, för att hämta andan, men medan jag plumsade tänkte jag på min vän som kanske satt och väntade på mig så jag plumsade vidare. När jag passerade busstorget innan centrum hörde jag en tjej stå och skrika upprört i sin mobil: ”MEN VADDÅ KOMMER INTE? MENAR DU ATT JAG LAGT EN TIMME PÅ ATT TA MIG HIT I DET HÄR VÄDRET OCH SÅ KOMMER DU INTE ENS…?!”

Samtidigt hör jag någon säga till någon som stod på en busshållplats: ”Det går inga bussar. Alla bussar är inställda!”

När jag kom in på vår mötesplats ser jag att jag fått ett meddelande från min vän att även hon har försovit sig och har punka på bildäcket. Hon föreslår att jag ska komma till henne i stället. Jag går ut för att se om någon T-bana går snart och precis när jag kommer ut hör jag ett anrop via högtalare: ”För närvarande är ALL trafik inställd!”

Vi bestämde att vi helt enkelt får ses en annan gång… Det var liksom inte meningen igår.

Jag ringde en annan vän för att kolla om hon ville käka lunch med mig i centrum och det ville hon. Medan jag väntade så gick jag runt och shoppade lite småsaker. När vi sen skulle ses gick jag ut och ställde mig där vi bestämt och PRECIS när jag står där, så rasar det ned en STOR snöhög från taket, rakt i mitt huvud. Det lät K-A-B-O-O-O-M när snömassan träffade marken. Där stod jag, helt vingelkantig. Snö över hela mig och snö i hela min handväska som inte var stängd. Jag kände efter och insåg att jag levde, men var som sagt ganska vingelkantig av den där snöhögen rakt i huvudet.

Efter käk och lite shopping så var det dags att dra hemåt. På väg hem var det fullt med bilar, bussar och en massa trafik som stod stilla för att en massa bilar, bussar och annan trafik kört i diket, fastnat eller åkt på snedden och inte kom vidare. Folk hjälptes åt, men allt verkade väldigt hmmm… kaotiskt.

På vägen hem mötte jag en kvinna av troligen asiatiskt ursprung som gick mitt på gatan och skrattade förtjust åt mig när hon hojtade: ”Det äl loligt! Det äl en gång i livet!”

Glädjen över snön hos henne gjorde mig på gott humör och jag önskar jag kunnat känna samma glädje och lycka över att plumsa runt i denna snö!

Så småningom kom barnen hem. Stackars Isa (19) som har en bit till sitt jobb (drygt en timme) kom hem först efter fem (5) timmar, fast i trafiken!! Mabou (10) tog också en stund på sig, men då hade han också stannat och hjälpt polisen att knuffa bort några bilar från gatan. Efter att ha gjort så mycket samhällsnytta, så fick han förstås både varm choklad med vispgrädde och en bakelse när han kom hem. En hårt arbetande kille måste förstås ha något i magen också, för att inte tala om lite omtanke och kärlek!

Jag, som infödd Norrlänning brukar skratta lite åt Stockholmarna när det snöar och de kallar det ”snökaos”, men igår är jag nog benägen att hålla med då det snöat rejält. Å andra sidan vet jag inte om själva snön gjorde mest skada, eller det faktum att man är så ovan att hantera den här nere?

Hur som helst hoppas jag på lite mindre snö framöver, så inte hela stan stannar.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Fatou på hal is

Igår på väg till jobbet så var jag sååå nära att göra en riktig praktvurpa. Det är verkligen glashalt ute nu. Hela dagen gick jag och småskröt om hur jag lyckats återfå balansen när jag precis var på väg att sätta mig på isen. På kvällen gick jag och hälsade på en vän och även till henne berättade jag stolt om hur nära det varit på morgonen att jag föll omkull, men hur jag upprättade balans i sista sekund och klarade mig med blotta förskräckelsen.

I morse på väg till bussen, hade jag inte riktigt samma tur. Eller skicklighet. Eller vad det nu var. För att komma upp på gatan där bussen går, så måste man gå uppför en liten slänt. Jag såg att det var fullt med is i slänten. Men jag såg också att det fanns en liten grästuva, lite stenar som låg i en hög och barmark på ett litet ställe. Jag tänkte att om jag hoppar mellan tuvan, barmarken och stenarna, så borde jag klara mig upp för slänten. Min färd började. Jag hoppade som en liten skogshare mellan de säkra plättarna. Tills det tog stopp. Jag hade kanske bara två steg kvar så skulle jag vara uppe. Men var skulle jag sätta foten? Jag satte den hårt, mitt i isfältet och tänkte att det säkert skulle gå. Det gjorde det inte. Jag stöp framåt och tog emot mig med vänster knä och höger hand. Det gjorde jätteont i knät när jag slog i. Sedan kanade jag hela vägen ner längs slänten. Den kändes ungefär som en kilometer, eller nåt.

När jag kanat klart och stannat så tittade jag upp. Där. Högst uppe på slänten hade bussen stannat. Jag såg en massa näsor tryckta mot rutan och några förvånade ögon och några ögon som såg lite oroliga ut. Jag motstod lusten att resa mig upp och vinka glatt till alla trevliga passagerare som satt i bussen och precis fått sig något att berätta om på jobbet idag! Den bjuder jag på! Var så god!

Nu gällde det att komma upp. Det värkte fortfarande ganska rejält i mitt knä, så det tog en stund att komma upp. För den som inte vet så kan jag ju meddela att det där med att tjocka faller mjukare inte är sant! Vi faller hårdare! Det säger inte *duns” när vi drattar i backen. Det säger *kabooom* och så vibrerar marken runt oss en stund. Typ.

När jag till slut, omskakad, öm och förvånad lyckades hasa mig upp kände jag att jag även sträckt höger ljumske och lite senare när jag funderade på varför jag fick blod på handen, såg jag att jag även skrapat upp högra handen något. Men hej och hå, varje ben i min kropp kändes trots allt intakt.

När jag sedan kom på hur jag måste ha sett ut när jag drattade omkull, för att inte tala om när jag kanade ner längs hela slänten, kunde jag inte hålla mig för skratt!

Well, det kan ju inte gå som på räls varje dag. Vad jag lärt mig av detta? Det kunde ha gått värre! Det kunde ha varit lårbenshalsen! 😛

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Med flipflop och shorts i Januari (Bilder)

Melina, Isatou och Binta

Så här såg det ut härom dagen. Min yngsta dotter (Isatou) och äldsta dotter (Binta) och Melina (Rebound) i solen, på en strand i Jamaica.

Så här kom Titti, Isatou och Melina tillbaka till Arlanda i dag, när vi hämtade dem. I shorts och flipflop kom Isatou. Inte blev det bättre av att hennes bagage är kvar i London eller Miami… Jag vet inte vad de tänkte, förutom att de inte var jätteglada över att vara tillbaka i kalla Sverige…

Titti (vars namn de tydligen haft rätt kul åt i Jamaica 😉 ), Isatou och Melina

Nåja, lite fnitter och gapskratt gömde sig bakom de sura minerna också… 

När vi gick ut från ankomsthallen, på väg till bilen, gick Isa och jag tillsammans. När vi kom utanför svängdörrarna så skrek Isa rakt ut och fortsatte gå i svängdörren in igen. Hon tyckte tydligen att det var svinkallt! Ja, jag vet inte vad hon väntat sig när hon kommer hem i mitten på Januari? 😉

Nu kan jag slappna av lite, när min tjej-bäbis är hemma igen. Jag ska erkänna att jag varit väldigt orolig, men samtidigt är jag jätteglad över att hon gjorde den här resan!!

Nu har hon haft en välbehövlig semester och fått prova sina egna vingar lite grann, utan mamma. Nu väntar några månader av ett kämpande i skolan innan hon tar studenten i vår.

Riktigt avslappnad blir jag nog inte förrän Binta är hemma också, även om jag inte är lika orolig för henne. Hon har blivit resvan, känner till Jamaica väl vid det här laget och har en jäkla massa skinn på näsan! Men en mamma är förstås alltid en mamma, hur gamla barnen än blir, det har jag börjat förstå vid det här laget! 🙂

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Saknad efter Gambia

Sällan känner jag…

…sådan längtan…

…saknad…

…efter solen…

…värmen…

…gemenskapen…

…maten…

…omsorgen…

…och livsglädjen i Gambia, som när vintern kommer med snö, kyla och isolering här i Sverige.

Jag är tacksam över mina minnen, drömmar och längtan…

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Hösten är här och snart står vintern för dörren

Det är inte det att jag inte gillar höstens alla vackra färger. Det är inte heller det att jag inte gillar att sitta och mysa med doftljus och dricka varm choklad. Det är inte det som gör att jag inte gillar hösten. Det där är de skäl som gör att jag står ut med hösten. Trots allt.

Problemet är kylan som kommer med hösten. Insikten om att det inte blir bättre förrän kanske i Maj. En hel evighet. Jag står bara inte ut med kylan!

Vackert ja, men skönt? Nej.


bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Det måste ha gått fort…

Precis när vi åkte till Gambia var det MYCKET snö kvar här hemma i Sverige. Ett par dagar hade vi sett där solen försiktigt kikade fram, men det var ingen värme alls innan vår resa.

När vi kom hem efter två veckor så var i stort sett all snö borta (nåja, ett par små snöhögar har jag nog sett…). Det måste ha blivit kalasväder här direkt vi satte oss på planet, typ! Så kalasigt att all snö smälte bort direkt, typ!

Det är i alla fall toppen att våren är här nu när jag är hemma, för jag hade nog inte pallat med en massa snö och kyla en vända till. Det har varit två riktigt kalla vintrar nu, med en massa snö. Nu räcker det faktiskt! Jag har fattat. Vintern suger!

Sa jag förresten att jag saknat mina barn jättejättejättemycket? För det har jag! Sista Tisdagen och Onsdagen i Gambia var riktigt tunga för att jag saknade barnen så mycket. Men på Torsdagen som var vår sista dag, då ville jag inte alls åka hem längre…! Men ojojojojojoj vad jag hade saknat barnen och vad glad jag var att få krama på dem igen.

Det är nästan lite svårt att sluta krama trots att jag nu varit hemma i precis en vecka!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Vintermorgon och Isfestival (Bilder)

En vintermorgon i mitten av Februari 2011, på väg till jobbet

Både slottet och spirorna på Domkyrkan syns i fjärran…

Kallt, men vackert!

Det är också isfestival i Uppsala.

Svarten har också bloggat om isfestivalen HÄR!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Nästan som en Eskimå (Bilder)

Jag, i tidiga tonåren, skulle jag gissa. Jag tror det var i Kåbdalis i Norrbotten.

Sedan jag var barn har jag avskytt att vara ute. Jag har aldrig riktigt förstått det där med att ”vara ute”. Okej om man ska GÖRA något. Roligt. Typ när jag åkte mycket slalom som ung. Då var det okej att vara ute. Men att bara vara utomhus, liksom. Det mesta jag tyckte om att göra, var dessutom inomhus.

Det jag avskydde allra, allra mest var när de vuxna sa: ”Gå ut och lek en stund nu, ungar!”

Jag var ett innebarn. Och en hemmamänniska är jag fortfarande. Jag tycker om inne. Och hemma.

En av mina allra största brister som förälder har nog varit det där med att gå ut och leka med barnen. Jag har verkligen alltid avskytt det. Jag har gjort det när jag har känt att jag måste. Särskilt med Binta som var ett så aktivt barn, var jag tvungen att gå ut med henne ofta när hon var riktigt liten. Jag hatade det lika mycket varje gång och jag gjorde allt för att slippa ifrån det, så snart jag hade chansen.

Så snart barnen har blivit så stora att de kan gå ut själva, så har jag gjort allt för att slippa följa med. Jag kan åka till stan och fika med barnen. Eller sitta hemma och pyssla med dem. Läsa saga, bada dem, se film, men jag är verkligen ingen bra utemamma.

Det är säkert en av anledningarna till att jag är rätt kass på att ta hand om min uteplats. Både på sommaren och vintern och både på baksidan och framsidan. Särskilt på vintern, eftersom jag dessutom hatar kyla. Min pappa klagar alltid på att jag inte skottar min framsida så man kan komma fram lätt. Jag svarar alltid att jag inte har någon spade. Vid ett tillfälle köpte min pappa en spade till mig. Den har jag haft turen att bli av med! 😉

Nyligen köpte jag tö-salt. Det var jättebra!! Snön smälte bort av sig själv. Det tråkiga var att saltet hade en ”bieffekt”. Hela mitt hallgolv blev helt vitt av allt salt. Det såg nästan ut som om något sprayat vitfärg över hela hallgolvet.

I dag var Mabou uttråkad. Igen. Det här lovet är direkt ohälsosamt för en 8-åring som saknar tålamod. Så jag bestämde mig för att gå ut med honom en stund i snön och samtidigt passa på att skotta min framsida. (Kors i taket!) Han lånade spadar från ena grannen och vi satte igång.

Det var mycket snö. Mabou var på att strålande humör. ”Mamma! nu kan inte ens morfar klaga på dig mer! nu när det blir så fint skottat här!”

Mabou hackade med den spetsiga spaden och jag skyfflade undan med en skyffel. Det var lite som att komma ur en snögrotta!

Så här fint skottade vi upp hela gången. Snöfritt och fint.

Nu när vi är klara med det, så inser jag att det är bara en tidsfråga innan all snö från taket rasar ner PRECIS där vi har skottat upp den fina gången…

Jag vågar inte och når inte att få ner snön från taket ovanför. Men jag är övertygad om att innan min pappa hunnit se den här snöfria gången vi gjort, så kommer snön på taket ovanför att ha rasat ner och täckt den igen. Å andra sidan. Då kommer pappa hitta till oss i alla fall och slipper tro att han har kommit helt fel… (Dessutom är det här blogginlägget ett bevis på att vi faktiskt skottade idag!!)

Nästan som en Eskimå, känner man sig som med all denna snö omkring sig.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Resan som gick upp i rök…

Min plan var att tillbringa min 40-års dag och julen i Gambia i år. Nu ser det inte ut att bli så, på grund av ett fullspäckat schema här hemma och en ekonomi som gör att jag har lite annat att bita i och prioritera än en resa. Det känns trist. För att inte deppa över resan som inte blev av, så har jag försökt förtränga Gambia så mycket som möjligt den senaste tiden. Men ibland går det verkligen inte att förtränga något som pillrar och värmer hela mitt inre.

Inte blir det bättre av att jag den här tiden förra året var i Gambia och om man ser tillbaka så kan jag till och med se vad jag gjorde just den här dagen förra året i min reseberättelse…

Det blir knappast bättre av att jag håller på att frysa ihjäl varje gång jag går utanför dörren. Visserligen tycker jag att den snö- och istäckta staden är väldigt, väldigt vacker, men det räcker inte. Jag mår verkligen dåligt av kyla, det kan jag inte förneka.

I morse när jag vaknade hade jag fått ett mail. Det var ett av de finaste mail jag någonsin fått. Det kom från en äldre, Svensk man som liksom jag har en särskild kärlek till Gambia. Han förklarar hur hans första resa till Gambia förändrade hans liv, på samma sätt som jag upplever att min första resa till Gambia som 15-åring förändrade mitt liv på så många sätt.

Nu ska jag försöka att inte sörja att denna resa inte blev av, utan i stället försöka se fram emot att planera en ny, även om det inte blir över min födelsedag och julen, som jag hade hoppats på! Sedan ska jag försöka leva i nuet och glädjas över den skönhet det snötäckta Sverige befinner sig i och den stundande julen!

Hela min reseberättelse från senaste resan, kan du läsa HÄR!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Veckans Radiokåseri: Massor av snö

I går sändes ännu ett radiokåseri med mig i Radio Uppland. Den här gången handlar det om vintern och snön. Du kan lyssna på kåseriet HÄR (dra fram tidsvisaren till 10.25)!

Om du vill lyssna på tidigare kåserier så kan du klicka HÄR!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,