Sjuk och gravid?

Jag, när jag väntade Mabou

Folk är olika. Jag har alltid avundats dessa kvinnor som jobbar hela sin graviditet utan problem. Jag har alltid avundats dessa kvinnor som har ett träningspass innan hon åker upp på förlossningen. En kompis mamma cyklade upp till förlossningen när hon skulle föda sitt fjärde barn.

Jag har alltid avundats dessa kvinnor. Själv har jag haft tunga graviditeter alla fyra gånger. Jag har mått illa. Inte de första tre månaderna, utan hela graviditeten. Jag har varit så oerhört trött. Jag har haft magsmärtor som jag legat inne för i ungefär sammanlagt två veckor under varje graviditet. Jag har haft illamående som gjort det omöjligt för mig att stå rakt upp och ner för då har jag blivit yr och svimmat.

Jag har i och för sig njutit av graviditeterna i sig, men de har verkligen varit tunga. Med Mabou fick jag dessutom foglossning och lite annat som gjorde att jag fick bära någon slags stödkrage runt magen.

Som någon slags kompensation så har naturen gett mig oerhört lätta förlossningar väl värda att väcka avundsjuka hos andra kvinnor. Mina förlossningar har varit oerhört snabba. Binta tog 45 minuter, Jai hann jag knappt ur taxin, jag fick en av de allra sista värkarna när taxin stod utanför förlossningen och Jai ´s pappa fick slita ut mig, precis under värken, då taxichauffören var hysterisk över att han trodde jag skulle föda i hans bil… Jai ´s förlossning tog 20 minuter. Förlossningen av Isatou tog 1 ½ timme och den med Mabou tog längst tid, men ändå bara 2 ½ timme. På grund av mina snabba förlossningar hann jag inte få något smärtstillande under någon av mina förlossningar, förutom lustgas (tack gode, gode gud för lustgas!!) och jag har aldrig spruckit eller blivit klippt under någon förlossning.

Vidare har jag mått så otroligt bra efter mina förlossningar att jag lätt hade kunnat åka hem och skrubba taket direkt efter! Med tandborste!

Men, som sagt, jag har i stället haft väldigt tunga graviditeter och alltid fått gå på specialmödravården då mina graviditeter varit orosmoment även för sjukvården.

Jag har varit sjukskriven i olika omgångar under mina tre första graviditeter. När jag var gravid med Mabou höll de precis på att ändra det där och när jag mådde som sämst och även fick foglossning, så beklagade läkaren att hon inte kunde sjukskriva mig på grund av de nya reglerna. Graviditet är ingen sjukdom. Så långt var jag med. Men. Graviditet kan också ge vissa sjukdomar som sätter ner ens arbetsförmåga. Till exempel foglossning. Eller till exempel ett konstant illamåendes som innebär att det blir omöjligt att genomföra sitt arbete. När jag låg inlagd på sjukhuset så blev jag sjukskriven under sjukhusvistelsen. Men så snart jag blev utskriven så förväntades jag kunna arbeta igen.Det var Försäkringskassans nya regler som hindrade läkarna från att skriva ut dessa intyg.

Jag minns att jag då tänkte att den här regeln skulle komma att ändras ganska snart, för det här kan kvinnor inte acceptera. Det var en del på tapeten då, 2002, men någon riktig förändring verkar i praktiken inte ha skett!

Nu först läser jag om starka reaktioner i denna diskussion. Aftonbladet skriver om det hela:

Fallen är rörande exempel ur vanliga svenska kvinnors liv och reaktionerna från Aftonbladets läsare har inte låtit vänta på sig.

– Var det inte Försäkringskassan själv som hävdade att det inte är sjukdomen, utan arbetsförmågan är avgörande för att få ersättning? skriver en läsare.

Vidare anges att man nu har anmält hela saken till DO, för diskriminering. Kristin Jonsson ´s fall kommer snart att tas upp i Tingsrätten. Ludmilla, som själv är läkare och just nu gravid, skriver också om sin syn på saken.

Kontentan är nog att vi alla kvinnor är olika. Det finns de som dansar sig igenom en graviditet, utan att knappt märka av sin graviditet, sedan finns det de som har det väldigt mycket tyngre. I min värld är det viktigast att man gör en individuell bedömning.

Det gäller förstås även de som är sjuka utan att vara gravida!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intervju med Therese om att vara ung och sjuklig

Jag har stött på flera unga, vackra kvinnor i mitt liv, som på utsidan ser friska och krya ut, men som i verkligheten lider av sjukdomar eller smärtor av olika skäl, som inte syns utanpå. Therese är en av dessa unga tjejer som är ung och vacker, men som varit sjuklig under en längre tid. Det är naturligtvis sådant som påverkar en människa. Det här är min andra intervju i min andra intervjuserie. Möt här Therese när hon själv berättar om sina svårigheter, samtidigt som hon utstrålar hopp och levnadsglädje.

Du har, trots att du fortfarande är ung, drabbats av flera sjukdomar. Kan du berätta lite om dem?

Allting började egentligen när jag som 18-åring en dag upptäckte att jag hade en kal fläck i mittbenan uppe på huvudet. Två veckor senare hade jag tappat mitt tjocka midjelånga blonda hår samt allt hår på både kropp och huvud inklusive ögonfransar och ögonbryn. Under denna period sökte jag flera läkare och hamnade till slut på hudkliniken där jag blev hemskickad med en remiss på en peruk utan någon vidare förklaring. Jag hade drabbats av sjukdomen alpoecia universalis som är en autoimmun sjukdom. Innebär i princip att mitt eget immunförsvar ser mitt hår som något farligt och attackerar det vilket gör att det faller av och sen inte växer ut. Att råka ut för en sådan sjukdom är ett stort trauma för vem som helst, men framförallt för en tonårstjej som nyss funnit sig själv. Jag kände mig inte längre som en riktig kvinna och det kändes som att en del av min identitet försvann med håret.

Ett par år senare jobbade jag under högt tempo som kundtjänstpersonal vid ett callcenter. Jag var timanställd och ville så gärna ha en fast anställning att jag valde att jobba alla helger, extratimmar mm som jag blev erbjuden. Jag drabbades av upprepade infektioner och satt flera gånger på jobbet med hög feber samtidigt som jag knaprade panodil. Jag fick penicillin för mina upprepade bihåleinflammationer och en morgon vaknade jag alldeles prickig. Jag valde att gå till jobbet i alla fall men under min arbetsdag mådde jag bara sämre och sämre och till slut var jag tvungen att lämna jobbet för att söka vård. När jag kom ut på parkeringsplatsen hade min tunga svullnat upp, jag hade svårt att andas. Jag lyckades ringa en ambulans innan jag förlorade medvetandet och det sista jag minns var ljudet av sirenerna och hur jag tänkte att en parkeringsplats var ju ett himla trist ställe att dö på. Jag vaknade i ambulansen och det visade sig att jag fått en allergisk chock av penicillinet. Två dagar senare var jag tillbaka på jobbet igen. När det var dags för att besluta om vem som skulle få förlängt kontrakt och vilka som skulle gå var jag en av dem som fick gå.

Någon vecka senare vaknade jag och hade dålig känsel i ansiktet. Efter 3 besök på akuten konstaterades det att jag drabbats av en vänstersidig central facialis pares, alltså en halvsidig ansiktsförlamning. Jag förlorade all syn, hörsel, känsel och smak i vänstra ansiktshalvan och hamnade på sjukhus under ett par veckor. Slutligen efter en operation släppte förlamningen och jag började bli människa igen.

Jag blev dock sjukskriven pga att stressen gjort mig alldeles slutkörd. Familjen bestämde sig för att resa iväg den sommaren och under min semester i värmen upptäckte jag att jag hade svårt att gå. Min vänstra kroppshalva hängde inte med och jag hade smärtor och konstiga stickningar, domningar och andra neurologiska symtom. När jag kom hem sökte jag läkare men än idag har jag ingen förklaring på vad det egentligen är som gjort att detta hände. Troligen hänger det på något vis ihop med ansiktsförlamningen.

I Juni förra året började jag känna mig trött och svag. Jag sov 20 timmar varje dygn och det kändes som att jag aldrig skulle bli pigg! Mina neurologiska problem tilltog och jag sökte vård hos min husläkare som skickade mig till en neurologisk avdelning för ännu en utredning. På avdelningen började jag öka kraftigt i vikt, drabbades av en okontrollerbar törst och fick svårt med att kissa. Detta var inget som uppmärksammades utan jag skickades hem. Väl hemma kom jag till en medicinsk avdelning där jag mer eller mindre idiotförklarades. Det togs massor med prover och det enda svar jag fick var att sluta med lightläsk så skulle nog vikten rätta till sig. Efter ett par veckor ringde telefonen och jag blev kallad akut till sjukhuset. Man hade sett i mina prover att jag hade farligt låga kortisonvärden. Jag togs in och blev inlagd. Jag hade nu ökat 30 kilo i vikt, min kropp var oigenkännlig, jag drack 4 liter om dagen, kunde bara producera 3 dl urin och var konstant trött och törstig och svimmade med jämna mellanrum. Mina ben samlade vätska och var som trädstockar.

Läkaren på denna avdelningen var ett riktigt svin. Säkert duktig på sitt jobb men fruktansvärt elak mot mig som patient. Nedvärderande och med taskig attityd. Jag kände hela tiden att han aldrig trodde mig utan att jag var där för att bevisa att jag var sjuk, inte för att han skulle hjälpa mig. Efter många om och men konstaterades att jag hade brist på kortison och jag skickades hem med kortisontabletter som visserligen tog bort en del symtom men knappast hjälpte min vikt. Jag ökade ytterligare 10 kilo innan jag kom till Universitetssjukhuset i Lund och Endokrinologavdelningen. Väl på plats på den nya avdelningen togs alla mina mediciner bort och sattes ut. Jag hade sedan tonåren behandlats för depression och för att göra det lätt för sig skyllde man mina symtom på medicinerna att de skulle vara biverkningar. Jag var sängliggande i 3 veckor och min kropp samlade nya krafter och givetvis blev mina provsvar bättre. Inte konstigt eftersom jag ju låg i total vila. Man gratulerade sig själv och skickade hem mig utan några mediciner och ”frisk”.

Det dröjde inte länge innan min kropp brakade ihop igen och idag är jag tillbaka på ruta ett med svimningar, hjärtklappning, smärtor, törst, svullna ben mm.

Du har vid upprepade tillfällen sökt vård, men känner dig inte nöjd med bemötandet. Berätta lite om hur du har upplevt det?

Jag har hela tiden blivit bemött med misstänksamhet. Det har känts som att ingen trott mig när jag berättat om mina olika symtom. Jag har blivit behandlad som mindre vetande. Så fort det framkommit att jag behandlats för depression så har de valt att förklara mina problem som psykosomatiska.

Hur hade du velat bli bemött i stället?

Med respekt och med ett öppet sinne. Jag hade önskat att de läkare som träffat mig verkligen tagit sig tid att lyssna på mig och litat till mina ord och vad jag har att berätta. Den enda av alla läkare jag jag träffat som behandlat mig som en medmänniska är min distriktsläkare på vårdcentralen, hon har hela tiden litat fullt ut på mig och stått vid min sida.

Tror du själv att du hade blivit bemött på ett mer respektfullt sätt om du hade varit äldre?

Ja det tror jag absolut! Så fort jag sökt vård på egen hand har jag mött den här nonchalansen jag berättat om men när mina föräldrar varit med har det varit helt annorlunda. Då har man plötsligt lyssnat till mig och tagit mina ord på allvar. Men som 25-åring ska man inte behöva ha mamma med sig för att få korrekt vård som man faktiskt betalar för.

Hur ser din sjukdomsbild ut idag?

De senaste 10 dagarna har jag svimmat tre gånger. Jag har kraftiga smärtor i benen, huvudet och magen. Mina leder värker och är svullna, liksom mina ben som är fulla av vätska. Min vikt står tack och lov stilla men den går inte ner, trots diet. Min kropp är täckt av bristningar och ser hemsk ut. Jag är trött, näst intill utmattad och har ingen kraft över till något alls. Jag sover större delen av dagarna. Har ingen aptit och har tappat lusten till det mesta. Jag känner mig som en ung kvinna fångad i en gammal dams kropp.

Hur ser prognosen ut för framtiden?

Jag vet faktiskt inte. Jag har en tid i slutet av månaden till en endokrinolog för en poliklinisk utredning. Så denna gången slipper jag bli inlagd. Min läkare på vårdcentralen har en teori om att jag har en tumör någonstans i kroppen som producerar kortison i cykler och det skulle förklara flera av mina symtom. Jag ser cushingoid ut dvs jag ser ut som att jag har överskott av kortison i kroppen men mina prover visar att jag har kortisonbrist. Om denna teorin stämmer så finns det goda chanser för mig att bli frisk. Om inte så får minsann läkarna fortsätta leta tills de kommer på vad som är fel, för jag vägrar ge upp mitt liv redan!

Hur känns det när dina jämnåriga ska iväg på en massa roliga saker, som du inte kan följa med på, för att du inte kan?

Jag blir ju så klart ledsen, arg och frustrerad. Det känns orättvist att jag aldrig kan få bestämma själv utan att det är min kropp, min sjukdom som har kontrollen över mitt liv. Jag vill ju ha roligt som alla andra inte ligga och ruttna i väntan på att sjukhuset ska kalla mig till nästa besök.

På vilket sätt skiljer sig ditt liv från dina jämnårigas liv?

Jag måste alltid anpassa mina dagar efter min kropp. Jag kan aldrig vara impulsiv utan allt måste planeras in i detalj för att kunna genomföras. Jag är sjukskriven och det i kombination med min orkeslöshet gör mig väldigt ensam och isolerad. Jag är jag beroende av min omgivning för hjälp att sköta om mig själv och mina hundar och kan därför inte bo ensam utan de senaste månaderna har jag bott hemma hos mina föräldrar. Det är hemskt att vara beroende av andra när man klarat sig själv så länge. Jag är aldrig ute och festar, jag går sällan ut och fikar. Min plats är i hemmet. Jag har en underbar fästman men i dagsläget kan vi in inte bilda familj trots att det är något vi båda drömmer om. Jag lever ett helt annat liv än mina väninnor gör. Men jag tror samtidigt att det ger mig styrka. Jag måste kämpa varje dag för att fixa detta. De bra dagarna blir mer värdefulla och man uppskattar alla de små vackra sakerna livet har att ge.

Vad vill du säga till andra unga människor som drabbas på samma eller liknande sätt?

Ge aldrig upp. Var en jobbig patient. Det har visats i studier att de som har störst chans att bli friska är de som ställer krav på sin vård och sina läkare.  Acceptera aldrig ett nej. Det finns alltid mer att göra. Tveka inte att anmäla om du känner dig illa behandlad. Det finns alltid en chef som står över din läkare som du kan kontakta. Om du inte är nöjd med vården sök dig vidare. Var en igel i ändan på dem tills du får den hjälp du förtjänar. Vi betalar för vården med våra skattepengar, vi har samma rättigheter som alla andra och ingen ska få oss att känna oss mindre värda för att vi är unga med komplicerade sjukdomar eller har en psykisk sjukdom i grunden!

Är det något du särskilt vill lyfta fram eller tillägga?

All vårdpersonal jag träffat har inte varit dålig, men generellt är det läkarna som nonchalerar och nedvärderar. Sköterskorna är oftast änglar som tar sig tid med patienterna och lyssnar och tröstar.

Länkar:

Thereses Blogg

Alopeciföreningen

Hypophysis

Min första intervju i den andra intervjuserien var:

Intervju med Carl Cykeltaxi

Det pågår just nu en insamling till Carl, mer om det kan du läsa HÄR!

Tidigare intervjuer finner du längst ner i DENNA länk!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Nu är det kört…

…för nu är omröstningen avslutad och vi kan bara vänta och se. Det ska bli spännande att se om det är de man har tippat som vinner sina kategorier eller om det är några andra? På måndag får vi resultaten på Bloggalan och nu återstår bara att hitta någon trasa att ta på sig…

Till er som har röstat på mig: TACK så mycket för varje röst ni har givit. De betyder mycket för mig, oavsett hur det går, för det är skönt att veta att det finns någon som tror på en, någon som läser det jag skriver och som visar sin uppskattning för det.

Nu känns det som jag kan skriva lite mer ”fritt” igen. Jag har knappt vågat skriva vissa saker den gångna veckan, av rädsla för att det ska se ut som ”röstfiske”. Haha… Nåja, nu känner jag att jag har fria händer igen och inget som mentalt bakbinder mig!

Dessutom är jag på bättringsvägen, efter att ha legat och vilat, tagit ett varmt bad och tagit det lugnt.

(Detta inlägg tog bara några minuter att skriva, medan det på förmiddagen tog flera timmar, eftersom jag var tvungen att springa och spy, lägga mig och vila på soffan och kom av mig hela tiden! 🙂 )

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Lucka 13

Nu är det dags för lucköppning igen i bloggkalendern. Vi har hunnit fram till lucka tretton nu. Tretton är ju som bekant lucia och därför handlar dagens fråga naturligtvis om lucia.

Kalendern är en ny fråga varje dag. En fråga som handlar om denna blogg på något sätt. Kalenderns sista lucka är naturligtvis på julafton med lucka 24.

Svaren finns att hitta i min blogg och den som har flest rätt kommer att vinna min bok i pocket; En Tonårsmorsa mitt i livet. Om det är flera som har lika många rätt, så blir det den som svarar rätt först den sista dagen (julafton) som kommer att bli den slutliga vinnaren av boken, men om det är flera som vinner, så får de övriga ett tröstpris, oavsett hur många det är. Tröstpriset är hemligt förstås. Når du svarar på frågorna spelar ingen roll, du kan alltså även gå tillbaka och göra det i efterskott, bara det är före julafton. Det som gäller om flera har lika många rätt är det den som svarat rätt först på julafton, när den sista frågan kommer upp, som har vunnit!

Bakom lucka tretton döljer sig följande fråga:

Inför en lucia, när jag hade flätat alla tre döttrarnas hår med långa, smala flätor i över en veckas tid för att de skulle vara fina inför jul och lucia, så åkte de, alla tre på en sjukdom och kunde ändå inte fira lucia i skolan. Vilken sjukdom var det de fick?

Tips: Ni kan alltid använda er av sökrutan högst upp för att skriva in sökord och leta i gamla inlägg. Vissa svar kan också finnas under fliken ”Personligt” eller ”Ego-lista(media)! ;-)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Den där jävla cancern. IGEN.

Jag har skrivit tidigare om min väninna och tillika bloggvän Alter Ego. Vi har varit bloggvänner sedan jag började blogga för tre och ett halvt år sedan och så småningom blev vi även vänner IRL. Vi har åkt på besök till varandra och vi har framför allt hållit kontakt via telefon flera gånger i veckan de senaste åren. det är förövrigt hon som har skapat hela min bloggsida och domän och är min tekniska support.

Jag nämnde för ett tag sedan att hon nu har cancer. Det gör mig ont att se henne lida så av denna djävulska sjukdom. Inte blir det lättare av att det nu är klart att hennes yngsta son ska delta i melodifestivalen. I början av veckan skulle de hålla presskonferens i Stockholm. Alter Ego såg oerhört mycket fram emot att få delta i denna presskonferens.

Hon blev utskriven från sjukhuset kvällen innan och planen var att hon och sonen skulle åka till Stockholm nästa morgon. Tyvärr blev det inte så. Sonen fick resa själv, då Alter Ego fick åka ambulans in till sjukhuset natten innan. När hon ringde mig för att meddela detta, grät hon.

Jag har gått in på hennes sida åtskilliga gånger de senaste dagarna. Jag har läst de två senaste inläggen och försökt kommentera dem. Jag har fortfarande inte lyckats lämna en enda kommentar…

Det är svårt att se någon förändras så enormt till det yttre…

Det är svårt att se någon må så dåligt. Det är svårt att se någon förändras så mycket. Det är svårt att veta att en människa mitt i livet, lida av en sådan sjukdom som cancer. Med barn och det lilla barnbarnet omkring sig…

Att läsa om hur illa behandlad och åsidosatt hon känner sig, gör knappast saken bättre. Lyssna på Alter Ego ´s uppmaning och LÄMNA BLOD!! Till alla er som kan och får.

Det var även Alter Ego som gjorde den icke alls smickrande videon på mig (ja, jag bjuder på det):

(Tyvärr verkar inte videon funka här, men du kan titta på den i DETTA inlägg, klickbart)

Här var något annat roligt som Alter Ego gjorde åt mig:

Skvallerbloggen om Tonårsmorsa

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Det känns tomt inombords

I morse när jag vaknade kände jag tomhet. Bara tomhet. Jag vaknade tidigt, trots att jag inte sovit på nära två dygn igår när jag la mig. Jag vaknade redan vid 05.30 och kunde först inte somna om. Jag vankade runt i lägenheten medan barnen sov.

Efter någon timme somnade jag dock och sov till klockan 10, ungefär. När jag väl klev upp, så kändes det helt tomt i min kropp. Jag blev väldigt snabbt medveten om att något var väldigt förändrat och annorlunda.

Jag vet att det blir lättare med tiden. Jag vet att smärtan kommer att bli svagare med tiden. Men just nu är det svårt. Jag försöker trösta. Trösta barnet som mist sin far.

Jag försöker lyfta fram ljusa minnen. Det som varit bra, det som bringat glädje och ljus i våra liv. Sjukdomen, smärtan, sorgen, den yttre förändringen är också en del av det passerade, men det tillhör den mörkare delen. Det finns plats för den också, men just nu försöker vi fokusera på det ljusa. Vad han sagt de sista veckorna, sådant vi skrattat åt och sådant vi känt glädje av att höra, vem han var under ett helt liv. Hans personlighet. Hur han ansträngde sig för att folk skulle vara glada och ha kul. Det var viktigt för honom. Att folk skrattade, dansade och var glada…

Men det är tomt idag. Mycket tomt.

Till sist vill jag upprepa:

Om du har en endaste krona att avstå, glöm inte kampanjen mot cancer:

Jag vädjar nu ÄNNU mer om att fortsätta stödja rosabandet kampanjen som alla ni som läser min sida kan vara med och bidra till. Vi har redan lyckats samla ihop 1100 spänn! En liten eller stor summa, du bestämmer själv! Klicka på den rosa loggan om du vill vara med! I morgon är den sista dagen jag kommer att ha detta med, då kampanjen avslutas i och med att Oktober månad tar slut, så ta chansen nu och var med och ge ditt stöd mot cancer.


Stöd min insamling på Rosa Bandet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

När telefonen ringer…

Jag är rädd. Jag är rädd för att mista.

Jag har under den senaste dryga veckan skrivit att döden har kommit lite för nära i min familj. Så nära att jag börjar känna stanken av den. Döden doftar inte. Den stinker, har jag insett.

Jag har skrivit om två personer som står familjen nära som står inför något som börjar stinka död. Jag är inte rädd för döden i sig, man jag är oerhört rädd för att mista.

Den ena personen har väldigt kort tid kvar. Den som är en nära familjemedlem. Jag tror det handlar om dagar. Eller kortare än så. Jag har inte fått något hopp om att det skulle röra sig om längre tid än så… Mitt hopp är inte så stort. Varje gång telefonen ringer fryser mitt blod till is och jag blir nästan förlamad. Orörlig. Stel. Känner dödens stank. När samtalet inte bär död med sig andas jag ut. Ett djuuupt andetag. Jag blir skrattig och känner mig lättad. Jag ber. Jag ber att det ska ske smärtfritt. I alla fall så smärtfritt som möjligt. Jag ber. Jag ber för personens kropp och själ. Men jag har inte givits mer hopp än så…

Den andra personen har kommit att bli något av en familjemedlem, fast hon inte är det. Vi började som bloggvänner några år tillbaka. Hon kom på besök. Vi blev nära. Som två systrar. Våra barn blev nära. Hennes barn, nära oss och mina barn nära henne och hennes barn… Vi har hunnit med så mycket tillsammans. Med och utan barn. Med semestrar och vardag. Med långa telefonsamtal. Många telefonsamtal. Med chattar, med en massa tok. Med besök. Med flera besök. Med ännu fler besök. Med skratt och med tårar. Med överraskningar och mer överraskningar. Hon är nu svårt sjuk. Jag hoppas, hoppas, hoppas att döden inte tänker knacka på hennes dörr. Jag hoppas hon ska besegra skiten! Jag hoppas att döden bara kommer med sitt stinkande tryne, för att sedan ge sig av, med svansen mellan benen. Jag har inte kraft nog att ta in mer än så just nu. One thing at the time…

Allt handlar om CANCER!

Jag är arg, förbannad, precis som Alter Ego själv är, när hon kommenterar Ludmilla ´s blogg, som handlar om just döden. Alter Ego har under en lång tid sökt hjälp, utan att ha blivit riktigt lyssnad på. Inte tagen på allvar. Nu är hon i stället illa däran och det gör mig oerhört ont!!

Återigen: FUCK CANCER!!

(All olikfärgad text i detta och andra inlägg är klickbara länkar)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Förlåtelse

I morse åkte vi igen. Jag och ena dottern. Till Stockholm för att besöka den nära anhöriga som är svårt sjuk. Det blev ett fint besök. Inte lika chockartat som det vi hade i Lördags. Det besöket var smärtsamt och svårt. Besöket idag var mer fridfullt, mer finstämt. Ändå är det svårt att se livet rinna ur en person som varit stark, levnadsglad och full av liv…

Vi talade om sånt som passerat. Sånt som varit dåligt och sånt som varit bra. Det var bra. Det känns skönt att ha sagt det jag sa och det var skönt att få höra det jag hörde.

Tänk ändå, när man kommer till livets slutskede, vad lite saker spelar roll från det förflutna. Det som gjort ont och helt plötsligt inte alls gör det. Det som inte ens längre spelar någon roll.

Jag inser mer än någonsin hur viktig FÖRLÅTELSE är. Jag ber om förlåtelse till dig för det onda jag kanske har gjort och jag förlåter dig för det som gjort ont. Inget av det där spelar längre någon roll. Tack för att du finns.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

En annan slags smärta

Vi åkte från Stockholm igår eftermiddag. Vi tänkte gå och äta någonstans först. Det var jag och en av döttrarna. Men trots att båda var hungriga, så hade ingen någon matlust, så vi bestämde oss i stället för att handla med oss något på tåget. Dottern ville handla något på Burger King, så vi ställde oss i kön. När jag står framme vid kassan och dottern gör sin beställning, så inser jag att mina tårar rinner fritt.

Jag har en bild framför mina ögon på dig. Vi hade precis besökt dig på sjukhemmet. Jag kände inte ens igen dig. Trots att vi känt varandra i 19 år. Eller egentligen i 22 år, om vi ska vara nogräknade. Du är dig inte alls lik längre. Vi har delat så mycket och i många år har det varit lättare att tänka på och minnas alla oförrätter, all osämja. Men på en sekund, när jag ser dig där på sjukhemmet så lägger jag allt det där bakom mig. Åratal av känslor av oförrätt. På en sekund är de borta. Nu är det mycket lättare att tänka på allt det fina vi hade. Allt roligt. Alla tokigheter. Allt skratt. Allt vi delat och minnen som känns bra och viktiga att tänka på. Helt plötsligt kan jag räkna upp en lååång lista av bra egenskaper som tillfaller dig. Något som varit helt omöjligt för en månad sedan. Smärta stod i vägen för det då och nu är det smärta som förlöser mig. Smärta, fast på ett annat vis.

Allt har sin tid.

Det finns en tid för allt som sker;

En tid för födsel, en tid för död,

En tid att plantera, en tid att rycka upp,

En tid att dräpa, en tid att läka,

En tid att riva ner, en tid att bygga upp,

En tid att gråta, en tid att le,

En tid att sörja, en tid att dansa,

En tid att kasta sten, en tid att samla stenar,

En tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,

En tid att skaffa, en tid att mista,

En tid att spara, en tid att kasta,

En tid att riva sönder, en tid att sy ihop,

En tid att tiga, en tid att tala,

En tid att älska, en tid att hata,

En tid för krig, en tid för fred

Allt har sin tid

Text hämtad från Bibeln, Predikan kap:3.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

När döden kommer nära…

Jag har tidigare i veckan skrivit om hur döden kommit nära i vår familj. Det är underligt det där hur man börjar omvärdera sitt eget liv och sina närstående när döden kommer nära. Hur man börjar omvärdera vad som är viktigt i ens liv och prioritera bort det som inte är viktigt!

Hur vill jag att mitt liv ska se ut? Hur vill jag att min död ska se ut? Med mitt liv just nu är jag relativt nöjd. Jag har en önskan om att fortsätta utvecklas, både yrkesmässigt och privat. Jag kommer att jobba för det. Jag har naturligtvis också drömmar och önskningar för framtiden som jag tänker jobba för att uppfylla. Sedan har jag också drömmar som jag nog väljer att behålla som drömmar. Jag tror att drömmar är bra.

Hur ens död ska se ut, är ju inte något man kan påverka (för det mesta), men såsom de flesta människor så hoppas jag förstås att jag har många, många år kvar av mitt liv. Däremot så vet jag att om vi drabbas av sjukdom eller olycka, så kan man inte påverka det särskilt mycket. Man väljer inte en dödlig sjukdom och man väljer inte att förolyckas i en olycka man inte kunnat förutse. Problemet är att de flesta i min omgivning som gått bort eller som står inför den svåra vetskapen att de kanske inte har så långt kvar, har drabbats av just sjukdom. Det får mig att tänka till lite!

Jag hoppas som sagt att att jag har många år kvar av lycka, glädje, sorg och allt annat som hör livet till, men när det väl är dags, så har jag sagt till mina barn att de ska sjunga ”Mama” av Brenda Fassie på min begravning. För något år sedan tränade de faktiskt på den, för just den sakens skull, sedan kom de och sa: ”Men mamma, jag tror inte vi klarar det (att sjunga) om du är död…” Nåja, i annat fall kanske de kan spela låten för mig i alla fall? Att originalsångerskan själv skulle sjunga, är ju uteslutet, eftersom hon själv gick bort för några år sedan…

Ibland blir jag väldigt rädd när jag tänker på döden, dels för att vi inte vet vad som kommer efter den, men också för att den är så väldigt slutgiltig. Det går liksom inte att ta tillbaka eller ändra…

Men ibland känns det som om jag inte alls är rädd, utan bara som om det är en del av livet som man måste acceptera och en tanke man måste försonas med.

Till sist en tanke till alla er som mist en närstående eller som själv drabbats av sjukdom.

Hur ser du på döden?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,