Idag. Precis i dag för ett år sedan, förlorade en av mina bloggvänner sin dotter. Hon förlorade henne i självmord. Lilla, vackra Linneá som valde att avsluta sitt liv.
Ett år. Ett år av sorg, saknad och minnen. En sorg vi andra inte kan förstå. Hur ska man kunna sätta sig in och förstå hur det känns att förlora ett barn? Jag tror inte det är möjligt.
Jag vill säga något som tröstar Ludmilla. Ord av tröst till en mamma som mist sitt barn. Jag finner inga ord…
Den bloggpost Ludmilla har publicerat idag, om Linneàs sista dag, får mig att dra efter andan. Jag vill ta tiden tillbaka och jag vill stoppa lilla Linneá från det hon planerar. Jag kan inte det. Varken jag eller någon annan.
När jag nu inte kan det, så vill jag i alla fall ge tröst till Ludmilla. Hur tröstar man en mamma som mist det käraste hon har? Vilka ord kan stilla gråt? Vilka ord kan lindra en sådan smärta?
Jag finner tyvärr inte de orden, men jag är i alla fall så oerhört, oerhört ledsen för den smärta du måste bära, Ludmilla!
Tidigare bloggar om Ludmilla:
- En flicka som inte orkade leva… (Om när Linneá valde bort livet i vårt bostadsområde)
- Att förlora sitt barn…
- Viktig artikel om självmord
- Hennes dotter valde bort livet…
- Unga människor ska vilja leva och inte vilja dö…
- Intervju med Ludmilla, vars dotter begick självmord
- Erfarenheter av psykiatrin efterlyses
- Ludmilla gör skillnad
Läs även andra bloggares åsikter om minne, linnea, ett år, självmord, ludmilla, att mista sitt barn, beklagar, smärta,
Ja säger man? Ja vet inte utan valde att tända ett ljus….
KRAM från mig
Soulsisters senaste inlägg..Mina tankar går till Ludmilla
Att orka kämpa vidare efter att gå igenom detta. Det värsta som kan hända, är väldigt starkt. Hon är en otrolig kvinna som försöker hjälpa andra trots denna oerhörda smärta. Har en tyst minut här.
Finns nog inget man kan säga…kanske bara finnas där. :o( Beklaga en sån förödande situation kan man inte göra nog…
Det finns inga ord som tröstar, stillar gråt eller lindrar smärtan i denna situation. Det som känns betydelsefullt är att folk bryr sig, stannar upp och lyssnar. Att få en kram eller en klapp på axeln kan i de flesta fall vara bättre än alla ord. Och att göra som Soulsister och tända ett ljus är en jättefin tanke som uppskattas.
Kram Gunilla
Gunillas senaste inlägg..*Puffar* för min tävling
Det finns nog inga ord… det enda man kan göra är att visa att man i alla fall tänker på henne (Ludmilla) och om man känner henne försöka stötta på de sätt man kan. Vad fort tiden går! Redan ett år…
Jag har precis suttit och lyssnat på ditt radiokåseri om tonåringar och hår… det stämmer alltså… alla tonårstjejer är tydligen likadana vad gäller den saken. Jag som trodde att det bara var mina tjejer som var så nonchalanta! Men då är jag inte ensam om att ha ett nedfläckat hem! Vad bra du är som kåsör! 🙂
supermoms senaste inlägg..Ett tips…
Hm, tror inte det finns något att säga i sådana lägen, nä. Finnas där och lyssna är det enda man kan göra som medmänniska. Orden finns inte konstruerade för liknande situationer. Oja, hemska tanke… Om personen vill prata med någon, så kan man finnas där… … …
Och så – den låten till, underbar…
Må så grankott…
Bim HDs senaste inlägg..Sömnlös natt med konstiga drömmar och en dag – som försvann?