Vi minns Lamin | Fatou.se

Idag är det fyra år sedan. Fyra år sedan Lamin gick bort. Den man som jag gifte mig med när jag var 18 år. Den man jag delat så många händelser runt de två äldsta barnen med och som jag delat både glädje och konflikter med.

Idag är det svårare att minnas just konflikterna, som var så centrala för mig under flera år. Vi gjorde upp vid hans dödsbädd till slut. Jag kan känna att det var synd att vi inte gjorde upp dem tidigare, samtidigt så vet jag att allt har sin tid och jag är tacksam över att vi hann göra upp dem innan det var för sent. Försonas. Med varandra, vårt förflutna, dåtid och framtid.

Jag känner tacksamhet över att vi pratade om det som var viktigt och att vi kom vidare innan han gick bort.

Det fula med döden är det definitiva. Sorgen, saknaden och smärtan.

Det vackra med döden är det definitiva och beständiga. Minnen som aldrig går att ta bort eller suddas ut.

Jag hoppas och tror att Lamin vilar i frid och jag sänder mina särskilda tankar till Binta och Jai och alla andra som sörjer extra mycket en dag som denna.

Tidigare inlägg i samma ämne: