Tonårsmorsa har två veckor kvar att leva…

sandtonårsmorsaI exakt TVÅ veckor till (14 dagar) är jag tonårsmamma, en TONÅRSMORSA! Varken mer eller mindre. Sedan fyller min yngsta dotter 20 och jag är inte längre någon tonårsmorsa. Sedan blir jag tonårsmorsa igen om ett och ett halvt år, men fram tills dess kommer jag att vara bara Fatou. Det är i och för sig inte så dumt det heller…

I drygt 11 år har jag varit en tonårsmorsa. En morsa som har tonårsbarn, i åtta år har jag varit en ”Tonårsmorsa med svenska folket”, det vill säga har jag drivit min blogg Tonårsmorsa. Den fortsätter förstås, men jag har ju försökt ”trappa ner” på det här med ”Tonårsmorsa-begreppet” de senaste åren, så jag fortsätter som en alldeles vanlig Fatou, eller ovanlig, om du vill det! 🙂

R.I.P. Tonårsmorsa och länge leve Fatou!

sandfatou

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

När den ena kommer hem, åker den andra bort…

family new year 2013Om någon sagt, en gång för länge sen. För typ 10 år sedan. Att det skulle komma en tid då mina döttrar skulle vara vuxna och resa runt på egen hand. Att jag skulle ha andrum och egen tid och fira nyår med bara någon eller några av dem, då hade jag knappast kunnat tro det.

Men nu är tiden här. Jag har tre döttrar, en son och en extradotter. De är 23, 21, 20, 19 och 10 år gamla. När den ena kommer hem reser den andra iväg och så byter de av varandra i princip hela tiden. Det är sällan nu som vi alla är samlade och på samma gång sällan som ingen är hemma.

Binta reste till Jamaica på julafton, Hareg kom hem från Norge på juldagen och reser till Göteborg för att fira nyår. Isatou reser till Jamaica för att fira nyår, Jai med sambo kommer hit från Uppsala för att fira nyår. Mabou och jag är där vi är-hemma och om inga sjukdomar ställer till det, så är planen att vi ska försöka ha en riktigt härlig nyårsmiddag och lite firande med familj och goda vänner.

Allt är som det ska. Vuxna barn ska leva sina egna liv, vid sidan om den gemenskap man har med sin familj, men ändå med sina egna val. Det vill jag inte ändra på, men samtidigt, till er som har små barn, ni har säkert hört det förut, men jag säger det ändå igen: ta tillvara på den tid ni har med era barn, snart är de så stora att ni kommer sakna att ni inte uppskattade tiden ni hade tillsammans med barnen när de var små, mer än vad ni gjorde!

ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Hur en blåbärspaj räddade mitt liv

Ni vet när man ligger där under täcket. Snörvlande. Med sängbordet uppladdat med snytpapper, dryck och Alvedon och känner sig så ynklig och svag så man måste stöna när man är tvungen att vända på sig. När man känner sig så ynklig att man nästan vill vara den där mannen som tycker det är värre att vara förkyld än att föda barn…

När det är en kraftansträngning när man måste gå på toaletten, eller fylla på vattenglaset. När man börjar fundera på om man verkligen, helt säkert kommer att överleva det här? När man känner sig så ynklig och bortglömd, när det gör så ont i varje led i kroppen att man tror att man alltid kommer att må så här dåligt.

Och så kommer den vuxna dottern, 19-åringen in till dig. Hon som börjar jobba sent idag. Hon frågar: ”Vill du ha lite paj, mamma?” Och du tänker att du tycker ju egentligen inte om paj, men what-the-heck, du kommer säkert inte känna smaken ändå eftersom du är så täppt i näsan och eftersom du nästan blir tårögd över att det finns någon i den här vida världen som inte glömt bort dig helt, trots att du ligger dödssjuk eller okej då, med en skitjobbig influensa, så svarar du ”jaaa, tack”, med lite lagom darr på rösten. Så hon verkligen, verkligen ska förstå att hon precis troligen räddade livet på sin svårt sjuka mamma, bara genom att tilltala henne. Så säger hon: ”Jag har gjort hallonpaj och blåbärspaj, vilken vill du ha, eller vill du ha båda?” Och du vet ju helt säkert att du inte gillar hallonpaj eller blåbärspaj, men att blåbärspaj lät godast, så du säger: ”Blåbärspaj, tack” och tillägger: ”…med mycket vaniljsås, tack…!” Och dottern svarar skrattande: ”Det är klart! Du ingår ju i vår familj!*

Så kommer hon in med ett fat med en rejält tilltagen bit varm blåbärspaj och vaniljsås på kanna som hon häller över pajen tills den inte längre syns och du kan säga ”stopp”. Så stoppar du in en bit och inser att du känner jättemycket smak, eller i alla fall tillräckligt mycket för att konstatera att blåbärspaj nog inte är så tokigt i alla fall.

Det är inte heller så tokigt att barnen växer upp och klarar av att göra egna husliga saker som inte kräver detaljerade instruktioner från dig. Att barnen är så stora att de kan baka två pajer, bjuda morsan på dem och få in i hennes 41-åriga tröga skalle att blåbärspaj är jättegott. (Men hallonpajen går inte att äta. Det är jag övertygad om, även om jag inte har testat. 😉 )

Nej, livet är inte så tokigt ändå. Inte ens om man ligger hemma med hög feber och har en superjobbig influensa. Ibland inser jag vad mycket det finns att vara tacksam för! (Vilket påminner mig om en tid när jag var sjuk och hade tre små mer eller mindre vilda flickor som jag var för sjuk för att ens orka ta hand om just då. Men den historien sparar jag till en annan gång.)

Tack finaste Isa för att du är PRECIS den du är!!

*) ”Det är klart! Du ingår ju i vår familj!*” = I vår familj äter alla VÄLDIGT MYCKET SÅS!! Vad än det handlar om där sås kan tillämpas!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

När barnen blir stora

Som yngsta dottern av tre och med tanke på att hon länge var min ”lilla tjej”, innan Mabou föddes, så har Isatou (19) ”kommit undan” med en hel del, samtidigt som hon på många sätt har varit den mognaste av mina tre döttrar, har hon nu växt ur sparkdräkten och ”blivit stor på riktigt”!

Hon är både myndig och har tagit studenten sedan en tid tillbaka och nu är det dags att stå på egna ben.

Medan utvecklingssamtalen under Jai (mellandottern på 21) gick ut på att lärarna talade om att hon måste försöka vara tyst i klassrummet. I alla fall ibland. I alla fall för att andas mellan meningarna… gick utvecklingssamtalen med Isa´s lärare i princip ut på att de sa att hon måste börja tala.

Att Isatou är blyg och tystlåten är knappast någon överraskning för oss som känner henne och därför har jag som mamma känt lite oro för hur det ska gå för henne att finna jobb. Jag har känt mig säker på att hon kommer att kunna visa ansvar och noggrannhet på ett jobb, men just det där med att komma igång…

Jag oroade mig dock, liksom många mammor med mig brukar göra, antar jag, en aning i onödan. Isatou har ett jobb nu och hon är engagerad och studsar snabbt upp ur sängen på morgnarna för att komma i tid till jobbet. Jag tycker det verkar som om hon tar jobbet på fullaste allvaret och har en stark vilja att lära sig och sätta sig in i sina uppgifter!

Själv är jag en väldigt stolt och glad mamma som inser att man oroar sig i onödan ibland och som inser att jag nu har tre vuxna och självgående döttrar.

Kan det bli bättre?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,