Mabou (6) har nu börjat skolan. Han tycker det är roligt och han verkar trivas bra.

I dag hände en sak som får mig att känna mig väldigt primitiv som människa. Jag har tidigare berättat om att Mabou såg så väldigt mycket fram emot att börja spela fotboll. Det var sånt tjat om denna fotboll att han till och med fick börja ett år tidigare. Eftersom hans familj på pappans sida är riktiga fotbollsfantaster, med en farbror som spelar mycket och pappas kusin är målvakt i Djurgården (Pa Dembo Touray) så hade Mabou själv stakat ut sin framtid som fotbollsproffs. Den första tiden tyckte Mabou också mycket riktigt att det var väldigt roligt med fotboll.

Efter ett tag så utsåg ett par tre killar sig själva på fotbollsträningen som att de var de enda i laget som borde få spela. Detta innebar att det var väldigt svårt för de andra att någonsin få någon passning eller på annat sätt känna att de deltog.

De började även köra med ganska mycket ful spel bakom tränarens rygg. Förutom att de bara passade varandra, så fällde de sina lagkamrater och var ganska taskiga mot de andra killarna. Mot alla utom en, som inte verkade ”allierad” med dem, men som var väldigt mycket duktigare än alla andra killar på plan. Han såg till att få bollen ofta och han passade även till de andra killarna, men om det inte var han som hade bollen så blev det svårt för någon annan att få den.

De sista två gångerna Mabou var där så körde de ganska fula saker mot honom, vilket resulterade i att Mabou vägrade gå till fotbollen. Jag, som förälder ångrade förstås då att jag inte pratat med tränaren, jag tänkte att han skulle se med tiden vad som pågick. Men nu vägrade alltså Mabou fortsätta med fotbollen.

Nu har jag planerat att han ska få börja en grupp som kör olika bollspel för att han dels ska få börja en annan grupp och dels ska få testa på lite olika bollsporter, för att se om han vill fortsätta fotboll eller i stället spela något annat.

I går när vi kom till skolan, såg jag en kille genom fönstret som vinkade till Mabou. Jag kände igen honom som en av de killar som kört med ”fulspelet” på fotbollen.

Idag när vi kom till skolan, stod killen på skolgården och lekte med en boll:

Killen: Hej!

Mabou: Hej!

Killen: Går du i ettan?

Mabou: Nej, i sexårs.

Killen: Jaha, jag går i ettan…

Mabou: Jaha. Har fotbollen börjat än?

Killen: Nej. Men jag har blivit jätteduktig i sommar…

Mabou: Jaha…

Killen: Men när fotbollen börjar igen ska jag spela ÄRLIGT!!

Mabou: Jaha. Men jag måste gå in nu.

Killen: Men vänta! Kolla vad jag kan!

Killen börjar trixa med sin boll, utan att lyckas särskilt bra.

Mabou: Nej, jag har inte tid, för jag ska gå in i skolan nu! Men hej då!

Den primitiva delen av min mammaroll kände att det var skönt att Mabou ”dissade” honom när han sökte kontakt. Jag kände också att det var skönt att killen sagt att han skulle spela ”ärligt”. Det måste väl ändå innebära att han hade insikt om att han INTE spelat riktigt schysst?

Jag kände mig skadeglad och samtidigt stolt. Stolt för att killen erkänt en svaghet. Stolthet för att Mabou visade att han inte var särskilt intresserad av killen, även om han ändå var artig och trevlig. Jag kände skadeglädje för att killen var så lagom kaxig nu när han inte hade sina kompisar omkring sig. Skadeglädje över att jag fick ”bevis” på att han inte hade spelat ärligt och primitiv för att jag kände dessa känslor.

Hur skulle du ha reagerat?

Läs även andra bloggares åsikter om Skadeglädje, Fotboll, Fulspel, Ärlig, Barn, Primitiv, Bollsport,