Kärleken till våra barn är självklar!! Jag har aldrig hört en förälder som inte älskar sitt barn. Den ekonomiska biten är dock inte lika självklar…! Vem ska betala? Är det inte båda föräldrarnas skyldighet, egentligen?
Tankarna började flöda när jag läste det HÄR i morse i UNT om vad det faktiskt kostar att ha barn och skrev en artikel om de tankar som artikeln skapade. Den kan du läsa HÄR!
Med jämna mellanrum har jag pratat med föräldrar, ja det har mest varit pappor, som haft sporadisk eller ingen kontakt med sina barn, som hävdat att de tycker det är för jävligt att mammorna får så förbaskat mycket bidrag, så de vill skaffa fler och fler barn för att tjäna pengar. Jag får inte ihop den ekvationen. Den ena pappan jag pratade med, har jag rätt bra kontakt med mamman också, så vi gick igenom hennes ekonomi tillsammans.
Hon har tre barn, är låginkomsttagare med en 4:a i Uppsala. Hon betalar för sin hyresrätt ca: 8000 och det visar sig att hon har ca 500 i bostadsbidrag, underhåll för sina tre barn och barnbidrag. När vi räknade på hennes inkomster och utgifter och vad barnen kostade henne, så visade det sig att i stort sett hela hennes lön, förutom hennes egen mat och husrum gick till barnen. För henne var det självklart. Pappan gav ibland en födelsedagspresent, sällan en julklapp och på sin höjd kunde barnen få en 20:a var ett par gånger om året.
De sover aldrig över hos honom och han tar dem aldrig med på något roligt. Han betalar en del av underhållsstödet till Försäkringskassan och resten betalas av FK (det vill säga alla oss skattebetalare), ändå har alltså den här pappan mage att hävda att hans ex skaffat barn för att tjäna pengar. Han betalar drygt 1500 i månaden för alla sina tre barn, mamman betalar ca: 10 000 kronor varje månad till mat, husrum, kläder, månadspengar och fritidsintressen för sina barn! Den här mamman är långt ifrån ensam och den här pappan är långt ifrån ensam om att kläcka ur sig såna dumheter, jag har hört fler säga samma sak!
Nu gäller inte det här mig längre i särskilt hög grad då tre av mina fyra barn är myndiga och två av dem inte bott hemma på flera år, men jag kan inte fatta att underhållet är så eftersatt som det är idag!!
Är det något jag missat? Läs gärna min artikel HÄR!
Relevanta länkar:
FB-grupp: Höj underhållsstödet NU, för ensamstående mammor och pappor
Läs även andra bloggares åsikter om ensamstående, underhållsstöd, underhållsbidrag, bidragsfröskott, ensamstående föräldrar, barn, debatt, artikel, second opinion, barnfattigdom, unt,
Håller med!
Det skulle mycket väl, sorgligt nog kunna kommit från mitt barns pappa.
Som annars är en mycket intelligent och logisk man.
Hur kan en utbildad man tänka så korkat kan man fråga sig.
”Sätt in barnbidraget på ett konto så kan han ta ut det när han fyller 18. Så gör vi med han halvsyskon hemma.”
Jamen jaa! Tack! Vilken bra idé! Att jag inte har tänkt på det förut… 😛
Men det som känns tyngre och hårdare än pengarna och de dumma kommentarerna är ointresset och bortprioriterandet.
Framförallt för mitt barns skull såklart! Det gör ont att se hans besvikelse när han inser att hans pappa inte vill vara med honom.
Att han inte bjuder med honom.
Men även hade det varit guld värt att få tid att ladda batterierna, jobba extra eller helt enkelt bara städa i lugn och ro och veta att barnet har det bra med sin pappa:
”De sover aldrig över hos honom och han tar dem aldrig med på något roligt”
Så är det. Tror att jag ska länka det här bra inlägget i ett mail och skicka det till nån som skulle behöva läsa det.
Förut tyckte jag att det kändes pinsamt att vara beroende av underhållstödet och kände typ dåligt samvete för att ”stackars pappan” fick betala. Det var nyligen jag tänkte om. Den enda anledningen till att det är synd om frånvarande pappor är för att de missar så mycket kärlek av sina barn. Och det är inte skamligt att ha dålig ekonomi. Alla kan hamna där. Man vill ju vara en independent woman, men stoltheten och skammen får inte hindra en från att kräva det som är rätt.
Det är nästan lika obgripligt båda sakerna: Att underhållsstödet inte höjts och att det fortfarande finns pappor som har den där inställningen.
När mina var små kläckte deras pappa ur sig ”Fan va skönt det ska bli när jag får ordning på allt, då ska jag se till att få vårdnaden och bara sitta och ta emot bidrag”
Det hände aldrig,och för övrigt bidrog han extremt sällan med en enda liten sak eller slant. Inte ens juklappar eller födelsedagspresenter kunde de räkna med!
Nu har jag det värre, nu måste jag ju jobba för pengarna. Tacka vet jag tiden som ensamstående morsa, när man bara vilade sig, mellan rullningen i pengahögarna! 🙂
Ett jättebra inlägg och artikel. Jag visste att underhållsbidragen var oförskämt små i förhållande till vad ett barn kostar, men att det bara höjts med 100 kronor på 17 år var överraskande. Och varför reducerar samhället kostnaderna för den som väljer att inte ha kontakt med barnen men inte för den förälder som väljer att ta ansvaret för sina barn?
Det är tragiskt med pappor som väljer att avstå kontakten med sina barn. Det är sorgligt för barnen naturligtvis och jag tror att de flesta fäder en dag ska vakna upp och känna smärtan i sina bröst.
Tänker att pappor som inte ville ta pappaledigt under föräldrarledigheten tvingades mer eller mindre till några månader för att det överhuvudtaget skulle vara möjligt att få ut vissa månader med föräldrarpenning. Tänker att de fäder som inte har kontinuerligt umgänge med sina barn, med övernattning och i vart fall ett minimum av hela veckor, tex under lov, skulle tvingas betala ett avsevärt högre underhåll. Inte som straff, men så att mamman då åtminstone får pengar att göra något extra med barnen.
Och Fatou nog har du fått kämpa både ekonomiskt och med uppfostran ensam med barnen. Duktig är du och fina barn har du. (sagt av en helt opartisk mamma/mormor) 😀
När jag läser ovanstående kommentarer tänker jag att det är illa när en förälder lämnar över allt ansvar till den andra föräldern och ”sen har mage” att komma med idiotförklaringar som ovan. En sån person lever i stort förnekande för att slippa se sitt eget ansvar.
Pingback: Nu måste man snart börja jobba för pengarna…
Väldigt bra skrivet och jag kan bara hålla med. Var ensamstående mamma själv tills fröken blev stor.
Om man väljer att skaffa barn så ser man väl också till att kunna försörja dem? Går man skilda vägar och inte kan komma överens om vad var och en av föräldrarna skall bidra med (hälften kan jag tycka) så får man gå till domstol. Personligen anser jag att bidragsförskott via FK inte ska finnas, det är var och ens sak att lösa det ekonomiska som förälder, inte samhällets sak.
Under den tid man har ansvar för sina barn är det väldigt svår att garantera att livet kommer vara lika bra som det var när barnet ”tillverkades”. Drömmar slår inte in, planer går inte i lås. Sjukdomar och dödsfall är svåra att styra över.
Jag vet väldigt få människor som helt och fullt planerat livet in i mista detalj och dessutom följt planen till punkt och pricka.
Samhället ska stötta den som av olika anledningar behöver hjälp, solidaritet är vackert och gör människor större.
Håller fullständigt med om att solidaritet är bra, vackert är väl lite overkill.
Att skaffa barn och räkna med att betalar inte den andra förälder så får jag bidragsförskott handlar inte om solidaritet.
Om någon dör pratar vi om något helt annat.
Nu är det ju också så att det människor vill ha är skattesänkningar och behålla sina egna intjänade pengar, ta eget ansvar.
Det får föräldrar också ta, även ensamstående. Vill inte den andra föräldern bidra ekonomiskt till barnet/barnen, stäm den föräldern!
Emma: 🙂
mariebrima: Ja, för vissa verkar det väldigt svårt att förstå när de inte varit i samma eller liknande situation själva. Trist, men så tycks det vara på många håll. Kontakten med barnet eller snarare bristen på kontakt är förstås den största sorgen och förlusten. Det kan inga pengar mäta sig med!
LiLo: Ja, det är inte bra när barnen förlorar kontakten. Inte blir det heller bättre av att underhållsstödet inte har höjts på 17 år. Älskar dina sista rader och använde det som rubrik i nästa inlägg, som du kanske såg?! 😉
Britta: Jag håller med om att det kostar mycket, mycket mer när barnen inte har kontakt med sin pappa och jag undrar varför den kvarvarande föräldern ska ta även den ekonomiska biten?
Carina: Ja, då vet du nog vad jag menar! 🙂
ramaskri: Ja, det är klart man ska kunna försörja sina barn om man skaffar barn, men det borde då gälla BÃ…DA föräldrarna. Man är två om att göra dem. Det är klart man kan gå till domstol, men det känns som våra domstolar borde ha annat att pyssla med än att dela upp kakan så barnen får sina behov tillgodosedda. Jag tycker det är viktigt att bidragsförskottet finns kvar, med tanke på hur det annars kan komma att se ut för dessa barn. Inte minst i de familjer där våld i nära relation har pågått och där kanske den ena föräldern till och med lever med skyddad identitet och liknande, där föräldern kanske över huvudtaget inte kan kräva den andra föräldern på dennes del. Andra fall finns även där den ena föräldern har flyttat utomlands och är svår att avkräva pengar till ett underhåll. Ja, det finns många exempel och om man tittar i inlägget jag skrev efter detta: http://fatou.se/2011/09/nu-maste-man-snart-borja-jobba-for-pengarna/ Där har jag lagt in en länk till FK ´s resonemang runt underhållsstödet och läser man hela den utredningen (från sid 106) så blir det ganska uppenbart varför det behövs, tycker jag. Det är sant att det är föräldrarnas ansvar att ta hand om sina barn, men när föräldrar brister i den delen, tycker jag det är bra för barnen att samhället finns där som ett skyddsnät.
LiLo: Jag håller med dig till fullo. Jag betalar gärna hög skatt om det genererar till någon slags trygghet för barn på olika sätt. Jag håller också med dig om att saker förändras i livet och även bland de jag känner som har ”gjort allt på rätt sätt” efter konstens alla regler, så är det ingen jag känner till som allt har flytit på, på ett sätt man först planerade.
ramskri: Fast när någon dör så heter det ”barnpension” men är uträknat på exakt samma sätt som underhållsstödet och är med andra ord exakt samma summa som underhållsstödet. Och även om det är en annan sak med dödsfall, så blir kontentan samma sak för barnet: en frånvarande förälder i praktiken och rent ekonomiskt är en frånvarande förälder, oavsett skälet!
Jag tror för övrigt inte att någon förälder tänker: ”om inte den andra föräldern betalar så får jag bidragsförskott”. Jag tror att många utgår från att man ska leva tillsammans hela livet, men ibland händer saker på vägen och då är det förstås ett bra skyddsnät för våra barn. Där är ju länder som saknar underhållsstöd, ett bra exempel, det ”tillverkas” inte färre barn i dessa länder, för att underhållsstöd saknas. Däremot lever ofta barn till ensamstående i dessa länder i en större misär än vad vi ser i Sverige rent generellt.
Pingback: Intressant och ganska viktig läsni… | Carina ´s Tankar – Tankeboken