Jag och Ludmilla fick kontakt efter hennes dotters självmord för 16 månader sedan. Ämnet självmord som Ludmilla skriver om är förstås ett tungt ämne. Inte desto mindre är det enormt viktigt!!
Nu är jag generellt intresserad av att hämta mer kunskap i självmordsfrågor, dels som flerbarnsmamma till tonåringar, dels för att jag som tonåring själv försökte begå självmord under en period då jag inte mådde särskilt bra, men också för att självmord finns som ett ständigt närvarande ämne i mitt yrke och där all kunskap om självmord är till nytta.
Jag är även djupt berörd på ett personligt plan när det gäller Ludmilla ´s förlust av Linneá
Igår kväll var jag och en vän på en föreläsning med Ludmilla. Det var oerhört givande! Särskilt som Ludmilla dels har mycket kunskap, men också den här oerhört tragiska erfarenheten. Ludmilla är en generös människa, som öppet delar med sig om sig själv och sin tragiska erfarenhet, men hon är också en mycket klarsynt och dessutom full av humor!!
Trots alla tårar som strömmade längs mina kinder igår under föreläsningen, så måste jag nog säga att skratten, leendena och fnissen blev lika många. Det är naturligtvis en oerhörd styrka i en tung sorg. Att kunna se på vissa saker med humor.
Till sist: Vi måste sluta tabubelägga detta viktiga ämne och våga tala om det. Vi måste våga se även människor som mår dåligt och inte stoppa huvudet i sanden! Det här är ett oerhört utbrett problem och jag återupplivar ett gammalt inlägg av Ludmilla: Tre gånger fler personer personer tar sitt liv varje år jämfört med dödsfall i trafiken!!
Våga tala om självmord. Med dina närstående, dina tonåringar. På samma sätt som du vågar tala med någon som har ont i foten och uppmana den att söka vård, borde du våga tala med och råda den som har ont i själen!
Jag har tidigare intervjuat Ludmilla. Intervjun kan du läsa HÄR!
Läs även andra bloggares åsikter om föreläsning, ludmilla, självmord, sorg,
Ja, du har rätt! En av mina barndomskamrater tog livet av sig och det är som om det vilar en tystnad över allt det där. Hemskt. Jem er det talas om desto bättre.
Du har så rätt! Min äldsta son hade en nära vän som tog sitt liv när han var 16 år…det blir så mycket sorg o så mycket känslor o det gör så ont…men vi måste som du säjer våga prata om allt detta!!! Både med varann och med dom vi känner som är drabbade..
Pingback: Ludmillas Blogg » Föreläsningen och en begravning
Det är en sådan skam i detta land att prata om psykisk sjukdom. Det är lättare att säga att man har en kronisk fysisk sjukdom än att säga att man lider av en psykisk sjukdom eller att en nära anhörig lider av en psykisk sjukdom. Det blir svårt att hjälpa och finnas till hands när vi inte kan erkänna ens att det finns psykiska sjukdomar. Vi pratar inte högt om att vi går till psykolog. I amerika är det mer acceptabelt att gå till psykolog och att prata om sin psykiska sjukdom. Nu vill jag väl inte att vi ska bli lilla USA… Det är ju samma sak med alkoholismen. En av våra största folksjukdomar tigs det om, även fast de flesta har en anhörig eller nära vän som är alkoholist. Fast det börjar väl bli bättre…men det tar tid.
Pingback: Tack Ludmilla « En dag i taget
Pingback: Det kom ett Nallebud…
Pingback: Att dela med sig av livet