Uppsala Reggaefestival i helt ny tappning

Det här skulle bli ett kort och informativt inlägg om Uppsala Reggaefestivals nedläggning och några ord om att andan kommer att leva kvar i ny tappning. Efter att ha skrivit och ändrat och börjat om detta inlägg åtskilliga gånger under två dygn så inser jag att det inte kommer att bli ett sånt inlägg. Det kommer bli både personligt och långt då reggaefestivalen har betytt mycket för mig och min familj i så många år.

För Binta var festivalen en av årets höjdpunkter under tonåren

För min familj har reggaefestivalen varit en familjefest. För det mesta har vi alla varit där och det år någon har missat det så har de andra familjemedlemmarna varit där och det har känts konstigt att den av oss som inte varit där, har varit borta.

Jag är en av de reggaefantaster som tidigt började besöka reggaefester och senare även reggaeklubbar. Som Svensk och med erfarenhet av alla möjliga typer av klubbar i Sverige vill jag påstå att klubbar där majoriteten av gästerna är svarta, har varit särskilt svårt utsatta av polis och myndigheter. Att polisen stormar en klubb mitt under konsert eller uppträdande har inte varit något ovanligt på dessa klubbar, vilket definitivt hör till ovanligheterna när det gäller andra klubbar. Sedan har klubbägarna ofta blivit uppsagda från att fortsätta hyra lokalen med hänvisning till att man inte vill ha ”problem med polisen”. Nu pratar vi från mitten av 80-talet och framåt till nutid.

Det har varit svårt att skaffa tillstånd och lokaler för att få en fungerande reggaeklubb och för de som ändå lyckats, upplever jag att de fått utstå både trakasserier och motgångar utöver det klubbägare möter. Vissa klubbar har inte överlevt mer än någon enstaka månad, trots att arrangörerna och klubbägarna har varit seriösa personer som försökt skapa en miljö för oss som älskar reggae och/eller afrikansk musik.

I slutet av 80-talet gjorde man några tafatta men seriösa försök att starta dessa klubbar centralt i Stockholm (Restaurang Oxen, Gambianska klubben etc) och på andra orter för att vara lättillgängliga och attraktiva för gästerna. Resultaten var dock nedslående när det gällde myndigheters, lokalägares och även kringboendes reaktioner och motarbetande. Jag minns att en konflikt som uppkom från boende inte handlade om att det var för hög musik eller stökigt på klubben i allmänhet, utan helt enkelt att besökarna ”såg ut som apor”. Dessa grannar hade alltså klubbägarna att strida mot. Det kanske inte är så konstigt att de gav upp till slut och överlät lokalen?

Till saken hör också att även om vi som älskar reggaemusiken gärna föredrar just den när vi är ute och klubbar, så var faktiskt inte utbudet så stort för att klubba på andra ställen. Jag minns inte att jag EN ENDA GÅNG kom in på NÅGON ANNAN klubb/disco tillsammans med svarta vänner under 80-talet, särskilt inte manliga, utan problem. De flesta kom aldrig in alls. Det var alltid något jäkla ”slipstvång”, ”gympaskoförbud” eller ”fullsatt”. Fast det gällde aldrig de gäster som bara marscherade förbi oss i köerna och kom in på klubbarna framför våra ögon…

Om man försöker vara lite självkritisk då. Finns det anledning till att storma en reggaeklubb? Hur är det egentligen med drogerna? Jag kan säga att de klubbar där droger varit mer öppet än på andra ställen är de s.k. ”svartklubbar” som legat en bit utanför Stockholm och där ingen legal verksamhet har pågått. Jag skulle till och med vilja påstå att dessa klubbar har uppstått på grund av att det varit så svårt att driva legala klubbar för reggaefantaster! Däremot så menar jag att det inte funnits mer droger än på andra normalklubbar och ska man jämföra med klubbar runt Stureplan så har knarket varit både öppnare och mer uppenbart än det varit på reggaeklubbarna!

När jag läste Uppsala Reggaefestivals Pressrelease (pdf) härom dagen så står det klart och tydligt att de väljer att lämna Uppsala för att förnya sig och det tycker jag är bra, jag återkommer till det, men mellan raderna och med de senaste årens kritik mot att festivalen motarbetas, så läser jag också att det finns en konflikt som legat och grott länge mellan festivalledningen och myndigheter.

Som ”ursäkt” har kommunen ofta replikerat med att URF är ett ”vinstdrivande företag” och måste därför gå runt på egna ben. Det är sant ur en synvinkel, men samtidigt tycker jag det är småaktigt att inte se dels vilka pengar det faktiskt gynnar kommunens invånare med, men framför allt vad den har gjort för ungdomarna i vår stad. Det hade naturligtvis funnits utrymme för mer samarbete och ekonomiskt bidrag än det som faktiskt gjorts om viljan hade funnits.

Vi i min familj har nästan bara goda minnen av URF. De få negativa minnen vi har, handlar om specifikt ett av åren då polisen gick väldigt hårt fram mot festivalbesökarna och som de sedan även fick väldigt hård kritik för.

Det blev bättre senare, men jag tror att den där känslan av sommar, frihet, festival, bra musik, familjefest och känslan av One Love, försvann det där året. Jag tror att den där fantastiska känslan trampades ned av polisernas stöveltramp och helt enkelt skrämde iväg många av besökarna. Vem vill betala en massa pengar och resa till Uppsala för att bli trakasserad av polisen? Det var många som hade den reaktionen. Läs bara kommentarerna i mitt inlägg: Är det så här polisen vill visa sin makt för våra ungdomar? från 2008.

Jag upplever att samarbetet mellan festivalarrangörerna och polisen fungerade bättre de senaste åren, men jag har ändå en känsla av att allt motarbetande fick arrangörerna att lyfta blicken och se förbi Uppsalas begränsningar.

Att samarbetet förbättrades och att polisen gick från trakasserier av festivalbesökarna till vanligt polisarbete som de ägnar sig åt under festivaler generellt var bra, men jag tror att det redan var för sent. Skeppet hade redan börjat sjunka i och med besökarnas frånvaro. Trots kärleken till reggaen och festivalen var man inte beredd att riskera sitt välmående. Jag är också övertygad om att många föräldrar som läste alla artiklar om festivalen förbjöd sina ungdomar att besöka den. Om jag inte själv hade besökt den, så är jag inte säker på att jag låtit mina ungdomar åka iväg till en annan stad för att delta, att döma av det som skrivits i media om den.

Det var de trista delarna av reggaefestivalen. Tack och lov så är det inte dem som dominerar mina minnen från alla dessa års festivaler!

Det jag minns starkast är artister som kommit och gått, men också känslan av samhörighet, den bra musiken, feststämningen och att min dotter Binta har uppträtt där både med den tidigare gruppen Zumbas och sedan också med den nuvarande gruppen Blackout. Faktum är att de var den första renodlade dansgruppen som blev bokade till festivalen och det är ju också ett sätt att skriva festivalhistoria! 🙂

Blackout

Etana

Mabou har varit en flitig och trogen festivalbesökare och jag tror inte han missat en enda festival sedan han föddes. Faktum är att hans första festival låg han fortfarande i min mage. 🙂

Busy Signal

Mr and Mrs Uppsala Reggaefestival – Still going strong! Yared och Adiam hann njuta lite av musiken också, inte bara arbeta

Alpha Blondy

Reggaelegenden Bunny Wailer

Faktum är att nu när jag har läst igenom en massa gamla inlägg om URF för att skriva detta inlägg så har jag fyllts av vemod, nostalgi och tårar. Jag är rörd. Att festivalen har betytt mycket för mig personligen och min familj är något jag varit medveten om länge, liksom för många andra flitiga festivalbesökare och inte minst för många Uppsalabor. Men att nedläggningen skulle beröra mig så djupt trodde jag faktiskt inte.

Att Reggaefestivalen i Uppsala läggs ner, är en stor förlust för Uppsala, inte minst ekonomiskt då man räknar att Uppsala dragit in ca: 10-15 miljoner kronor varje år på festivalen till näringslivet. Men staden förlorar inte bara ekonomiskt. Framför allt förlorar den en glans som URF har satt på staden. Inte minst har festivalen varit bra på att lyfta fram lokala artister från Uppsala och boka dem flitigt. Även där har funnits ett indirekt lyft för Uppsala.

Tänker jag med hjärtat så är det sorgligt att festivalen läggs ned. Men när jag tänker strategiskt så inser jag förstås att arrangörerna är vinnarna. De lägger inte ned sin glöd för reggaemusiken utan de tar nya krafttag med helt nya satsningar. Det krävs ingen Einstein för att inse att det nya konceptet är vinnande. Det är nya planer på flera mindre satsningar. Med dessa satsningar som innebär även spridande av risker.

Den första satsningen kommer att vara en kryssning, där även Blackout kommer att finnas med!

Ur Pressreleasen:

”Nya reggaekoncept:

Under 2012 och 2013 kommer Uppsala Reggaefestival att omvandlas, döpas om och återuppstå i flera nya
koncept och format:
• Reggaebåt: Den 29 april 2012 lämnar reggaebåten ”One Love Cruise” Stockholms hamn för färd
mot Riga. På scen står internationella dancehallstjärnan Mr Vegas och Sveriges nya reggaefavorit
Kapten Röd (”Årets artist” och ”Guldmicken” i P3-Guld 2012), samt en rad andra svenska reggaeoch
hiphop-artister. Det blir också dansshower och årets Dancehall Queen 2012 kommer att koras.
Reggaebåten arrangeras i samarbete med Tallink/Silja Line. Mer info: www.onelovecruise.se eller
http://www.tallinksilja.com/sv/cruises/special/riga/OneLoveCruise.htm?gclid=CNGh8oOA164CFf
AtmAodBzHUbA&247SEM
• Sverigefestivaler: Det finns långt gångna planer på att redan i år starta helt nya reggaefestivaler på
nya orter i Sverige. Artistbokning och planering pågår för fullt. Mer information kommer i
månadsskiftet mars/april.
• Svensk reggaefestival-export: Italien, Holland, Chile, Costa Rica och Dubai vill ha hjälp att skapa
liknande reggaefestivaler som i Uppsala fast i egen nationell skrud. Aktuellt under 2012-2013.
• Enskilda konserter: Internationella världsstjärnor som tidigare varit på Uppsala Reggaefestival
fortsätter bokas in till Sverige. Planerade artister i år är: Abbyssinians, Alborosie & The Shengen
Clan, Alaine, Beenie Man, Bounty Killer, Busy Signal, Bunny Wailer & The Solomonic
Reggaestra, Collie Buddz, Israel Vibration, Jah Cure, Jimmy Cliff, Morgan Heritage mm.”

Till sist: Ett varmt och innerligt TACK till Yared och Adiam som fått detta att rulla i så många år, med allt vad det innebär och ett stort och uppriktigt lycka till med alla nya planer!!

UNT: Uppsala är förloraren

UNT: Yareds egna ord om nedläggningen: Arbetet med Reggaefestivalen blev för mycket

SR: Reggaefestivalens grundare kritiserar polisen

Svereggae: EXTRA EXTRA! URF är över

UNT: Reggaefestivalen lämnar Uppsala

Uppsala Reggaefestival deras Pressmeddelande

Facebook: One Love Cruise

Tallink: One Love Cruise

Samlade blogginlägg om URF under de år jag har bloggat:

* Samlat länkinlägg om Uppsala Reggaefestival 2005-2008 (musik, reggaefeber och debatt)

* Samlat inlägg om URF 2009 (ALLT om Uppsala Reggaefestival 2009)

*Sammanfattning om Uppsala Reggaefestival 2010 (Samlat länkinlägg om hela URF 2010)

*Slutsammanfattning om URF 2011

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Slutsammanfattning om URF 2011

URF dag 1 2011, sammanfattning i ord och bilder

URF dag 2 2011, sammanfattning i ord och bilder

URF dag 3 2011, sammanfattning i ord och bilder


Uppsala Reggaefestival 2011 är slut. Vi som älskar Reggae och allt vad den här festivalen ger oss, är slutkörda, nöjda, trötta och hoppfulla inför nästa års festival!

Mabou har fattat grejen: Life is great!

Jag vill ge en sammanfattning av festivalen i stort och vad jag tyckt om och vad jag tyckt mindre om. Jag för även fram röster från andra festivalbesökare som jag pratat med. Vad har det snackats om på festivalen? Har folk varit nöjda?

Årets Nyhet: Dance 4 Life var årets nysatsning och det var verkligen en satsning rätt i tiden!! Nu säger jag inte bara det för att jag är manager och mamma till Binta och Blackout, även om det i sig gör mig rätt partisk, men faktum är att varje gång jag tittade på danstältet när något pågick där, så var det helt överfyllt. Det var massor av folk utanför och de uppträdanden jag försökte se, kunde jag helt enkelt aldrig se, då det var så fullt av folk framför mig att jag inte kunde se ett dugg. Det pratades också väldigt mycket dans. Vid en av måltiderna jag åt hamnade jag bredvid folk som berättade att de kommit dit mest för dansen och workshoparna. Jag tycker det är roligt att man gjorde en satsning på dansen som är en så stor del av reggae- och dancehallkulturen. Att det var rätt satsning tycker jag antalet besökare i danstältet bevisade. Lite känns det som om Blackout fått vara föregångare här då de är den enda rakt igenom dansgrupp som började bokas till festivalen och den första kvarten jag var på festivalen första dagen så fick jag frågan var Blackout höll hus av sex olika, för mig helt okända personer. Roligt är det också att dansen direkt fick sådant genomslag under festivalen. Många pratade om dansen under festivalen och jag hörde ingen nämna det i negativa ordalag, utan endast positiva!

Det jag lyckades ”se” av den här showen, var en massa ryggar. En del såg jag sedan på kameran, då jag zoomade in och höll den ovanför mitt huvud. Som sagt, allt för trångt och tjejerna såg knappt ut att kunna röra på sig på den minimala scenen… Tips till nästa år!

Årets Missbedömning: I samma andetag måste jag nämna årets missbedömning som också det var danstältet! Det var dels så liiitet att många, många, danssugna inte fick plats. Det var också allt för litet för uppträdanden och shower där. När Blackout DanceCrew har showat de senaste året så har de gjort det i det stora tältet och även det har varit för litet. Många har stått utanför och försökt få en skymt och många har kommit efteråt och varit ledsna för att de inget kunde se. Att då ha ett ÄNNU mindre tält var nog en missbedömning. För att inte tala om scenen. Jag beundrar de tjejer som showat där i helgen, för särskilt de större grupperna har inte haft möjlighet att ta ut svängarna mer än att ”vifta lite på armarna”. Dancehall kräver verkligen utrymme och för en större grupp på 4-8 personer måste det ha känts som att vara en guldfisk i ett snapsglas, eller nåt. Så om man vill fortsätta satsa på dansen tycker jag man ska ha ett minst lika stort tält som det större nästa år och kanske till och med låta de allra största dansgrupperna som man vet drar mycket folk, få ta stora scenen? Men eftersom man valt att ta in dansen och eftersom det här var första året med Danssatsning, så är förstås allt förlåtet! 😉

Publiken Svek: Jag tror alla som besökte festivalen upplevde att det var mindre folk i år än tidigare. Jag upplevde samma sak förra året, men tänkte då att det kunde bero på vädret, som inte alls var med oss 2010. I år har vädergudarna dock varit med oss och det har varit ett fantastiskt festivalväder, ändå upplevde jag och många med mig att besökarna var färre i år. En del har pratat om artistupplägget och andra har talat om att man upplevt det som om polisen har trakasserat många besökare under tidigare år. I synnerhet ungdomar. Många jag träffade på festivalen menade att deras vänner och bekanta som bojkottade festivalen i år, gjorde det för att de inte tyckte det var värt att kanske ha väntat länge på den artist de velat se för att sedan bli medtagen på provtagning för ”misstanke om ringa narkotikabrott”. Detta är personer som fått negativa resultat tillbaka efter provtagningarna, d.v.s. proverna har visat att de inte använt narkotika. Men till de festivalbesökare som valde att inte komma: YOUR LOST, tyvärr! Festivalen i stort var helt fantastisk och ni missade verkligen något!!

Drogerna och Polisens närvaro: Själv har jag eller mina barn aldrig blivit utsatt för något negativt på festivalen. Varken från polis eller övriga festivalbesökare, däremot har jag träffat på flera ungdomar och vuxna som har känt sig kränkta av behandlingen från ordningsmakten. En del om detta skrev jag för några år sedan och som jag upplever det så var det året när flest besökare ansåg att de blivit väldigt kränkta. Ett specifikt fall där jag gjorde en intervju med personen berörde mig särskilt illa och gör det än idag när jag läser intervjun igen.

Jag använder mig inte själv av droger och har under de 11 år Reggaefestivalen har pågått (jag tror jag missat en eller två totalt) aldrig någonsin druckit varken alkohol eller tagit droger, så jag har inget som helst egenintresse av att kritisera de hårda ”antidrogkampanjer” som hållits. Förra året reagerade jag på ett ingripande som jag tyckte såg brutalare än nödvändigt ut. I år har det varit färre poliser och färre ingripanden och jag tycker stämningen har varit mycket mer avslappnad, men jag kan inte låta bli att fråga mig om polisens framfart på tidigare festivaler har skrämt bort många av festivalens besökare?

Klart är i alla fall att jag inte kommit i kontakt med några som helst droger under denna festival och det bekräftades ju till viss del av polisen i en intervju (som jag nu inte hittar), att de ingripanden som gjorts, i stort sett skett i anslutning till festivalen och inte inne på festivalområdet.

Skönt är i alla fall att mycket av ”knarkryktet” och medias rapporterande om detsamma tycks ha minskat rejält i år och det känns bra, tycker jag, då det inte riktigt stått i proportion till allt annat som händer under festivaldagarna! Med stora världsartister som spelar, tusentals människor som roar sig på festivalen och allt arrangemang som tillkommer en festival av den här storleken.

Vänskap: Ett av mina huvudskäl till att älska den här festivalen är att man träffar andra människor som älskar samma musik som mig och som man känner samhörighet med. Jag har vissa vänner som jag i princip bara träffar under festivalen varje år och jag ser fram emot det lika mycket varje år. Sedan lyckas man alltid skapa nya bekantskaper och det är inte heller så tokigt. Planeringen av matborden vid de olika köken från världens alla hörn gör det extra fördelaktigt att lära känna nya vänner. DET är ett stort plus!

Motgångar, falska biljetter och familjen URF: I år har det rapporterats en del om falska biljetter till festivalen. Jag vet att ryktet var rätt utbrett redan förra året, men i år tog man fast personer som är misstänkta för att ha sålt falska biljetter i lite större utsträckning. Jag vill här verkligen ge en stor eloge till Yared, hans fru Adiam och deras dotter Malayka, som gör ett helt fantastiskt jobb för oss reggaeälskare! Det krävs ingen Einstein för att inse att det är ett otroligt massa roddande för att ro festivalen i land och även om de inte är ensamma om det, utan även har medarbetare, så är jag säker på att det inte är vem som helst som har den energin, glöden och envisheten att ro festivalen i land år efter år efter år. Är det inte falska biljetter, så är det kritik om droger, campingen, om marken de arrangerar festivalen på, synpunkter på vilka artister man tar in, biljettpriser… you name it! Jag hoppas för allt i världen att de orkar fortsätta och att det blir många kommande festivaler, trots kritik och dåligt med stöd. Jag vet att festivalledningen har kämpat hårt för att möta och samarbeta med sociala myndigheter, frivilligorganisationer, polis och kommunen. Samtidigt som de ska göra festivalbesökarna nöjda och locka med ett utbud som folk vill ta del av och dessutom fortsätta med bokandet av bra artister.

URF och Pride: Även om det inom reggaen, generellt finns en homofobisk tyngd, så tror jag ändå inte att det gäller huvuddelen av URF ´s besökare. Dessutom är jag rätt säker på att många av festivaldeltagarna älskar festivaler, nästan oavsett vilket tema de har. Där tror jag att URF kan ha tappat en del besökare i år, då Stockholm ´s Pride körde samtidigt och att de i år dessutom har temat öppenhet och med gratis inträde. Folk som bara längtar efter en festival kan ha valt både Pride och andra festivaler som pågått runt om i Sverige denna helg. När nu reggae har en homofobisk bakgrund, tycker jag det är extra härligt att lyssna på denna intervju med Kapten Röd! Nej, vissa attityder tar tid att förändra, men det blir bättre…!!

Artisterna: Till min egen förvåning måste jag nog säga att av de artister jag hann se, så var nog Mr Vegas en av mina tre favoriter nu så här efteråt! Han har aldrig varit någon stor favorit för mig personligen, men han gjorde en riktigt bra show! Elephant Man som var en av mina favoriter, levde upp till mina förväntningar och var ruggigt bra och den tredje (utan inbördes rangordning på dessa tre artister), även den till min stora förvåning, då jag aldrig varit något fan av Svensk Reggae, var då Kapten Röd! Ingen av de artister jag såg gjorde dåligt ifrån sig, men de här tre artisterna var helt enkelt över mina förväntningar och riktigt superbra live!

Önskemål inför nästa år: Mer utrymme för dansarna, både på scenen och för publiken! Fortsätta med festivalen i samma positiva anda, men framför allt: att vi får behålla den här fantastiska familjefesten med så mycket kärlek, musik, vänskap och dans!

Sammanfattning av festivalen med ett enda ord: OUTSTANDING!!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter


 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

The King and The Queen of Uppsala Reggaefestival (Bilder)

Utan eldsjälarna, grundarna, generalerna Adiam och hennes man Yared, hade vi aldrig haft en reggaefestival i Uppsala till att börja med. Att det här blev den nionde festivalen har vi mest av allt dem att tacka för. Efter all kritik, förluster och negativ publicitet (som i år äntligen verkar ha vänt till stor del!!) hade de flesta gett upp för länge sen. Det gäller dock inte dessa eldsjälar; Kungen och Drottningen av Uppsala Reggaefestival, Yared och Adiam.

Adiam rörd

Adiam rörd till tårar under uppträdandet av Inna Yard Allstars…

Adiam ännu i tårar…

Yared kommer till tröst och tårarna byts mot ett leende…

…som övergår till ett gapskratt…

Av bilderna att döma så ser samarbetet med polisen ut att ha fungerat bättre i år…

TACK Yared och Adiam för en fantastisk festival och familjefest! Tack för att ni kämpar tillsammans med kommun, polis, artister, festivalarbetare och med oss som bara ÄLSKAR Uppsala Reggaefestival!! Det enda jag upplever som riktigt negativt med reggaefestivalen är att jag nu måste vänta ett helt år till nästa gång!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

SPEAK UP!

Beenie Man speaks up!

Yared speaks up!

Och ja, som svar på Yareds uttalande, det var inte bara artister och funktionärer som blev illa behandlade av vissa poliser, det skedde även mot ungdomar från Uppsala. Dels som obegripligt blev intagna för drogtestning, men även som blev slagna och nedvärderade för att de bor i ”fel” område i Uppsala. Jag har förstahandsuppgifter på unga killar från stadsdelen Gottsunda som blev påhoppade av poliser, ivägkörda och även slagna för att de inte ”hade på reggaefestivalen att göra”.

Att de skulle anmäla det hela, är tydligen uteslutet enligt de uppgifter jag fått, vilket jag tycker är synd!

Det trista när saker som detta sker är att som den obotliga optimist jag är, så är jag övertygad om att många som besöker reggaefestivalen, är drogfria, icke kriminella personer som kommit för att njuta av god musik, bra artister och trevlig stämning! Lika övertygad är jag om att många poliser som var på reggaefestivalen utförde ett bra jobb, följde de lagar och förordningar som finns och gjorde sitt bästa för att inte kränka människor.

Tyvärr när det finns reggaefantaster som konsumerar droger på festivalen och tyvärr när det finns poliser som ser som sin uppgift att kränka människor, förstör de för så många andra. Det är tyvärr detta många kommer att minnas från festivalen, inte alla dessa människor som gjorde det de var där för! Tyvärr!

Tillägg 12/8-08: Yared riktar idag skarp kritik mot några av poliserna! Just den kritik som gäller civilpoliser som inte legitimerat sig, var det som hände med det unga pojkgäng jag nämner i detta inlägg! Polisen svarar på Yareds kritik!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,