Det finns nog ingen människa i Sverige som inte har i någorlunda färskt minne när vår utrikesminister Anna Lind blev mördad. I samma veva var det många som protesterade mot psykvården i Sverige, då det var flera uppmärksammade fall av samma typ. D.v.s. psykiskt labila/sjuka människor som bett om hjälp eller på andra sätt varit i kontakt med psykiatrin, men blivit nekade hjälp, eller helt enkelt inte fått den hjälp som de har haft behov av.
Nu har det skett igen. En 16-årig flicka har fått stå som slagpåse för ett vansinnesdåd som krävt hennes liv. Sexton år. Jag kan inte föreställa mig något så meningslöst och på samma gång så meningsfullt… Det är klart att man inte kan förutse allt. Det är klart att vi aldrig kommer att kunna hindra alla mord, men jag tycker ändå det är uppenbart att psykvården som den ser ut idag, inte är mycket värd och på samma sätt tycker jag man kan se att den psykreform som skedde för ett antal år sedan, inte har förbättrat situationen, utan snarare tvärt om.
Om en människa mår så psykiskt dåligt att man inte själv klarar av att hantera situationen så tycker jag att det är skamligt att man inte ska få hjälp. Jag har svårt att tro att man söker sig hjälp inom psykvården ”okynnes”. Om jag har ont i benet och det inte går över av sig själv, söker jag läkare. Det är självklart. Om jag har ont i själen och det inte går över, vill jag kunna söka hjälp för detta. Och få hjälp!
Jag har bloggat tidigare i ämnet:
Läs även andra bloggares åsikter om Nyheter, Psykvård, Anna Lind, Vansinnesdåd, Mord, Mördad,
det är fruktansvärt!
Jessi: Ja, det är verkligen en tragedi!
tyvärr så är det så i dagens psykiatri vård. Har själv sökt vård när jag en dag upptäckte att jag grät mer än vad jag skrattade. Jag kännde inte igen mig, folk runt omkring mig hjälpte mig att söka. Man har ju ingen insikt om hur dåligt man mår. Ringde och fick komma in akut. Men jag visste ju vad detta berodde på. förklarade för psykiatren hur jag kände och alla tester de tog på mig va helt sjuka. Sen så ville jag ha hjälp med samtal. Men hon tyckte visst att jag skulle ha meidciner. Jag vägrade. Visste hur avtrubbad man blir av det. Man ha rliksom inga känslor kvar. Jag ville sörja och kunna få stöd i min sorg. Inte bli proppad med massa mediciner och bara underlätta för dom. Jag vägrade. Då hade denna läkare mage att säga till mig att ” tar du inga tabletter så får du ingen hjälp med samatal heller”. jag nekade…och stog på mig…Till slut så fick jag samtalshjälp bara en dag i veckan. Bättre än ingenting. Had eju stöd ifrån alla mina nära och kära också. Men tyvärr så är det så hemskt att säga att i dag måste du va frisk för att kunna få va sjuk.
Tänk om jag inte hade haft orken att stå på mig!!! Då hade jag säkert ff gått på antidepresiva. För det är ju så lätt att bara droga ner en än att ta tag i problemet. Det är billigare med att skriva ut mediciner. Helst så ska man inte söka förän det är försent…………..HEMSKT!
Birsen: Jag är glad att det ordnade sig för dig till slut, men jag tror vi är många som har mått väldigt dåligt någon gång i våra liv och när det går ”för långt” så borde det vara rimligt att få stöd och hjälp, ibland kan det räcka med en samtalskontakt, men i vissa fall krävs uppenbarligen mer än så! Kram!
Psykiatrin kan inte ses isolerad från samhället i övrigt. Man måste titta på den totala situationen;, framför allt ekonomin. En personn psykiska En människas psykiska hälsa beror ju av den TOTALA belastning hon utsätts för. Belysning kastas på vår regerings oklara och hotfulla attityd till de långtidssjuka. Många av dessa har psykiska besvär.
Peter Ingestad: Sant! Och jag tycker det är HELT GALET att långtidsjukskrivna jagas med blåslampa just nu! Och det säger jag alltså trots att jag själv är både heltidsarbetande och med extrajobb utöver det! Jag tror nämligen att fusket är försvinnande litet och är säker på att det finns andra metoder att komma till rätta med den problematiken, som jag inte ens orkar gå in på här just nu!