I fredags blev jag faster igen. Jag har ännu inte sett guldklimpen, men hoppas på att göra det inom kort.

En annan guldklimp i mitt liv är Isa:

Hon (Isatou 18) har varit och  gaddat sig. Ja, jag har gett upp efter att ha förmanat mina döttrar för gaddningar, piercingar och allt som förändrar kroppen mer permanent. Det har ju inte gått så bra hittills, så det finns väl en poäng med att när barnen är myndiga, så kan man fortfarande säga vad man tycker och tänker och diskutera, men ändå låta dem göra vissa misstag själva. Den där tiden när jag jagade och förbjöd är liksom passerad.Man brukar säga att allt är så mycket lättare för ungdomar när de haft storasyskon som ”gått före” och det stämmer verkligen på mig och mina barn. Det Binta (23) fick strida om i hundra år och ändå blev förbjuden av mig, rycker jag nästan på axlarna idag åt.

Det kanske kan låta nonchalant men jag tror inte det är det, utan mer att jag insett att jag bör välja mina strider. Jag har blivit lite van och fått de där chockerna redan, så ingenting chockar mig längre och så funderar jag i stället på om det här är en strid jag ska ta. Vad tjänar jag på det? Är det viktigt i det långa loppet (d.v.s. för mitt barns framtid) att jag tar denna strid? Är det något som kan påverka mitt barn negativt utan att gå att ”återställa”? Är konsekvenserna för stora?

Dotterns gaddning handlar om tre ord: ”Family Comes First”. Den sitter på insidan av underarmen. Orden känns personliga för henne. De känns inte i sig något man behöver ångra längre fram i livet. Den sitter på insidan av underarmen, alltså kan den döljas lätt om den skulle kännas ”fel” eller ”genant” vid något specifikt tillfälle. Det som är negativt är att den ändå är rätt stor. Det är ingen 3 cm stor fjäril, liksom. Men sedan GÅR det att ta bort gaddningar också, om hon en dag skulle vilja det. Det är dyrt och långsiktigt, men det GÅR!!

Isatou fyller 19 år i sommar. Om drygt en månad tar hon studenten. Hon är en ung, klok tjej med hjärtat på rätt ställe. Men hon är vuxen. Både i lagens mening och som den person hon är. Men samtidigt är hon en ung vuxen vilket innebär att hon fortfarande behöver vägledning och support. Livet är trots allt inte så lätt för våra ungdomar.

Isa är en kämpe och jag älskar henne gränslöst. Med eller utan tatuering. 😉

Läs även andra bloggares åsikter om piercing, tatueriing, gaddning, family comes first, isatou, tonåring, tonårsmorsa,