Jag tänker på det här med vikten. Och åldern. Och respekt och pondus. Att bli lyssnad på och tagen på allvar. Jag tänker på det här med kroppsideal och mode. Jag tror jag tidigare har skrivit om att kroppsidealen för kvinnor i Gambia och Sverige skiljer sig markant. I Gambia (och många andra länder, förstås) är det oftast en fördel för kvinnor att vara lite större, medan i Sverige (och många andra länder, förstås) är det oftast en fördel att vara smal.
När jag var yngre så var jag smal. Inte bara ganska smal utan jag var så mager i perioder att min vikt ofta var föremål för diskussioner om ätstörningar av olika slag. Jag hade enorma komplex för min vikt. Inte blev det bättre med den delen när jag var i Gambia, där magra kvinnor ofta förknippas med sjukdom och ohälsa.
I Sverige ansågs jag ha en ”snygg kropp”, men eftersom jag hade stora komplex för att jag var så mager, så kunde jag inte uppskatta det riktigt. Jag har alltid burit kläder som har skylt mer än de visat, kan man säga. Men jag upplevde ofta att jag inte blev ”lyssnad på” eller tagen på allvar. Jag upplevde ofta att man pratade ovanför mitt huvud eller till och med tog beslut som rörde mig, ovanför mitt huvud.
Jag ska villigt erkänna att det var inte alltid så roligt att vara 22 år, med tre barn och så skulle vi ha ett viktigt möte i något av barnen dagis eller på BVC eller på annan plats och så började personalen diskutera vad som var bra för mina barn och så tog man beslut som gällde mina barn, utan att ha lyssnat på vad jag tyckte. Det stärker ju inte heller självkänslan hos en ung förälder som försöker inge respekt inför barnen, så det blev så att när jag skulle på viktiga möten där jag ansåg att det var viktigt att göra min röst hörd, så tog jag helt enkelt med min mamma. Min mamma är en storväxt kvinna, med god självkänsla, många vettiga åsikter och med ett väldigt rättframt sätt. Hon har en pondus som jag saknade och när hon var med fick jag alltid min röst hörd, fast det var ju inte min röst man lyssnade på, utan min mammas…
Med åren har jag som alla andra blivit äldre ( 🙂 ) men jag har också dragit på mig en övervikt och i takt med den så har jag märkt att jag blir lyssnad på. Att folk i min omgivning faktiskt tar mina åsikter på allvar. Jag blir till och med förvånad ibland när folk säger: ”Jag gjorde som du sa, för det var ju en jättebra idé!” Eller ännu bättre: ”Fråga Fatou, för det där har hon stenkoll på” eller ”Men Fatou, vad tycker du, du har ju så bra åsikter!” Det gör mig glad och alltid lite förvånad. Jag har mer och mer insett att många verkar lyssna på mina åsikter och dessutom tycka att jag har vettiga saker att säga. Det är både glädjande och en fin komplimang.
I Gambia är jag ganska säker på att min ålder är det mest avgörande för att bli lyssnad på, för att bli behandlad med respekt och för att uppleva att jag har mer pondus, för där är ålder så avgörande för hur man bemöter människor, men att jag numera är en ganska stor kvinna förstärker säkert min position.
Något jag i många år tänkt på och lagt märke till när det gäller just vikten på kvinnor i Gambia v/s Sverige, är hur vi uppför oss. I Gambia har större kvinnor oftast mycket mer pondus, självförtroende och självkänsla. Större kvinnor klär sig ofta mer uppseendeväckande och med stora smycken. De är oftare högljudda, vågar ta plats och vågar säga ifrån. Medan kvinnor som är smala, oftare tar mindre plats och inte lika uppenbart och gärna klär sig lika uppseendeväckande och färgstarkt.
I Sverige upplever jag det tvärt om. Smala kvinnor klär sig ofta både bättre och mer färgstarkt. Många kvinnor vill synas och höras, medan de större kvinnorna oftare klär sig och smyckar sig mer anspråkslöst och ogärna ”tar plats” i olika sammanhang.
Det här är naturligtvis väldigt generellt beskrivet och det finns massor av exempel på de som skiljer sig från denna beskrivning. Framför allt tycker jag mig se en stor förändring både i Gambia och Sverige under de senaste 20 åren. Det blir allt mer accepterat i Sverige med kvinnor som är större och allt mer accepterat i Gambia med kvinnor som är mindre. Det är bra. Det börjar förändra sig i våra samhällen och det är positivt tycker jag.
Det jag dock funderar på är om min ålder eller vikt eller både och gör att jag upplever att jag blir bemött med mer respekt och lyssnad på och tagen på allvar här i Sverige?
Jag tror att många kvinnor med åren får mer pondus och framåtanda. Att många av oss vågar ta för oss mer och det kan förstås bidra till att vi blir mer tagna på allvar, men ändå… Jag kan inte släppa det där med att jag de senaste åren upplever att jag får gehör på ett sätt som jag inte fick när jag var yngre och jag kan inte släppa tanken på om det beror på min kropp i det här kroppsfixerade samhället, att jag blir respekterad som kvinna och för mina åsikter för att jag inte längre är ”liten och söt” eller om det beror på att jag blivit äldre och att man därför tror att jag har ”mer att tillföra” än man trodde när jag var yngre?
Vad tror du? Är det bara jag som upplever detta? Är det bara jag som funderat över dessa saker?
Läs även andra bloggares åsikter om tankar, funderingar, vikt, övervikt, smal, kroppsideal, mode, kvinnoideal, respekt, pondus, stora kvinnor, ålder,
Ha!
Äntligen känner jag att jag INTE håller med dej 🙂
Så ofta som jag tänker på stan: Åh, va härligt det är med stora kvinnor som klär sig i starka glada färger och snygga kläder!
Själv är jag väl en mellanstor kvinna, och jag altenerar mellan starka färger och svart. Två vänner som är små och smala har aldrig annat än svart, grått och kanske vitt.
Att bli lyssnad till eller inte, beror nog mer på om man utrålar trygghet och självsäkerhet, tror jag. Samt förstås folks fördomar om att den som är ung inte vet vad den talar om och därför inte är ”värd” att slösa öron på..
Hur det är i Gambia, ja se det vet jag ju inte.
Sen har jag för mig att jag läst, att de som har stora problem med övervikt ofta upplever att de blir behandlade nedlåtande, som om övervikt vore en undervikt i hjärnkapacitet 🙁
Kram
Vad roligt att höra dina tankar runt det här. Jag vet ju inte själv om det är saker jag bara ”får för mig” eller om fler delar min upplevelse.
Jo, jag tror också att jag hört om att överviktiga känner sig ”överkörda” och illa behandlade, men för mig stämmer inte det alls!! Men det kan ju, som du säger också ha att göra med att man utstrålar trygghet och självsäkerhet! Intressant i alla fall!
Åh jag känner PRECIS igen mig.
På vad? Utveckla gärna! 🙂 Jag är så nyfiken på alla åsikter i den här frågan. Tror du det beror på ålder eller vikt eller både och?
Jag är tjock. Och till åren kommen (50). Jag klär mig helst i tjockis-svart för då lurar jag mig själv att jag blir mindre. Jag ska banta.Jag ska bara utsätta mig för en operation först. Då kan jag inte tänka på att banta, för jag kommer att förlora en del i vikt av själva operationen.
Men… nåt positivt! Jag har märkt att jag blir mer lyssnad på idag än för några år sen. Och det tror jag har att göra med åldern. Jag besitter en hel del erfarenhet och faktum är att dem efterfrågas – i alla fall på mitt jobb… Bland alla smarta intellektuella…
Det lutar åt att det är åldern det hänger på då? Inget med vikten?
Jo, det är klart man har mer kunskap ju äldre man blir (skam vore det ju annars…! 😉 ) Men det är också lite sorgligt att man inte blir lyssnad på eller tagen på allvar bara för att man är ung, tycker jag.
Fast på min arbetsplats blir de unga lyssnade på – alla blir lyssnade på oavsett ålder. Jag är en av dem som har lägst utbildning och ÄNDÅ får jag komma till tals och är välkommen i diskussioner. Det handlar nog också om att jag inte är rädd för att säga vad jag tycker – och DET är ett ”ålderstecken” för min del!
Mycket intressanta tankegångar. Jag har inte tänkt på det på det sättet förut men du har observerat något mycket intressant som stimulerar nya tankar hos mig och jag ska verkligen kolla lite extra på jobbet och bland mina vänner framöver.
Berätta gärna vad du observerar, för jag är verkligen nyfiken på det här! Det lutar åt att de flesta som kommenterat tror att det har med ålder att göra mer än vikt…
Känner igen mig i att tex. dagispersonal inte tog en på allvar, kanske för att man såg ung ut.
Att de sa ”lilla mamma” och hade en dålig attityd.
Jag tror att det har med kroppslängden att göra också.
Och kanske rösten.
Har sett att långa och/ eller stora mammor med starka, mörkare röster inte har problem att tas på allvar.
(Låter som jag menar en dopad idrotterska men jag menar mer en vanlig fast väldigt lång, stor välklädd och iskall kvinna, typ min granne :P)
Jag har funderat om det har med klädsel och yrke att göra… Jag har gått till möten i kavaj och högklackat för att få mer längd och pondus, fast jag märkte ingen större skillnad. 😛
Även fast jag inte är så smal längre 🙂
Ja, men där tror jag du har något!! Det med rösten och längden! Tror inte det har så mycket med yrke att göra då jag haft både ”bättre” och ”sämre” yrken och inte märkt någon större skillnad annat än på enstaka personer. Jag hoppas framför allt att det inte ska göra skillnad… :-S
Fatou: Tror du inte att det faktum att du har en rätt känd blogg får folk, tex. skolpersonal att skärpa sig lite i hur de bemöter dig och sonen?
Jo, just i skolor tror jag det. Tycker mig ha märkt lite av det, men de flesta slappnar av när de märker att jag försöker att inte skriva om mina barns skolor. I alla fall inte vilken skola det gäller och liknande. Men jag tänker mer allmänt på arbetsplatser jag har och liknande och bland nya människor jag träffar rent generellt, så känns det som om jag blir ”mer lyssnad på” nu än när jag var yngre och där tror jag inte bloggen spelar någon roll överhuvud taget. I vissa fall tror jag till och med att det kan vara negativt till viss del.
Rent krasst så hävdar jag bestämt att att tas på allvar när man är ung är svårt, man nonchaleras ofta även om det inte är av nonchalans i sig. Många tror inte man kan, vet eller i visa fall, ens känner till. Tror också det ligger i att man som yngre i många fall är mer försiktig, mer osäker osv och inte vågar ta PLATSen man egentligen har rätten att ha.
Storleken på oss spelar nog betydligt mindre roll och tyvärr, i för många fall, nonchaleras tjockare med att dom är inkompetenta, ignoranta och framförallt LATA 🙁
Livets skola och eget självförtroende gör att man får en annan utstrålning och med det mer pondus samt att det är enkelt att då uttrycka sin åsikt och att inte ge upp i första taget.
Vad gäller fråga Fatou osv så har du massor av goda råd, bra idéer osv, osv, du är klok med andra ord ;), livets skola och ditt eget förnuft i kombination. Du har dina tankar och funderingar och har också erfarenheter i mängder och ger heller inte upp fast det tar emot så du kräks.
Ha en fin arbetsnatt nu 😉
Kram på dig
Ja, vi är nog inne på ganska mycket samma spår här, känns det som. Ni har nog rätt, det handlar nog mer om ålder än storlek. Jag håller också med om att det är svårt att bli lyssnad på när man är ung och det tycker jag är synd. Framför allt då många kreativa och aktiva förslag, ideér och vilja kommer från den yngre generationen. Friska ideér. Inte alltid genomförbara, men även där handlar det ofta om VILJA att förändra! Tack för fina ord! 🙂
Fatous erfarenheter är mina erfarenheter. Idag får jag ibland höra att jag har just pondus, något som aldrig hände när jag var 10 kg smalare… Jag trivs också bättre med att ha lite kroppshydda, känns mer som ”jag” – och då går det förstås igenom i utstrålning och kroppsspråk också.
Ålder och livserfarenheter spelar självklart också roll. Självbilden likaså. Och självklart kan en smal (och/eller ung) person ha pondus.
Men det är troligen ingen slump att t ex majoriteten väktare, inte minst de kvinnliga, ofta är lite bastanta. Det borde göras en analys över det. Föreställer mig att det är fler med extrakilon än smala som söker jobbet pga att de just tar lite mer bokstavlig plats. Inte heller omöjligt att rekryterarna själv kopplar samman kroppshyddan med pondus. Det ligger en del symbolik i det.
Jag börjar tveka lite här bland alla kommentarer och vill nästan omvärdera mina tankar. Kanske är det ändå så att det handlar mest om ålder och erfarenhet och även sin egen framåtanda?
Jag är övertygad om att ålder, erfarenhet och uppträdande spelar in, men det gör också utseenden och framför allt ens självbild. Idag verkar alltför många kvinnor tycka att de alltid kan bli smalare, det är som om de inte vågar vara nöjda i rädsla för att sticka ut. Och då inger man ju inte precis säkerhet… Men som sagt, är man stolt över sitt utseende och vågar stå för det, så utstrålar man mer karisma. Men rent krasst, om man ställer två lika ”stolta” personer bredvid varandra där den ena är tunn och den andra har lite mer kroppshydda, vem framstår som den med mest pondus? Den senare säger iaf jag.
Kan också konstatera att när jag äter godis på T-banan eller lägger en sockerbit i teet ute, så är det bara kvinnor som stirrar (ibland t o m fientligt) medan männen inte ens reagerar/inte märker något. Det här gäller i 100% av fallen. Mycket intressant fenomen. Även detta något som det borde göras en analys på.
Och nej, jag är ingen 100-kiloskvinna som sitter och äter hela dagarna…bara en välmående person med BMI 25… 🙂
Instämmer också i vad @mariebrima skriver om röstens betydelse… det som alla kan göra är att tala med magstöd och inte ”uppe i munnen”. På det sättet vilar rösten och får samtidigt mer bärkraft. Har själv en djup och stark stämma av naturen men det där med magstödet lyste nog med sin frånvaro under de första 32 levnadsåren, ungefär…:-o
Ja, det där med rösten och sättet man pratar på har antagligen rätt mycket med saken att göra. En väldigt ”pipig” röst kanske kan vara svårare att ta på allvar, samtidigt som en väldigt ”grov” röst med mycket pondus och stark röst, kan vara svårare att ignorera? Intressanta tankegångar det här… 🙂
Å, så klart rösten!
Till och med jag som faktiskt borde vara opartiskt och neutral, telefonist som jag är, kan känna att jag har svårare att ta någon med svag pipig röst på allvar…skäms på mig!
Jag är själv receptionist och vet precis vad du menar… troligen är det väl en yrkesskada det där med att tyda röster… 😮