För flera månader sedan, rättare sagt i september 2013, det vill säga för fyra månader sedan, fick jag en kommentar till ett blogginlägg som först fick mig att lyfta på ögonbrynen något, sedan fick mig att läsa länken som bifogades för att sedan känna igen mig och som jag sedan återkommit till i tankarna och som jag funderat mycket på. 

Nyligen så fick jag låna boken ”Drunkna inte i dina känslor, en överlevnadsbok för sensitivt begåvade” av Maggan Hägglund och Doris Dahlin. Jag har inte läst så mycket i den ännu, men jag har läst så långt att jag kunnat läsa in mig på vad som är ”typiskt” för just HSP-personer och av de 39 punkter som punktas upp i boken för vad som kan vara en indikator på om man är en HSP-person, så var det en punkt som absolut inte stämde in på mig och ett par som stämmer in till viss del, resten kände jag att de stämde in väldigt väl på mig!! Ja, faktum är att vissa punkter stämde så väl in på mig att jag upplevde det som en personlighetsbeskrivning av mig, trots det förstås inte alls handlade om mig personligen!

Några av de punkter som jag tycker passar väldigt bra in på mig är följande:

• Jag kan prestera extremt mycket på begränsad tid. När jag är på topp är det inte någon som slår mig.
• För mig är det mycket viktigt att miljöer är tilltalande och belysningen behaglig. Det måste vara vackert och harmoniskt för att jag ska trivas. Jag tycks lägga större vikt vid det än de flesta.
• Jag vill göra saker i min takt och blir irriterad om jag måste anpassa mig till någon som arbetar långsammare eller snabbare än jag.
• Jag känner ofta intensiva känslor.
• Folk tycker i allmänhet att jag är vänlig och behaglig.
• Jag har större behov än de flesta att vara för mig själv ibland.
• Jag är sällan påträngande eller burdus. Jag respekterar andras gränser instinktivt och klampar inte in på andras områden oombedd.
• Jag njuter intensivt av skönhet och ser nyanser som många tycks missa.
• Mina känslor är lättväckta. Jag har ett rikt inre liv.

Ja, det här är alltså bara några exempel på vad som jag tycker stämmer bra på mig själv med personer som har förhöjd känslighet.

Av det jag hittills har läst i boken och letat runt lite information om, så känner jag att det här med HSP inte är något som är en belastning, utan tvärt om något som jag känner att det är en positiv del av min personlighet, men samtidigt upprepas det i boken vid flertal tillfällen att man själv måste finna en acceptans i att man ibland reagerar ”annorlunda” än många andra människor som vi har omkring oss. Vissa av dessa saker har jag full acceptans för, medan det finns andra som jag måste arbeta en del med för att komma till en acceptans för.

Begreppet Highly sensitive person, eller HSP har myntats av Dr. Elaine N. Aron 1996. På svenska används begreppet Sensitivt begåvade och i boken jag nyligen lånat ”Drunkna inte i dina känslor” använder man begreppet StarkSkör. Alltså att man bär en styrka och skörhet på samma gång.

Forskare anser att mellan 15-20 % av alla människor och djur är utrustade med denna extra känslighet. Så här står det i boken ”Drunkna inte i dina känslor”:

”En känslighet som behövs för att flocken ska överleva. Det behövs att 20 procent av oss lägger märke till faror som hotar, tyder tecken och känner av när någon i flocken inte mår bra. 20 procent som kan ta in detaljer, som har hjärnor som är inställda på att reflektera och processa intryck lite djupare. För att flocken ska överleva. För att inte alla ska rusa iväg och starta krig, attackera fiender eller satsa på nya projekt. Då behövs de sensitivt begåvade som säger: ”Men hallå…”, ”Jag undrar om inte…”, ”Ni har glömt att räkna med det här…”

Något som jag ofta reagerar på och får höra är att jag är väldigt känslig när jag ser film, TV eller läser böcker och ibland kan jag störa mig själv på att jag så lätt gråter. Nu menar jag inte att jag är den enda som gråter på film, för det är jag övertygad om att de flesta gör vid rörande scener och det stör mig inte heller när jag gör det. Tvärt om kan jag känna att den gråten kan vara en lättnad. Det som stör mig är att vissa meningar vissa händelser som inte är på ställen där det ”passar sig” att man gråter, men där jag inte kan hejda ett stort tårflöde.

Ibland kan det kännas nästan patetiskt hur mina tårar kan forsa ur mig för att jag tittar på Ronja Rövardotter (att läsa högt ur den boken för mina barn har verkligen varit en bedrift, då rösten stockar sig redan på första sidan och mina barn har oftast tröttnat helt på mitt hulkande innan vi kommit förbi första kapitlet), eller när jag lyssnade på artisten ”Lilleman” när hans låt ”Pappa kom hem” kom ut. Jag brukade försöka spela låten när barnen inte var hemma för att jag skulle liksom tjata ut den, så jag skulle kunna höra den när barnen spelade den, utan att börja störtgråta. Så jag gick runt i radhuset i Uppsala och grät så jag tjöt och knappt hörde vad Lilleman sjöng och kände mig som världens mest patetiska morsa. Men jag är inte särskilt patetisk förstår jag nu. Jag är sensitivt begåvad och det är den jag är. Jag måste bara komma till en acceptans, så jag kan använda det positiva från denna vetskap och försöka arbeta bort det negativa, eller i alla fall inte lägga så mycket kraft på den.

Ja, jag har förstås inte alla svar och faktum är att jag bara är i början av boken, men den är tillräckligt intressant för att ha lyckats väcka ett starkt intresse hos mig och tillräckligt intressant för att jag ska lägga ganska mycket tankemöda på att fundera på detta med HSP. Det har väckt tillräckligt intresse för mig för att jag ska skriva detta inlägg. Innan jag ens har läst ut boken.

På sajten HSPerson kan du testa om du själv är en HSP-person (högkänslighet) och om du vill läsa på engelska så kan du kolla här: The Highly Sensitive Person

OBS! Tillägg: