Foto: Fatou Touray
Jag känner en massa fler pappor som ägnar sig allt för lite åt sina barn, jämfört med mammor. Jo, självklart finns det en massa mammor som inte engagerar sig i sina barn heller, men som sagt, jag känner många fler pappor än mammor. Pappor som ringer sina barn för sällan eller inte alls. Pappor som inte träffar sina barn regelbundet. Pappor som aldrig någonsin uppoffrar sig på något sätt för sina barn. Jag känner pappor som inte skickar presenter, inte gungar sina barn, hjälper dem med läxan eller åker på semester med sina barn. Pappor som inte känner sina barns lärare, klasskamrater, dagiskompisar eller ibland inte ens vet vilken skola deras barn går på. Pappor som inte följer med och tittat på matcher, uppvisningar och tävlingar i sina barn fritidsintressen.
Ibland beror det på egoism, ibland på missbruk, ibland på en ny relation, ibland på ovänskap med mamman, ibland på omognad eller avsaknad för känslan av ett faderskap. Inget av dessa skäl är någon ursäkt. Barnet blir lika skadat oavsett anledning och det kan aldrig vara en ursäkt. Ansvaret ligger alltid på föräldern och inte på någon annan. Barnet har aldrig någonsin någon skuld i att ett barn och en förälder saknar kontakt.
Sedan finns det mammor som hindrar sina barn från att träffa sina fäder. Det är då fortfarande pappans ansvar att gå vidare lagligt för att få träffa sitt/sina barn, men dessa mammor som hindrar sina barn från att möta sina fäder, för att de själva är besvikna, svartsjuka, arga på sitt/sina barns far har inte barnens bästa för sina ögon. Dessa mödrar är blinda av hat. När man är så blind för hat att man låter hatet gå ut över sina barn är man ingen bra förälder. De skadar också sina barn.
Självklart finns det undantag. Ett barn kan behövas skyddas från sin förälder om det finns ett missbruk eller våld eller något annat som direkt kan skada ett barn. Men i dessa fall bör man också försöka lösa det rättsligt så långt det är möjligt.
Vilken skada kan då ett barn ta av att inte få träffa båda sina föräldrar? Det vet man förstås inte. Det finns många olika teorier på detta, men att ett barn inte mår bra av att inte ha kontakt med båda sina föräldrar är skadligt för barnet både direkt och indirekt. Att bli övergiven och sviken av en eller båda sina föräldrar kommer alltid att få negativa konsekvenser.
Jag är ju inte alls övertygad att ett barn måste fara illa av en skilsmässa, även om jag tror att de flesta får någon form av negativ påverkan, men den behöver alltså inte vara av ondo för ett barn, utan jag tror det handlar helt och hållet om hur de vuxna hanterar skilsmässan.
FNs BARNKONVENTION behandlar flera punkter med dessa omständigheter. Det finns en anledning till att de finns och det finns en anledning att de är viktiga för våra barns utveckling.
I det fall jag känner till finns ju många skäl – men allra längst ner i botten tror jag det ligger ett maktbehov. Viljan att vara barnets allt. Så länge pappan finns där får hon inte makt över barnet. Hon vill vara i kontroll, kunna tillåta besök bara ibland, och helst med sig själv närvarande, för att hela tiden kunna säkerställa att hon är den som står barnet närmast.
Jag som själv är skild från en barnafar som var bättre förälder än jag på vissa plan (och sämre på andra) vet ju hur jobbigt det är när barnen jämför hela tiden: ”hos pappa får vi …” och ”pappa brukar alltid”. Jag har absolut haft den där förbjudna känslan av att ”vad mycket lättare om han inte fanns där och fick ungarna att ställa de här kraven på mig”, men det är ju en tanke som flyger in i huvudet och som man sedan omedelbart slår bort. För man inser hur fel det är. Men för att kunna inse det är behövs empati och insikt i andra människors behov.
Trots allt tror jag de flesta har det i tillräcklig grad – men alltför många inte.
Ja, jag tror också det kan vara en naturlig känsla eller tanke, men i slutänden tror jag att de mödrar som faktiskt driver på detta och genomför det i praktiken är mammor som inte har sina barns bästa för ögonen. Att tänka en ”elak/dålig/ond/egoistisk” tanke är ju trots allt ganska långt ifrån att vilja genomföra den. Det kan absolut ligga kontrollbehov bakom. I vissa av de fall jag känner till där mödrar betett sig på detta sätt har det ofta legat svartsjuka bakom och det är ju också ett sätt att inte ha kontroll, att vilja återta kontrollen. Oavsett skäl så tycker jag det är ett enormt svek mot barnet/barnen.
Hm…
Jag är en av dem, som har barn med en pappa som inte träffat dem speciellt mycket.
I början försökte jag uppmuntra, trots att jag verkligen inte tyckte att det kändes viktigt att de umgicks med en opålitlig man, med missbruk och stora svårigheter att ta ansvar.
Jag kontaktade till och med BUP för att få råd hur jag skulle klara av att försöka tona ner min ovilja inför barnen (vilket senare tolkades som att jag haft problem med barnen då)
Det blev så många inställda, uppskjutna tillfällen, att jag när han slutade höra av sig inte la ens ett endaste litet strå i kors för att det skulle fortsätta.
Den som sett in i ögonen på förväntansfulla små barn bytas mot sorg, ilska och djupaste besvikelse får svårt, jävligt svårt att hitta motorn för att driva på för umgänge…
Jag tycker i och för sig inte alls det är samma sak att inte fortsätta uppmuntra när man ser något negativt i det, som att förhindra eller stoppa en kontakt mellan ett barn och den andra föräldern.
I FNs Barnkonvention står det också (punkt 9): ”Ett barn ska inte skiljas från föräldrarna mot deras vilja, utom när det är för barnets bästa. Ett barn som är skilt från föräldrarna har rätt att träffa dem regelbundet.” Alltså: Barnet HAR RÄTT, inte ska tvingas.
Vidare står det även (punkt 33): ”Varje barn har rätt att skyddas mot droger.” Det kan ju innebära att barnet inte bör träffa en förälder som har missbruk. Kanske inte alls, eller kanske mycket restriktivt. Beroende på situation och person, förstås.
Ja, det är just den besvikelsen och hur man kan se att många barn faktiskt tar direkt skada av detta som gör mig upprörd!!
Ett barn har rätt till båda sina föräldrar, tycker jag. Men sen kan det finnas saker som gör att en förälder inte är bra för barnen, föräldrar som missbrukar, som du nämner, är ett sånt exempel.
Ja, precis! Ett BARN har RÄTT till BÅDA sina föräldrar, men det finns fall där ett barn bör skyddas från sin/sina förälder/föräldrar. Även dessa punkter berörs ju i FNs Barnkonvention.