Sofia är en ung tjej som precis har fyllt 18 år, men redan har hon lärt sig av livet den hårda vägen. Som så många unga tjejer och killar idag så har hon naturligtvis blivit påverkad av västvärldens ideal att vara smal. Det har kostat henne mycket då det tillsammans med andra faktorer gav henne ätstörningar. Läs Sofias väg tillbaka till livet!

Hej Sofia! Vem är du?

Jag heter Sofia och har precis fyllt 18 år. Jag bor i en förort till Stockholm tillsammans med min mamma, låtsaspappa och två syskon. Jag har precis slutat skolan då jag inte riktigt klarar av det för tillfället.

Du har levt med ätstörningar. Hur började det?

Egentligen vet jag inte riktigt det, men jag har aldrig tyckt om min kropp. Den har varit fel och ful och allt sådant som de flesta tonåringar tycker om sina kroppar. När jag var 15 år så tänkte jag att jag skulle äta lite mindre och nyttigare för att gå ner några kilon så att jag blev nöjd. Jag började hoppa över frukost och även ibland lunchen. Men jag gick ner i vikt för sakta tyckte jag, och började äta mindre, och mindre och mindre, tills det var försent. Istället för att inte vilja äta, så kunde jag inte.

Hur kunde en vanlig dag se ut för dig när du hade det som värst?

Hm, en vanlig dag.. Mamma kom in till mig med frukost på sängen för att jag skulle äta, sedan gick hon ut och jag la smörgåsen i lådan bredvid min säng. Sedan gick jag upp och ställde mig på vågen, och blev som vanligt inte nöjd. Satte på mig stora kläder som dolde min kropp så gott det gick. Ã…kte till skolan. Vid lunchen gick jag direkt och satte mig utan att ens titta vad det var för mat, sedan tittade jag på när mina vänner åt, och kände mig riktigt nöjd över att dom åt och inte jag. Väl hemma så tog jag ett stort glas vatten för att fylla tomrummet i magen, och till middagen tog jag sallad och ytterst lite mat, sedan spydde jag upp allt igen inne på toaletten. Innan jag gick och la mig så ställde jag mig på vågen igen. Ibland kunde jag inte riktigt äta så lite, utan jag rensade hela kylskåpet på allt gott som fanns och tryckte i mig, för att sedan gå till toaletten och kräkas igen.

Tog det lång tid innan du insåg att du hade ätstörningar, eller förstod du det direkt?

Någonstans visste jag väl. Men jag ville inte se. Jag var ju inte smal tyckte jag. Och då har man ingen ätstörning var mitt resonemang. Men det som verkligen gjorde att jag förstod att något var riktigt fel var efter ungefär ett år, när jag redan gått ner ungefär 15 kg. Då hade min mamma försökt få mig att äta mer ett bra tag men jag hade vägrat. Så då ringde hon till en ätstörningsenhet. Där var det inte lätt att få tid, utan de skulle återkomma när det hade en tid till mig. Det här var precis i början av sommaren och min familj skulle åka till Egypten några veckor senare. Mamma sa till mig att om jag skulle få åka dit så var jag tvungen att visa att jag kunde äta, annars skulle det inte gå. Och jag ville verkligen åka. Så jag försökte äta, och DÃ… förstod jag att jag hade en ätstörning, för hur mycket jag än ville så kunde jag inte riktigt äta som man skulle. Hur det nu var så lyckades jag iallafall få följa med till Egypten sen.

Hur kom du ur det här?

Så småningom fick jag en tid hos en psykolog och läkare på och en ätstörningsklinik. Där fick jag börja gå en gång i veckan, och de skrev också ut antidepressiv medicin till mig. Jag fick även åka dit en gång i veckan och äta lunch med andra patienter och en dietist som lärde oss hur man skulle äta och framförallt varför. Det gick bra, ett tag. Sedan började det åka berg-och-dalbana. Ibland kunde jag äta jättebra, och ibland inte alls. Ibland kunde jag behålla maten i magen, och ibland inte. Problemet var att jag inte riktigt ville bli frisk helt enkelt. Jag ville bli smal. Jag trodde att om jag blev smalare så skulle jag må bra. Men till sist förstod jag att det inte riktigt hängde ihop. Jag skulle inte må bra hur smal jag än blev, och det var inte förrän då som jag verkligen ville vara helt frisk. I samma veva började jag jobba på en förskola istället för att gå i skolan, och då fungerade det inte att inte äta. Både för att jag åt lunch tillsammans med barnen och för att orka hela dagen så blev jag helt enkelt tvungen att äta. Då gick allting mycket lättare helt plötsligt, och snart var det en självklarhet att jag åt lunch, något som jag inte hade gjort på över ett år. Det plus viljan att bli frisk gjorde att det blev mycket lättare att äta.

Är du helt fri från ätstörningar idag?

Ja, eller nästan. Jag kommer aldrig kunna banta igen utan att få tillbaka ätstörningen, det vet jag. Och visst, ibland när jag har ätit godis så smyger sig monstret som inte vill att jag ska äta på och säger hur misslyckad jag är, men jag kan oftast strunta i det. Och det har varit några gånger när jag inte vill äta alls, men oftast hänger det ihop med att jag mår dåligt och tappar lusten totalt att äta. Men jag brukar säga att precis som man blir nykter alkoholist så är jag en frisk ätstörd.

Vad tror du var huvudorsaken till att just du fick ätstörningar?

Det är svårt att säga, det är nog snarare kombinationen av massa saker. Men jag har alltid haft dåligt självförtroende och tyckt att jag är värdelös. Sedan fick en av mina bästa vänner väldigt allvarlig anorexi, hon var inlagd under över ett år. Man tycker att det borde ha avskräckt mig, men på något sätt blev jag avundsjuk på henne. Jag ville ”lyckas” också. Dessutom har jag alltid varit i stort behov av uppmärksamhet, och vad ger mer uppmärksamthet än att inte äta? Nu vet jag dock bättre.

Är det lätt eller svårt att få hjälp idag?

Det är svårt. Om du inte är allvarligt underviktig eller har en väldigt allvarligt ätstörning så får man i princip inte hjälp. En vän till mig lider av bulimi och har gjort länge, men hon får inte hjälp för att hon inte är underviktig. För mig tog det tre månader efter att mamma ringt till att jag fick hjälp. Det är väldigt länge när det handlar om så allvarliga saker, som till och med kan vara livshotande.

Hur har allt det här påverkat dig som person?

Jag har blivit mycket mer uppmärksam på mitt och andras beteenden. Jag håller mycket mer koll på både hur mina vänner mår och äter. Om det tex är så att min vän inte äter middag någon dag för att hon eller han ”inte är hungrig”, så ringer alltid en varningsklocka och jag börjar vaka över dom med modersögon. En del tycker att det är jobbigt när jag gör så och hela tiden frågar, men jag tycker att det är bättre än att jag bara låter det vara.

Vart eller hur fann du styrka att ta dig ur det här?

Jag fick otroligt mycket stöd från mina vänner och familj. En vän till mig brukade peppa mig genom att säga saker som ”vi måste ju ha våra berömda ätarkvällar igen!” och det var sådant som fick mig att fortsätta försöka, för jag visste ju hur mycket jag egentligen tyckte om att äta. Och jag ville njuta av mat. Barnen på förskolan jag jobbade på gav mig också riktigt mycket styrka. Deras livsglädje och livlighet smittade av sig på mig. Och att ha en liten tvååring i knät som bara myste med mig gjorde att jag insåg hur mycket jag en dag vill ha barn. Och för att kunna få barn så måste man äta. Det gav mig ännu mer drivkraft.

Hur mycket tror du att det påverkar unga tjejer och killar att media konstant matar oss med det ”smala modet”?

Jag tror att det påverkar väldigt mycket. Varje gång jag går förbi en affär med skyltdockor som man ser revbenen på så blir jag så förbannad. Alla tror att man måste se ut som de trådsmala modellerna för att duga, vilket ju självklart inte är sant. Jag menar, hur ofta sitter man och tänker ”hon/han skulle vara mer värd om hon/han var smalare” när man ser en person? Däremot tror jag inte att det är det ”smala modet” i sig som gör att man får en ätstörning. Många skyller allting på media, men det måste i grund och botten finnas ett dåligt självförtroende eller något annat som gör att man har lättare att utveckla en ätstörning. Men det smala modet har ju till viss del förändrats lite. Flera klädkedjor har ändrat på sina skyltdockor så att dom ser mer normala ut, och modeller är inte alltid extremt smala längre. Så lite försöker man ju förändra det sjuka kravet att vara jättesmal. En annan sak inom samma område som iallafall jag tycker är fel är det här med hur man sätter namn på storlekar. Jag tänker på XS, S, M, L och XL. Vem har kommit på det egentligen? Någon som köper ett klädesplagg i storlek Large behöver inte vara ”stor”, men det är ju det som storleken säger. ”Du är stor så därför behöver du Large”. Nej, tacka vet jag dom normala storlekarna i siffror!

Vad vill du säga till andra tjejer och killar som lever med ätstörningar och som inte vet var eller hur de ska söka hjälp?

Var inte rädda! Berätta för någon hur det är. Det kan vara en förälder, någon vuxen på skolan, vem som helst egentligen som du har förtroende för. Tillsammans kan ni söka hjälp hos proffs. Och tänk på: Folk vill HJÄLPA dig, inte göra dig tjock. Hur mycket du än tror det så är det inte så, jag lovar!

Är det något annat som du vill lyfta fram eller tillägga när det gäller ätstörningar?

Ni som misstänker att någon har en ätstörning, var inte rädda att fråga eller prata med personen i fråga. Även om hon eller han blir förbannad så sluta inte! Många vet inte riktigt vad dom ska göra eller säga, men i såna fall, be någon annan prata med personen. Ingenting blir bättre av att man är tyst!

Jag vill tacka dig, Sofia för att du ställde upp på intervjun och hjälper till att sprida kunskap om ätstörningar! Tack för att du delade med dig!

Tidigare intervjuer i denna intervjuserie:

• Intervju med Puppe om Livsglädje och Missbruk
• Intervju med Hanna som växt upp med en alkoholiserad pappa
• Intervju med Ludmilla vars dotter begick självmord
• Intervju med LiLi om hennes son som Missbrukar

Till er som bloggar och tycker att denna intervju-serie är viktig, påminner jag om blogg-världens privilegium att länka de intervjuer du tycker är viktiga, i din egen blogg!

Läs även andra bloggares åsikter om ätstörning, anorexi, bulimi, samhällsproblematik, intervjuserie, intressant, ätstörningar, tonåringar, ungdomar,