Lätt för Reinfeldt att säga

Apropå Reinfeldts utspel i dag om höjd pensionsålder till 75, vill jag här uppdatera ett gammalt inlägg som jag skrev redan 2008, då apropå ett utspel av samma karaktär av Maud Olofsson. Originalinlägget hette då: Hur länge ska vi jobba? Här kommer inlägget uppdaterat:

Every now and then kommer diskussionen upp om lämplig pensionsålder. Varje gång förvånas jag av den generalitet som detta ämne diskuteras med. Man drar helt enkelt hela svenska folket över en kam, oavsett yrke när man diskuterar hur länge en person bör arbeta innan h*n har möjlighet till pension. Nu är det Maud Olofsson som är i farten igen. Hon vill öppna för högre pensionsålder.

Det kan ju låta rimligt, med tanke på att vi generellt blir allt friskare och dessutom lever längre. Gör man en kort titt på Aftonbladets fråga ”tycker du att pensionsåldern ska höjas?” så ser man tydligt att resultatet är att de flesta läsarna i alla fall inte håller med.

Framför allt tycker jag att det blir väldigt svårt att tala om denna fråga rent generellt, eftersom olika arbeten skiljer sig så oerhört på olika typer av arbetsplatser. Jag känner till en massa olika yrken, där personalen är pigga och friska och där man faktiskt fortsätter arbeta efter pensionsåldern. Men, jag känner också till många yrkesverksamma som det är helt uteslutet att de flesta någonsin ens kommer att nå pensionsålder då de har yrken där kroppen tagit så mycket stryk att de inte ens orkar arbeta upp till pensionsålder.

Min pappas yrke till exempel. Han och hans ”gubbar” satt och diskuterade detta en dag. De har alla varit i byggbranschen i typ hela sina liv och de kunde knappt komma på några i deras bransch som hade uppnått pensionsålder. Vidare finns det några av ”gubbarna” som har så utslitna kroppar efter ett långt och hårt yrkesliv, att de inte klarar av att böja sig ned på morgonen för att ta på sig strumporna, utan de har behövt hjälp med detta av sina familjemedlemmar. Detta långt INNAN de ens uppnått pensionsålder.

Det är klart att man kan få förslitningsskador av mer stillasittande yrken, men jag tror det är extremt ovanligt att hela kroppen blir totalt utsliten innan 60 års ålder i yrken där man har mer administrativa tjänster, till exempel. Att man då jämställer pensionsålder mellan dessa olika yrkesgrupper tycker jag är jävligt oförskämt, för att uttrycka mig på ”ren svenska”. Det visar att man inte alls har någon insikt i andra människors problematik på olika arbetsplatser.

Nej, jag anser att man måste se över olika arbetsgruppers utslitningar på kroppen och på så sätt ha en individuell pensionsålder, beroende på yrke, eller helt enkelt sänka pensionsåldern, så att de som inte orkar med det, kan ta ut sin pension i rimlig tid och de som orkar, frivilligt kan fortsätta, även om det senare alternativet blir svårare att genomföra av ekonomiska skäl.

Jag tycker man måste se till verkligheten för de personer man diskuterar och inte alltid utgå från sig själv, för att man själv inte känner sig utsliten av att sitta på en stol på Rosenbad och fatta viktiga beslut. All respekt för politikers uppdrag, men glöm för den skull inte de personer ni faktiskt representerar på era uppdrag.

Tillägg: Jag pratade precis med min pappa i telefonen om detta och han bekräftade nu att det endast är 4-5% inom byggnad som ens uppnår pensionsålder…!

Jobba till 75? Lätt för Reinfeldt att säga!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ett tack till mina kollegor!

Idag var en speciell dag för mig. Jag jobbade mitt sista arbetspass på det arbete jag haft i fyra år. Jag har spenderat mer vaken tid med en del av mina kollegor, än jag spenderat med min familj. Så klart att det är en speciell känsla att sluta.

Jag arbetade idag med personer som jag aldrig eller nästan aldrig arbetat med tidigare, så det kändes inte ens sentimentalt, bara underligt. Tills vid 15-tiden när jag bjöd på fika (nåja, det var Isatou, 17 som hade bakat och inte jag själv) till hela arbetsplatsen.

Där träffade jag flera av de kollegor som jag arbetat med nästan dagligen i flera år. När jag gick tillbaka till min avdelning var det svårt att hålla tårarna tillbaka…

Nu ska jag ju ”bara” vara tjänstledig de närmsta sex månaderna och vem vet, kanske kommer jag under den tiden på att jag vill fortsätta med just det yrket? Det kanske bara blir ett gästspel på annan arbetsplats?

Fast just nu känner jag mig rätt ”mätt” på det yrke jag haft de senaste åren och jag kan inte idag se att jag verkligen vill gå tillbaka dit. Men vem vet? Jag utesluter inte möjligheten…!

Men lite sentimentalt känns det allt. Jag vet att oavsett om jag kommer tillbaka eller ej, så blir det en ny situation och den konstellation jag har arbetat i som jag trivdes allra bäst i, den är redan passé och kommer aldrig att komma igen.

En och annan kommer jag att hålla kontakten med, men de flesta gissar jag att vi bara går vidare åt varsitt håll… Det känns lite trist, samtidigt som jag inte kan låta bli att känna ett nytt hopp, en ny energi, en ny förhoppning spira i mitt inre om min framtida utveckling i mitt arbetsliv.

Tack för den tid som varit, kära kollegor! Tack för alla situationer vi tagit oss igenom tillsammans, tack för att ni utför ett viktigt och fantastiskt arbete som ofta är väldigt otacksamt och tack för alla härliga, goda skratt vi delat! Allt gott på vägen önskar jag er och allt gott önskar jag faktiskt också mig själv! 😉

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Byte av jobb och Livet tillbaka

Fredag. Vi har haft öppet hus på min ena arbetsplats idag. Jag fick med mig en stor familj som var nyfikna att kolla läget på mitt jobb. Mycket var nedtaget och urplockat och det var en märklig känsla att se arbetsplatsen så annorlunda än den varit varje gång jag kommit dit och gjort mina arbetspass under flera års tid. (Den stängde officiellt i början av sommaren och då har jag arbetat på andra arbetsplatser i samma företag.)

Ikväll ska vi ha ”utflyttningsfest” därifrån. Det ska bli trevligt. Faktum är att det blir ett särskilt sorts avslut för mig, då jag har fått erbjudande om ett helt annat yrke och därför nyligen blev beviljad sex månaders tjänstledighet från mitt nuvarande arbete för att kunna prova det nya. Jag har drygt två veckor kvar, sedan kommer jag att gå till nya spännande arbetslivserfarenheter.

Så just det här avslutet på den arbetsplats jag spenderat det mesta av min arbetstid de senaste åren, kommer att kännas som ett avslut i en särskild era av mitt arbetsliv. Den största delen av tiden har jag trivts verkligt bra och tills rätt nyligen kände jag verkligen att jag brann för mitt yrke och flera av mina arbetsuppgifter. Jag har funnit verkligt goda vänner också på min arbetsplats och jag har känt särskilt gott samarbete och gemenskap med flera av mina kollegor.

Min goa mamma

Nu är det snart helg. Jag ska jobba den största delen av helgen, så min mamma ska komma och passa Mabou. Det är även Kulturnatten i Uppsala i helgen, så Isa var inte så sugen på att vara barnvakt, utan föredrar att vara med kompisar. Det där är ju en annan grej. På grund av mina obekväma arbetstider, så har jag varit väldigt beroende av hjälp och stöd med passning av Mabou från min omgivning och mitt sociala nätverk, vilket har varit ett nog så svårt puzzel att få ihop dessa år. På mitt nya jobb är det bara kontorstider som gäller!! 🙂

Hej Livet! Här kommer jag och jag ska bli sambo med dig nu!

Nåja, i kväll är det middag och fest. I morgon jobb och sedan hoppas jag på lite trevligt umgänge med min fina, härliga mamma däremellan!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Min åsikt om barn och jobb

Idag berättar Aftonbladet om en händelse i Australien, där en politiker tog med sig sin 2-åring till jobbet, som tydligen väckt en del debatt. 2-åringen blev nämligen handgripligen utkastad.

Terri Herrera skriver också en krönika i ämnet.

Jag funderade en stund på vad jag tycker. Jag tycker det handlar om framför allt tre saker:

  1. Vilken typ av jobb man har
  2. Vilken ålder barnet har
  3. Vad syftet med att ta med sig barnet till jobbet är

Först och främst tycker jag det handlar om vilken typ av jobb det är. Jag har ett yrke där jag inte kan ta med mina barn till jobbet. Om man har ett jobb där det är direkt olämpligt att ta med sig barn, så är det självklart att man inte bör göra det.

Men det här med ålder spelar ju också roll. Särskilt när barnen blir stora nog för att förstå saker och ting tycker jag det är viktigt att barnet får se sin förälders arbetsplats för att se med egna ögon vart föräldrarna håller hus hela dagarna. Men då tycker jag besöket ska vara för barnet i första hand. Jag har alltid låtit mina barn få följa med och se min arbetsplats, förutom mitt nuvarande jobb.

Fast… när jag varit på radion och spelat in kåserier och krönikor så har Mabou fått följa med ett par gånger. Nu handlar ju det om en ganska kort stund. Han har fått sitta i ett rum där han ser mig, och spelat Radioapan, sen har vi gått på stan och hittat på något roligt och käkat lunch efteråt. Han tycker det är roligt och jag tror inte att han stört någon.

Syftet för mig har varit att visa mina barn mina arbetsplatser och samtidigt vinna lite tid att spendera med dem.

Jag kan också förstå om till exempel barnomsorgen av någon anledning är stängd (eller dagmamman sjuk eller liknande) och man måste in på jobbet och göra några saker, eftersom man inte planerat att vara hemma.

Däremot så tycker jag absolut inte att man ska ta med sig barnen om de är sjuka och man inte vill stanna hemma, inte heller om man ska vara på jobbet en längre stund och man inte kan underhålla barnet med något. Särskilt inte om man har kollegor som kan tänkas bli störda av barnet.

Däremot finns det ju några få arbeten där det faktiskt lämpar sig väldigt bra att ta med barn. Om man jobbar på ett lekland, badhus eller liknande, men då får det ju ändå inte bli så att man inte kan utföra sitt jobb.

Så, jag tycker i grund och botten att det måste vara väldigt individuellt. Att ta med en 2-åring på ett möte där man ska rösta som politiskt vald, kan jag tycka att det kanske inte var helt smart tänkt. Däremot. Om det stämmer att tvååringen handgripligen blev utlyft, så tycker jag det verkar lika olämpligt!

Hade det inte räckt om man talat med mamman efteråt och förklarat att man inte tyckte det var lämpligt? I alla fall om det stämmer att barnet inte störde på något vis?

Vad tycker du? Tycker du att man kan ta med barnet på jobbet?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Lucka 21

Det är dags att öppna lucka tjugoett i denna bloggkalender. Det innebär också att det inte är många dagar kvar. Även ni som inte varit med i tävlingen hela vägen, har fortfarande chansen att gå tillbaka och svara på varje fråga för att vara med och tävla.

Kalendern är en ny fråga varje dag. En fråga som handlar om denna blogg på något sätt. Kalenderns sista lucka är naturligtvis på julafton med lucka 24.

Svaren finns att hitta i min blogg och den som har flest rätt kommer att vinna min bok i pocket; En Tonårsmorsa mitt i livet. Om det är flera som har lika många rätt, så blir det den som svarar rätt först den sista dagen (julafton) som kommer att bli den slutliga vinnaren av boken, men om det är flera som vinner, så får de övriga ett tröstpris, oavsett hur många det är. Tröstpriset är hemligt förstås. Når du svarar på frågorna spelar ingen roll, du kan alltså även gå tillbaka och göra det i efterskott, bara det är före julafton. Det som gäller om flera har lika många rätt är det den som svarat rätt först på julafton, när den sista frågan kommer upp, som har vunnit!

Bakom lucka tjugoett döljer sig följande fråga:

Mitt nuvarande jobb brukar jag inte gå ut med i bloggen, men mitt förra yrke skrev jag om ibland. Vilket yrke var det?

Tips: Ni kan alltid använda er av sökrutan högst upp för att skriva in sökord och leta i gamla inlägg. Vissa svar kan också finnas under fliken “Personligt” eller “Ego-lista(media)!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Hur länge ska vi jobba?

Every now and then kommer diskussionen upp om lämplig pensionsålder. Varje gång förvånas jag av den generalitet som detta ämne diskuteras med. Man drar helt enkelt hela svenska folket över en kam, oavsett yrke när man diskuterar hur länge en person bör arbeta innan h*n har möjlighet till pension. Nu är det Maud Olofsson som är i farten igen. Hon vill öppna för högre pensionsålder.

Det kan ju låta rimligt, med tanke på att vi generellt blir allt friskare och dessutom lever längre. Gör man en kort titt på Aftonbladets fråga ”tycker du att pensionsåldern ska höjas?” så ser man tydligt att resultatet är att de flesta läsarna i alla fall inte håller med.

Framför allt tycker jag att det blir väldigt svårt att tala om denna fråga rent generellt, eftersom olika arbeten skiljer sig så oerhört på olika typer av arbetsplatser. Jag känner till en massa olika yrken, där personalen är pigga och friska och där man faktiskt fortsätter arbeta efter pensionsåldern. Men, jag känner också till många yrkesverksamma som det är helt uteslutet att de flesta någonsin ens kommer att nå pensionsålder då de har yrken där kroppen tagit så mycket stryk att de inte ens orkar arbeta upp till pensionsålder.

Min pappas yrke till exempel. Han och hans ”gubbar” satt och diskuterade detta en dag. De har alla varit i byggbranschen i typ hela sina liv och de kunde knappt komma på några i deras bransch som hade uppnått pensionsålder. Vidare finns det några av ”gubbarna” som har så utslitna kroppar efter ett långt och hårt yrkesliv, att de inte klarar av att böja sig ned på morgonen för att ta på sig strumporna, utan de har behövt hjälp med detta av sina familjemedlemmar. Detta långt INNAN de ens uppnått pensionsålder.

Det är klart att man kan få förslitningsskador av mer stillasittande yrken, men jag tror det är extremt ovanligt att hela kroppen blir totalt utsliten innan 60 års ålder i yrken där man har mer administrativa tjänster, till exempel. Att man då jämställer pensionsålder mellan dessa olika yrkesgrupper tycker jag är jävligt oförskämt, för att uttrycka mig på ”ren svenska”. Det visar att man inte alls har någon insikt i andra människors problematik på olika arbetsplatser.

Nej, jag anser att man måste se över olika arbetsgruppers utslitningar på kroppen och på så sätt ha en individuell pensionsålder, beroende på yrke, eller helt enkelt sänka pensionsåldern, så att de som inte orkar med det, kan ta ut sin pension i rimlig tid och de som orkar, frivilligt kan fortsätta, även om det senare alternativet blir svårare att genomföra av ekonomiska skäl.

Jag tycker man måste se till verkligheten för de personer man diskuterar och inte alltid utgå från sig själv, för att man själv inte känner sig utsliten av att sitta på en stol på Rosenbad och fatta viktiga beslut. All respekt för politikers uppdrag, men glöm för den skull inte de personer ni faktiskt representerar på era uppdrag.

Tillägg: Jag pratade precis med min pappa i telefonen om detta och han bekräftade nu att det endast är 4-5% inom byggnad som ens uppnår pensionsålder…!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,