Mabou (7) är ett väldigt snällt barn. Vad jag menar med väldigt snällt är att han sällan ställer till med problem och väldigt, väldigt sällan är “dum” mot andra barn. Nu säger jag inte så för att jag är Mabous mamma, utan jag har barn som varit allt annat än “snälla” som barn och jag var fullt medveten om problemet då.

Gångerna Binta hittade på galna saker som barn är oräkneliga. Vad hon hittade på vissa gånger är inte ens något som går att nämna i en sån här “familjeblogg”. I´m not even gonna´go there…

Hur som helst. När det gäller Mabou har jag alltid fått höra att han leker bra med andra barn, att han är snäll, omtyckt och inte slåss. Det gör naturligtvis en mamma stolt och glad.

Men nu i sommar så kom det första klagomålet någonsin om att han varit “dum” mot ett barn. Det var en pappa som lite opedagogiskt kom hem till oss och skrek ord som inte heller ska nämnas i denna blogg. Jag var en *** och han skulle minsann ***.

Hur som helst så hade Mabou kastat en sten på pojken som fått en bula i bakhuvudet. Det satt djupt inne för Mabou att erkänna, men jag stod på mig eftersom jag tycker det är allvarligt när barn kastar sten, då konsekvenserna kan bli förödande.

Jag hade i alla fall långa samtal med Mabou, han fick utegångsförbud och vi gick över till familjen så vi fick prata igenom det som hänt.

Sedan dess har de lekt ibland på gården.

Härom dagen ringde Isatou (min 16-åriga dotter) mig när jag var på väg hem från jobbet:

Den där pojken som Mabou kastade stenen på har slagit Mabou så det sprutar blod från både munnen och näsan. När jag kom hem var Mabou ganska okej igen, förutom att det var blodfläckar lite överallt.

Jag tog i alla fall med mig Mabou hem till familjen och berättade vad som hänt. Jag hörde pappan inne i lägenheten, men av någon anledning kom han inte fram till dörren, utan det var mamman jag pratade med. Hon kom med en massa ursäkter om att hennes son kanske hade gjort så för att en annan pojke hade bråkat med honom dagen innan… o.s.v.

Jag förklarade att jag inte var arg. Att barn är barn och att de kan gå över gränsen ibland. Jag talade lugnt om att jag var glad att de meddelat mig när Mabou kastade stenen så att jag kunde prata med honom om det som hänt, så han inte gör så igen och att jag kom för att berätta för dem för att de ska kunna prata med sin son så han inte gör så igen. Jag ville visa att alla barn (inte bara andras) kan göra saker som inte är okej. Underförstått ville jag också visa att det kanske inte är helt lämpligt att stå och skälla ut en förälder för vad barnet har gjort, när ens eget barn gör något liknande några månader senare…

Det är liksom det som är poängen.

När jag gick hem från familjen igen, gick jag en annan väg än jag brukar och där, från ett helt annat håll kommer pappan cyklande, för att hämta sin son som var på baksidan av mitt hus,  vilket innebär att han måste ha tagit en rejäl omväg för att slippa stöta på mig. Han nickade ett “hej”, tittade ner i marken och hämtade sedan sonen.

Och jag tänker “Ja, skäms du! Inte för vad din son har gjort, men för att du stod där och skrek och förde liv hos mig för någon månad sedan…”

What goes around-comes around

Kasta inte sten i glashus

och

Ta reda på din egen skit, innan du börjar sopa rent framför grannens dörr

Ibland blir jag jäkligt less på vuxna och deras omogna beteende!

(Inlägget är inkopierat från Gästbloggen, där jag gästbloggade under en vecka.)

Läs även andra bloggares åsikter om barn, vuxna, skälla ut, omogna vuxna,