När vi har gett det där yttersta av oss själva och ändå inte kommer fram till det vi strävat efter, då är det så lätt att bli extremt självkritisk. Att bli självkritisk behöver inte vara något negativt i sig, jag tror det är bra att vi rannsakar oss själva och försöker komma fram till våra egna brister i olika sammanhang, för ingen av oss är perfekt och vi gör alla misstag på vägen i våra liv. Många av dem lär vi oss av så vi kan göra om och göra bättre. Jag tror därför att självrannsakan och självkritik i sig är nyttigt och bra för oss.

Men sen kan det ju också bli lite för mycket. Att vi är så självkritiska att vi förlorar vår självkänsla och vårt självförtroende. I alla fall för en period och det tror jag inte är så bra.

När vi inte tycker om oss själva så blir det svårt för någon annan att tycka om oss också. Självförakt är skadligt för oss och kan till och med ”smitta av sig”. När man utsätts för massiv kritik av andra eller sig själv är det lätt att börja förakta sig själv.

Men om vi kommer förbi den biten och försöker ha lite distans till oss själva och se att vi kanske inte gjorde en perfekt handling, men vi är beredd att göra om och göra rätt, då är det oftast lättare att sätta våra egna ord och handlingar i ett större perspektiv och då är det också lättare att försöka bli lite bättre människor utan att vi gör våld på oss själva och förhandlar med våra medmänniskor om sånt som vi egentligen inte tycker är förhandlingsbara.

Ibland kan det vara tvärt om också. Vi får sån uppskattning av vår omvärld, vi får sånt positivt bemötande av människor omkring oss och vi är så nöjda med våra egna handlingar och hur våra liv rullar på att vi kan få en i det närmaste ”grandios” uppfattning om oss själva. Det kanske är då vi egentligen borde sätta oss ned och rannsaka oss själva och våra handlingar? När vi inte riskerar att bli så självkritiska att det riskerar att bli ett självförakt. Att se kritiskt på oss själva för att kunna gå vidare i våra liv utan att vara varken i höjden eller i botten.

I slutänden är de flesta av oss ändå ganska ordinära människor som gör gott och som gör misstag och som sårar våra medmänniskor vare sig vi vill det eller ej.

Men i slutänden tror jag att det är jätteviktigt att vi tycker om oss själva. Inte bara hittar en acceptans för den vi är, utan att vi genuint tycker om oss själva som människor. Hur ska andra människor annars kunna tycka om oss om vi inte ens tycker om oss själva?