Binta (19), klickbar bild.

Nu, när jag har vant mig vid tanken på att Binta ska ta studenten om typ en och en halv månad, så har läget förändrats lite.

I förrgår kom jag på, precis när jag gått och lagt mig att jag ju måste hålla ett tal. Sedan tänkte jag att det kan jag hoppa över också… Men så kom jag på att jag nog aldrig någonsin hållit ett tal och nu ska min äldsta dotter ta studenten, så det är klart jag ska hålla ett tal. Så jag låg där under täcket och funderade lite på vad jag ska säga. Jag kom på massor!! Men sen kom jag på att jag kan ju inte dra hennes livs historia… Typ: ”…när hon var nio och en halv månad gammal…” Nej, det funkar ju inte. Då kommer ju   folk att somna innan jag hunnit bli klar med inledningen…

Men jag kom i alla fall på en MASSA saker som jag bara MÅSTE säga. Men då började jag ju att gråta, för mitt liv med Binta under hennes hittills 19 år långa liv, har varit så otroligt sprängfyllt av både glädje och sorg och starka känslor att en lipsill som jag absolut inte kan hålla tillbaka några tårar. Till slut, när jag låg och tänkte vilka händelser jag vill ta upp i mitt tal, så började jag gråta så våldsamt att jag hulkade. Sen tänkte jag att hur i hela världen ska jag klara av att hålla ett tal på några minuter, utan att fullständigt bryta ihop, om jag inte ens klarar av att TÄNKA på våra år tillsammans utan att gråta som en liten bebis?

Här har jag liksom gått och oroat mig för mat och dekorationer, drycker, lokalen, bilen, presenter, när det egentligen är småpotatis jämfört med att hålla tal på Binta ´s studentmottagning?

Kanske finns det något knep? Kanske kan man framkalla tårar ett tag INNAN jag ska hålla talet, för att jag då ska ha ”gråtit klart” och plötsligt bli immun? Hmmm… Tåls att fundera på.

Nåja. Igår kväll blev jag så sugen att ringa henne och börja planera inför hennes studentmottagning, för nu har jag ju kommit på att det ska bli fantastiskt roligt och jag ser verkligen fram emot det! Men så kom jag på att jag var sur på henne, för det där med min kamerasladd och för att hon svarade mig så kaxigt på sms när jag bad henne ta med den nästa gång hon kommer hit. Jag kan ju inte ringa henne och diskutera hennes studentfest när jag är sur. Då vet jag hur det slutar. Typ att vi blir ovänner för att vi egentligen sura. Det enda som skulle kunna få mig att sluta sura är att hon kommer hit så jag får testa sladden till min kamera. Men jag vill planera fest. Nu. Jag vill planera och börja förbereda.

Hon vill inte tala om vilket märke hennes kamera är (märket på kamerasladden som ligger här hemma är Kodak, min kamera är en Nikon). Hon vill inte komma hit med sladden. Hon ÄR SÄKER på att det är hennes egen sladd hon har. Jag är säker på att det är min. Jag vill inte vara sur. Jag vill förbereda fest. Med sladden.

Kan jag inte säga att jag behöver ”lägga in” vissa saker från min kamera, för att kunna planera festen? Typ…

Andra bloggar om: Familjeliv, Humor, Tonåringar, Tonårsmorsa, Studenten, Kamerasladden, Överföra, Sur, Fest, Planera, Kaxig,