Begravda i aska?

I likhet med The Witch, fast av helt andra skäl, känner jag mig också väldigt skeptisk! Det som gör mig väldigt skeptisk är alla ”skrämsel-rubriker” i media om vulkanen. Visst, jag inser att det är illa, redan nu. Jag inser också att läget visst kan förvärras. Absolut.

Men jag kan ändå inte låta bli att jämföra med den senaste ”skrämsel-rapporteringen” jag minns, nämligen Svininfluensan.

Visst kan det vara bra med rapportering i stora mått när något av stora mått inträffar eller befaras inträffa. Det är ganska givet. Men jag brukar försöka ta de svartaste rubrikerna med en nypa salt.

Jag skrev ju en hel del när Svininfluensan var på tapeten och jag var verkligen väldigt kritisk till den hysteri som rådde, som jag inte minst själv fick känna på i min omgivning, när det visade sig att vi troligen drabbades av Svininfluensan.

Jag tycker att det är illa nog att massor av människor nu är strandade på grund av inställda flyg. Det är illa nog att folk eventuellt förlorar sina jobb till följd av vulkanen. Det är förstås ännu mer illa för de som faktiskt bor i närheten av den och kanske kommer det att svepa över några askmoln över oss som befinner oss lite längre bort. Men jag tror inte. Faktiskt inte. Att halva jorden kommer att täckas av aska.

Jag kan förstås ha fel. Jag är absolut ingen expert på området. Men jag tänker ändå ta de svartaste rubrikerna med en nypa salt. Jag tänker inte tro att halva jorden kommer att begravas i aska.

Tiden får utvisa, jag hopas att flygen kommer igång så snart som möjligt, för alla som är berörda av att de nu står stilla, men för övrigt kommer jag att låtsas som att mitt liv är ungefär som innan vulkanens lilla utbrott. Eller just det. Det är det ju…!

Mer om Vulkanen:

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Beställ min bok!

Nu kan du beställa min bok både från Adlibris eller förstås från vulkan. Om du vill ”tjuvläsa” lite innan du bestämmer dig, så finns det utdrag att läsa HÄR och HÄR!

Du kan naturligtvis också gå in på vilken bokhandel eller bibliotek och beställa den. I så fall är ISBN-numret, följande: 978-91-633-3984-4 för att göra det enkelt!

Intervju med mig i Mama, angående boksläppet kan du läsa HÄR!

Om du vill rösta på mig eller någon annan i det Stora Bloggpriset, så kan du göra det HÄR! (Klicka i högst en i varje kategori och skriv sedan in din e-postadress längst ner på sidan) Du kan rösta en gång per dag med samma e-post under en veckas tid.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Nytt provavsnitt ur boken

Jag ville bara passa på att påminna om att det fortfarande finns möjlighet att beställa min blok En Tonårsmorsa mitt i Livet. Antingen kan du beställa den direkt på nätet HÄR! Eller så kan du beställa den till ditt bibliotek eller din bokhandel. Den har ISBN-nummer: 978-91-633-3984-4

Här följer ett litet utdrag ur boken som alltså bygger på mina tre första år som bloggare, där det allra bästa är i behåll, fast omskrivet förstås så det ska passa i bokform. Det finns även en del nytt material. Boken är första delen av tre, men delarna är förstås helt fristående och kan läsas en och en. Här kommer ett utdrag:

Jag ville anlita Hells Angels!

Ja, den kärleken… Den varade drygt en månad, men nu är det definitivt slut. Som morsa blir man förstås lite småilsk på grabben som gjort att min lilla ängel gråter blod… (Nåja, inte RIKTIGT blod, då…) Hon satt och grät och snyftade halva natten i storesyrrans rum och fick tröst av den ERFARNA i familjen…(det vill säga storasystern)

Jag satt som bäst och arbetade och funderade på vem man kontaktar när man vill ta hämnd? Är det Hells Angels eller, vilka spöar upp fjortiskillar som dumpar sina flickvänner? Då tog nämnda dotter en liten lov förbi mig och datorn där msn var öppet. Då såg hon att slyngeln idag heter ”I ´m sorry” på msn idag, med en ledsen smajlis och ett hjärta…(Jo, jag har blockat honom, men man kan ändå se om han är inloggad…) Då föll Jai åter i gråt och snyft och utstötte:” Det är för mig, men guuuuud va gullig! Stackarn…!” Okej, det var väl liiite gulligt då… Han ÄR säkert en bra fjortis, fast han dumpat min lilla prinsessa… Men synd om HONOM? Ã…h, vad tjejer är blödiga…!! Här sitter hon: Dissad och dumpad och tycker synd om HONOM…! Lite arg kunde hon väl bli… ”Puuh!” Tänkte jag, att jag inte hade hunnit få tag på Hells Angels, eller någon ännu!

Sedan svävar nästa tonåring in (Binta 16) och säger: ”Min nya pojkvän kommer om 10 minuter…” Jaha, ”pojkvän”, tänker jag. ”När hände detta? Igår när hon kom 4 timmar för sent, eller?” Troligen… Men här måste jag säga, fast hon också är min prinsessa, förstås…! Men ändå: Stackars kille!! Mycket riktigt. Efter 10 minuter ringer killen och säger att han står på busshållplatsen och väntar. DÃ… studsar hon upp från datorn, tar trappan i max tre kliv och skriker:” HAN ÄR HÄR OCH JAG HAR INTE FIXAT MIG!!”

Hon tar trappen upp och ner ett par gånger, hela tiden vrålande: ”JAG MÃ…STE FIIIIIIXA MIG!” Byter om i ett nafs, nähä, byter om en gång till: ”Yes!! Jag har gått ner i vikt, får på mig Jais brallor!!” Skriker hon. Vilket får mig att i smyg hälla i en dl. grädde till i såsen (Det var den bantningen, Binta, sorry)!

Stackars nya pojkvän står fortfarande på busshållplatsen och väntar i regnet… (Ta det lugnt, grabben, hon har inte kommit till sminkningen ännu… ) Undrar hur jag ska få middagen att räcka till en till… försöker lägga på mer sallad… Hojtar till Binta: ”Tyvärr, du behöver inte stressa mer, för han ringde precis och dumpade dig för han orkade inte vänta längre…” Hon svarar bara: ”Haha, mamma, inte en chans!” Sedan (efter 15-20 minuter) piper hon iväg för att möta drömprinsen, (som jag redan nu vet att han ändå inte är värld min prinsessa!)

Det är en stilig kille som kommer in och hälsar artigt… What can I say? Ännu en perfekt prinsessa som ska få sitt hjärta krossat om kanske en månad? Om inte hon stampar sönder hans innan… Man kan ju bara knäppa sina händer och be för att han inte blir lika illa manglad som den förra stackarn! Jag är tacksam över att jag slipper den behandlingen!! Det lugna och stillsamma och fredliga livet i min familj fortsätter…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Ny intervju i Mama

Idag publiceras en ny intervju med mig, denna gång på Mama.nu (klickbar länk till intervjun) Jag brukar skoja om Binta ´s behov av att synas, men snart får jag nog äta upp det där, för jag tycker nästan jag figurerat i media lite för mycket senaste tiden… Well. Liiite roligt är det nog allt…! 😉

Denna intervju handlar om utgivningen av min bloggbok: En Tonårsmorsa mitt i Livet. Skynda beställa om ni vill hinna få den innan jul (som jag tror man hinner få om man beställer nu) Glöm inte att böcker är en perfekt julklapp, både till sig själv och andra! 😉

Jag måste tillägga att jag är glad över de fina kommentarer jag fått under intervjun! 😀

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Utdrag ur boken

Angående min bok, som går att beställa HÄR tänkte jag publicera ett litet utkast, för att ingen ska känna att de köper ”grisen i säcken”. Här kan du läsa ett litet utkast som kommer ungefär i mitten av boken:

”I Love My Children!

Jag säger INTE att det är lätt…det här med att ha barn. Men hur man än vänder och vrider på saken så älskar man dem mest av allt! När de är nyfödda och precis kommit med Storken. (Vadå, kom inte ERA barn med storken?) Ja, då älskade man dem mest för att man väntat och längtat så länge och för att de var små och ömtåliga och oskyldiga.

Sen fortsatte man ju älska dem och då var liksom kärleken där för att man fått känslor för de små liven. Och de var fortfarande beroende av oss i allra högsta grad. Med glädje matade vi dem (utom när tuttarna gjorde så ont att vi skrek rakt ut!) och bytte glatt blöja när de hade gjort ner sig (utom när de hade magsjuka och klockan var 3 på natten och vi bytte lösbajsblöjan för 10 gången den natten och vi inte sovit en j-a blund!)

När de sen växt ur den åldern så minns jag hur stolt man var när man gick sida vid sida vid sin avkomma på stan och ”alla” beundrade den lilla söta. Sa att de såg ut som små dockor och man var den stoltaste mamman i stan varje gång. (Fast INTE när man drog dem i armen ut från affärerna, tjutandes och skrikandes för att de inte fick äta Lördagsgodis på torsdagar!) När man hörde andra mammor sitta och beklaga sig över sina ”odjur” och man med ett leende tänkte ”Tur att mina änglar aldrig kommer bli så besvärliga!” När de ändå blev så besvärliga, så förlät man dem på ett ögonblick när de lade sina knubbiga små armar runt ens hals!

När de kom hem från skolan och fröken skrivit att de varit så duktiga i den eller den uppgiften. Hur glad var man inte då? (Fast inte fullt lika glad när samma fröken ringde hem och meddelade att samma unge stulit kakor i lärarrummet ! ) Men det som är så underbart med att ha barn, är att trots alla dessa parenteser i texten ovan, så älskar man dem ändå totalt förbehållslöst! Man skulle inte byta bort dem mot NÃ…GOT eller NÃ…GON unge i hela den vida världen. (Men vad tror ni man skulle få för dem om man sålde dem? Styck, asså ?)

De är liksom ens ALLT och det går inte att föreställa sig ens att man haft ett liv innan dem! Man önskar dem alltid ett bättre liv än man själv haft och man önskar dem alltid det BÄSTA i livet! (Utom när de förstört ens nya högklackade skor, som kostade en halv förmögenhet!) Man kan göra VAD SOM HELST för att de ska var lyckliga (utom när de slarvat bort favvosminket, som man själv bara använder vid MYCKET SPECIELLA TILLFÄLLEN!!) Man har med glädje gjort allt som står i ens makt att ge dom en bra grund till ett bra liv!

Man älskar dem mer än man kunnat föreställa sig att man kunde älska en annan människa; Totalt förbehållslöst!! (Nåja, kanske inte just när de kallat en för nåt riktigt fult ord, då!)

Och den kärleken kommer stå i full blom tills den dag man ligger ” six feet under ! ” Thanks ´God for my children!! They really teached me LOVE!! De är helt underbara!! (Särskilt när de sover…!!Heehee.)


Samtal

Äldsta dottern Binta ringer hem strax efter kl. 24 i natt för att fråga en grej. Sen säger hon: ”Förresten, var är Jai?”

Jag: ”Jag trodde hon var på kulturnatten med dig!”

Binta: ”Nää, eller asså, jag träffade henne för typ 45 minuter sen och då skulle hon ta bussen hem! Har hon inte kommit hem ÄN?”

Jag: ”Jag ska ringa henne!”

Naturligtvis kommer jag inte fram direkt, utan får tag på henne strax före 24.30. och då är jag nära nog hysterisk.

Jag:”Jaaaai! Var ÄÄÄR du?”

Jai: ”Hos Kamilla!”

Jag: ”Men det FATTAR du väl att du inte kan åka till Kamilla HALV ETT PÃ… NATTEN??!!”

Jai: ”Men du saaa ju…”

Jag:”Nä, jag har INTE sagt att du kan åka hem till Kamilla klockan halv ett på natten!”

Jai: ”Men mamma, jag frågade ju om jag fick sova hos henne, när vi åt middag och du sa att det var ok…”

Shiiiit! Ska man måsta hålla ALLA små detaljer i huvudet, bara för att man är morsa? Har man inte RÄTT att glömma, när man ändå börjar komma upp i åren?? Okej, okej, jag hade väl fel då!!”

Om du vill beställa min bok En Tonårsmorsa mitt i livet, så klicka HÄR! En perfekt julklapp till dig själv eller till någon annan!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Min bok: TONÅRSMORSA

Under lååång tid har jag bearbetat mitt material från bloggen. Nu har jag färdigställt detta och omarbetat det hela till en bok på tre delar. Den första kan du beställa HÄR! Den finns alltså att beställa både som pocket, inbunden bok eller som E-bok, så det är bara att välja och vraka.

Boken heter En Tonårsmorsa mitt i livet. Kanske passar det som julklapp till dig själv eller någon annan? Kanske rent av någon som inte har tillgång till nätet och därmed min blogg?

Tillägg: Tyvärr kostar den några kronor, trots att jag delat upp boken i tre delar. Ändå har jag bara lagt på minsta möjliga själv, vilket är 20 spänn (minus skatt). Men jag hoppas ni är några som kommer köpa den ändå och för er som tycker pocketen är för dyr, så kan du ju beställa E-boken, för den var billig i alla fall.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Min bok: TONÃ…RSMORSA

Under lååång tid har jag bearbetat mitt material från bloggen. Nu har jag färdigställt detta och omarbetat det hela till en bok på tre delar. Den första kan du beställa HÄR! Den finns alltså att beställa både som pocket, inbunden bok eller som E-bok, så det är bara att välja och vraka.

Boken heter En Tonårsmorsa mitt i livet. Kanske passar det som julklapp till dig själv eller någon annan? Kanske rent av någon som inte har tillgång till nätet och därmed min blogg?

Tillägg: Tyvärr kostar den några kronor, trots att jag delat upp boken i tre delar. Ändå har jag bara lagt på minsta möjliga själv, vilket är 20 spänn (minus skatt). Men jag hoppas ni är några som kommer köpa den ändå och för er som tycker pocketen är för dyr, så kan du ju beställa E-boken, för den var billig i alla fall.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Intervju med Andreas om Rwanda

Detta inlägg är en intervju med Andreas. HÄR kan du läsa om varför jag valt att göra denna intervju.

Faktaruta:

Namn: Andreas Fällström
Ålder: 28
Sysselsättning: Studerar
Bor i: Uppsala

Hej Andreas! Jag vet att du har varit i Rwanda nyligen. Kan du berätta vad du gjorde där och hur det kom sig att du reste dit?

Bakgrunden är att jag läser på juristprogrammet vid Uppsala Universitet. Jag valde att göra mitt examensarbete som en Minor Field Study vilket i korta drag innebär att man söker ett stipendium ifrån SIDA för att göra forskning om U-landsrelaterade frågor. Jag sökte stipendiet och fick stipendiet för att kunna åka till Rwanda. Anledningen till att jag valde just Rwanda som land att åka till var att det för närvarande genom SIDAS försorg pågår ett samarbete mellan den svenska polisen, ihop med sydafrikanska polisen samt den rwandiska polisen för att bygga upp den rwandiska poliskåren som efter folkmorden var nära nog obefintlig. (De flesta i den gamla poliskåren i Rwanda blev antingen dödade eller var med och utförde mördandet.) Det är inom ramen för det samarbetet som jag gjort mitt examensarbete.

Hur länge stannade du i Rwanda och hur finansierade du resa och uppehälle?

Jag stannade i Rwanda i 10 veckor, stipendiet som var på 25 000:- täckte vaccinationer samt resa och uppehälle. Så jag bodde i ett hus finansierat av SIDA i staden Butare i södra Rwanda.

Berätta lite om dina upplevelser där. Var det som du hade föreställt dig?

Oj, svår fråga. Jag hade läst mycket litteratur, framför allt relaterat till min forskning, men även mycket om folkmordet 1994, och naturligtvis sett många av de filmer som handlar om folkmordet. Jag pratade även mycket med folk som varit en del i såväl Rwanda som övriga Afrika. Så jag hade någon sorts förväntning om vad som väntade. Samtidigt tror jag inte det går att förbereda sig på det jag skulle komma att möta, mina första dagar i Rwanda var överväldigande, på ett väldigt positivt sätt. Jag fick uppleva så otroligt mycket under mina 10 veckor, så här i efterhand tackar jag högre makter att jag givits möjligheten att spendera 10 veckor i Rwanda. Att söka Minor Field Study stipendiet är ett av mitt livs bästa beslut, jag har minnen och vänner för livet, samt en oerhörd stark vilja att åka tillbaka.

Hur blev du bemött av Rwanda ´s befolkning?

Framför allt med en stor nyfikenhet. Jag promenerade varje dag till universitetet i staden där jag bodde, en promenad på cirka 5 km, inte under någon av dessa promenader gick jag ensam. Från början kände jag mig som något av en safari attraktion, och det kändes en smula konstigt att folk vänder sig om på gatan och stirrar på en. De allra modigaste, framför allt barnen, kom fram och försökte prata några fraser franska med en. Det första som slog mig var den enorma gäst vänligheten, och intresset för att jag som främling skulle ha det bra. Jag minns framför allt min andra dag i Rwanda, när jag satte mig för att äta lunch på en av byns restauranger. Jag satte mig ensam vid ett bord, det tog två minuter, sedan kom det en man fram till mig och sa att vi sätter oss bredvid dig. Jag tittade mig omkring och alla andra bord var lediga. Men visst sa jag, det går väl bra. Sedan sa mannen: In Rwanda, you don ´t sit alone. Sedan satt jag och mannens familj och pratade under hela min lunch. Kan man annat än älska ett sådant land, och ett sådant folk? Och detta var ändå bara början.

Reste du omkring i landet och vad upplevde du i så fall på den/de resorna?

Jag reste i princip över hela Rwanda, men även till Uganda och Congo. Höjdpunkterna under mitt rundresande i Rwanda var underbart vackra lake Kivu-kusten, framför allt vid staden Kibuye. Var bland annat ute på en tropisk ö som hette Peace Island och solade och badade, helt fantastiskt vackert ställe. Sedan måste jag naturligtvis nämna min resa till Volcano National Park som är en nationalpark i norra Rwanda uppe bland vulkanerna. Förutom att naturen i norra Rwanda är obeskrivligt vacker, så inhyser även nationalparken vilda bergsgorillor. Att på avstånd höra silverryggen banka sig för bröstet bland dimhöljda berg är en upplevelse jag aldrig glömmer. För att inte tala om den timme jag fick spendera med gorillorna, visserligen är tillståndet för att besöka gorillorna väldigt dyrt, men såhär i efterhand så var det värt varenda US Dollar. Besökte även Akagera National Park i östra Rwanda, vi tältade mitt i parken bland alla vilda djur, också det en enorm upplevelse. Ett annat minne som jag av flera anledningar aldrig lär glömma är när jag i slutet av mina 10 veckor beslöt mig för att bestiga den aktiva vulkanen i närheten av Goma i Congo. För det första är området kontrollerat av rebeller, vilket är det första skälet att tänka över om det verkligen är en bra idé att åka dit. Det andra är att det som sagt är en aktiv vulkan på toppen av ett berg som är 3400 m högt. Trots alla vedermödor för att ta sig upp på toppen, kyla regn, en stormig natt i ett tält, samt att vi stötte på rebeller på vägen ner, så var det en upplevelse jag inte skulle vilja ha ogjord, samtidigt som jag inte skulle vilja göra om det. Att titta ner i djävulens öga, eller det inre av moder jord, är minst sagt en mäktig upplevelse.

Jag vet att det berörde dig väldigt starkt att träffa de människor som upplevt folkmorden 1994. Kan du berätta lite om din uppfattning och dina upplevelser på din resa när det gäller just folkmorden?

Det går inte att vistas i Rwanda utan att beröras av folkmordet. Folket därnere delar in tiden i före och efter folkmordet. Jag har läst mycket om folkmorden, pratat med många om det, och inget kan göra mig så otroligt arg, skamsen, och inge mig så mycket hopp på samma gång som just folkmordet. Otroligt arg eftersom vi i väst, och jag säger vi eftersom det gäller mig lika mycket precis som alla andra, stod och tittade på när nästan en miljon människor slaktades. Några länder har mer blodiga händer än andra, exempelvis Frankrike och USA. Frankrike understödde regimen som utförde folkmordet med vapen och monetära medel för att på så vis bevaka sina intressen som i första hand var att bevara Rwanda frankofont. USA la in sitt veto i säkerhetsrådet eftersom man något år innan förlorat 10 soldater i Somalia, och ville inte offra flera soldater för ett afrikanskt problem. Undrar hur många amerikanska liv det går på ett afrikanskt? Uppenbarligen fler än 100 000. Sett ur ett folkrättsligt perspektiv måste FN ingripa om konflikten är att anse som genocide (folkmord), USA lyckades dock dribbla med begreppen och Madeleine Albright uttalade sig i FN (USA gjorde allt för undvika att behöva skicka soldater) och sa att ”acts of genocide were occuring in Rwanda”, hon ville inte svara på frågan hur många ”acts of genocide” det går på ett genocide. När det sedan blev uppenbart för omvärlden att en folkgrupp var på god väg att utplånas, så skickade inte FN mer trupper än den fredsbevarande trupp som redan fanns på plats, tvärtom, istället reducerades den 2500 starka truppen till cirka 250 man. Då ska man ha klart för sig att det kanske hade räckt med en trupp på 5000 man för att avväpna de primitivt utrustade dödspatrullerna och rebellerna. En kostnad som FN inte var villig att betala. Det finns en klassisk (klassisk på ett dåligt sätt tyvärr) faxkorrespondens mellan befälhavaren för den fredsbevarande FN-trupp som fanns på plats i Rwanda när folkmordet startade, Roméo Dallaire, samt säkerhetsrådet i FN. Daillare begär mer hjälp och vill öppna eld mot dödsarméerna och får till svar att: You may not under any circumstances open fire, your mandate is peacekeeping, varpå Daillare svarar: With all respect, there is no peace to keep.

Jag rekommenderar verkligen Daillares bok, Shake hands with the devil (som är den starkaste bok jag någonsin läst) för den som önskar och orkar läsa mer om vad som hände i Rwanda 1994. Det är min önskan att så många som möjligt läser mer om folkmordet i Rwanda, det är i min värld beklämmande att alla känner till Srebrenica och Milosevic, hur många kan namnet på ens folkgruppen som nästintill blev utplånad i Rwanda? Jag skulle kunna skriva en hel bok om mina vänner i Rwandas upplevelser under folkmordet, man måste ha klart för sig att 95 % av befolkningen sett någon mördats, försök förstå vilka emotionella spår det lämnar på ett lands folk, jag kan det inte.

Hur ser du på din resa nu, när du har varit hemma några månader?

Från början kändes det väldigt konstigt. När jag satte mig på planet hem igen så kunde jag inte hitta känslan om jag åkte iväg eller om jag åkte hem. Väl hemma kändes allt jättekonstigt, folk var bleka och blyga, att gå hand i hand med män betraktades helt plötsligt som gay, det kom varmt vatten ur kranen när man vred på den, och rent vatten dessutom. Strömmen fungerar utan åtskilliga avbrott under dagen. Jag behövde inte vara orolig att jag skulle vakna av att lamporna plötsligt tändes mitt i natten när strömmen kom tillbaka ifall jag råkat glömma stänga av knappen under strömavbrottet. Det är mycket här hemma vi alla tar för givet som vi istället borde vara tacksamma för! När jag tänker tillbaka på mina 10 veckor idag så är det med stor glädje över de minnen jag bär med mig, och de vänner jag fått, såsom jag antytt ovan är det bästa jag gjort.

Skulle du vilja återvända till Rwanda?

Jag kommer definitivt återvända till Rwanda, det är definitivt min ambition att yrkesmässigt söka mig till Afrika. Ibland känns det som om min själ lämnar mig för en stund för att vara med mina vänner i Afrika. Så Afrika har inte sett det sista av mig.

Jag vet att många i Sverige som aldrig varit i Afrika, har en bild av en kontinent där det är torka, svält, och sjukdomar. Är det samma bild som du har? Om inte, vilken bild skulle du vilja förmedla till folk som aldrig varit i Afrika?

Det är absolut inte den bild jag har. Min bild av Rwanda, som är den del av Afrika jag kan uttala mig utan att generalisera alltför mycket, är ett land vars folk är otroligt gästvänliga. Inte under någon gång under mina 10 veckor tilläts jag betala för min mat när jag åt med mina vänner, och då är det ändå jag som betraktas som ett vandrande dollartecken. När jag vid ett flertal tillfällen insisterade i att åtminstone betala för min egen mat på restaurang (att bjuda mina vänner på mat var uteslutet, jag var deras gäst) fick jag alltid samma svar: You don ´t understand Rwandan culture, if you pay you make us angry. Var man hemma hos någon bjöds det alltid på mat, att som svensk säga det där klassiska ni vet, ”inget besvär min skull”, besvaras bara med fnysning samtidigt som matkärlen bärs ut på bakgården. Det gör mig också ledsen att Rwanda för evigt kommer förknippas med folkmordet 1994, landet har kommit otroligt långt under dessa 14 år, och hela landet andas, mot alla odds egentligen, framtidstro och hopp. Detta är dock något som aldrig kommer till uttryck. Tyvärr är medias bild av Afrika den bild som vi i västvärlden matas med dagligen, med bara misär och åter misär. En positiv bild av Afrika kanske inte säljer lika många lösnummer. Visst fanns det misär och fattigdom också i Rwanda, det sticker jag inte under stolen med, men det finns så otroligt mycket mer än så. För mig är det dock svårt att acceptera och leva med att vi idag, 2008, i skrivandets stund, tillåter att barn dör för att dom inte får en vaccination som kostar i storleksordningen 20 öre. Är det allvarligt talat inte dags att göra något åt det?

Slutligen. Är det något mer du vill berätta?

Jag skulle verkligen kunna skriva flera böcker om mina upplevelser och folkmordet 1994. Jag skulle avslutningsvis vilja komma med lite tips för den som vill fördjupa sig i Afrika och framför allt då Rwanda. Undvik filmen Hotell Rwanda som inte alls speglar verkligheten såsom den var 1994. Huvudpersonen i filmen som utmålas av Hollywood som hjälte var i själva verket en bad guy som tog hutlösa priser för rummen som de gömda flyktingarna gömt sig i. Detsamma gäller den lilla mat de erbjöds. Dom som inte hade pengar ville han kasta ut. Lösningen blev att flyktingarna skrev på kontrakt där de lovade att de skulle ge all sin egendom till hotellägaren när folkmordet var över. Någon som kommer ihåg den delen av handlingen i Hotell Rwanda? Hollywood brydde sig inte ens om att göra research om huvudpersonen som för övrigt idag lever som miljonär i Belgien där han föreläser om sina hjältedåd. Se istället Shooting Dogs, Back home, Sometimes in April eller spelfilmen (baserat på boken jag tipsade om ovan) Shake hands with the devil om ni vill ha en någotsånär realistisk bild över vad som hände.

Tack för att jag fick intervjua dig till min blogg och tack för att jag får använda dina privata bilder för att illustrera din resa! Jag avslutar med att önska dig allt gott och fler oförglömliga resor!

Fotnot: Bilderna i inlägget har felaktig datumstämpel. Samtliga bilder är tagna våren 2008.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,