Det blev en lite halvgalen dag idag. Först var det lite smårörigt på jobbet. Alla sprang runt och gjorde halvdana jobb. Lite allmän förvirring, skulle man kanske kunna kalla det.
Sedan ringde Isa mig på jobbet (barnen ringer mig väldigt sällan på jobbet) och jag fick meddelandet att jag skulle ringa hem GENAST!!
Kastar mig på telefonen och får tag på Isa, som säger att Mabou ´s skola ringt och att han är borta. Tusen tankar hinner gå genom mitt huvud. Jag ringer skolan på diverse nummer och får inget svar. Till slut så får jag tag på biträdande rektor som meddelar att han precis är återfunnen. Han satt på toaletten… 🙂
Efter jobbet skulle jag träffa en slags kollega och gå ut och käka lite. En slags kollega säger jag, för vi har inte samma yrke, men har tidigare arbetat på samma arbetsplats. Hur som helst så upptäckte vi att vi hade en del gemensamma intressen och gemensamma nämnare, så vi bestämde träffas och det visade sig att vi hade mer gemensamt än vi anat…
Det väckte mycket tankar och funderingar och jag är övertygad om att vi kommer att träffas fler gånger.
Ja, den här dagen känns både lite halvgalen och märklig.
Men samtidigt så tror ju jag benhårt på att saker händer av en anledning och inte av en tillfällighet…
Läs även andra bloggares åsikter om ödet, konstigt, märkligt, halvgalen, mabou försvunnen,
Jag hörde talas om den där incidenten där Mabou var försvunnen, och tyckte att det var ganska gulligt (med facit i handen).
Håll med om att skolan är sjukt bra på att agera när en elev ”försvinner”. De är helt enkelt bara SUPERBÄST!
Oj, det måste verkligen ha stormat tankar genom huvudet på dig innan du fick beskedet att han var tillbaka. Men toaletten… Hur länge hade han varit borta? Log när jag läste det men samtidigt förskräcks man lite av att de har så dålig koll. Tur att han återfanns iaf!
Sen låter det väldigt spännande med ditt möte, blir ordentligt nyfiken ju *s*
På toaletten? Hahaha. Hur länge hade han suttit där? 🙂
Jag tror på ödet, men det är också ett öde att till ex inte ta ansvar för sitt liv, så man kan inte sätta sig på rumpan och tro att ödet gör så att man lever lyckligt!! 🙂
theWitch: Ja, de var toppen. Det var inte så länge jag var riktigt orolig heller. Det var rätt kul.
Bitte: Ja, men det var tur att det inte stormade så länge, trots allt… Ja, det här mötet var fantastiskt! Men tyvärr inget jag kan gå in på närmare i bloggen. Inte nu i alla fall…
Veronika: Ja,d et undrar jag också…
Egoinas mamma: Jag instämmer. Jag tror massor på ödet, men inte om man sitter med rumpan på ett ställe, som sagt…!
Vad hemskt att få samtal om att han var borta. Tur att det bara var på toaletten han var i alla fall! 🙂
Diggar en skola som tar seriöst på elevernas närvaro och verkar ha koll på dem.