Visst har jag förstått. Jag har förstått att han är borta. Min dotters far. Jag har också på något sätt lyckats smälta att vi inte kommer se honom igen. Tror jag. Eller egentligen inte…
Idag skulle jag sätta mig och gå igenom några papper. Det var bland annat ett papper från skattemyndigheten. Det kallades för Dödsfallsintyg och Släktutredning. Där stod det. Klart och tydligt. Svart på vitt. Gift antal gånger: 1. Det står också datum för giftermålet och det står datum för skilsmässan. Jag hade glömt datumet för skilsmässan, men blev nu påmind. Mitt fulla namn finns där på pappret. Svart på vitt. Det är svårt att läsa om ett dödsfall på ett papper från en myndighet. Det blir så definitivt då. Att du är borta…
Jag minns att du sa när vi gifte oss att du bara skulle gifta dig denna enda gång och jag trodde just då att det även gällde mig. När vi så småningom skilde oss så sa du att du aldrig skulle gifta om dig. Du poängterade det flera gånger, men jag trodde det var något du sa för att du var arg eller ledsen.
Nu har du varit död i två veckor, exakt fjorton dagar i dag. Jag sitter här och läser ditt dödsfallsintyg och släktutredning och jag ser att det står att du var gift en gång. Med mig. Trots att vi varit skilda i sexton år, så gifte du aldrig om dig… Det är en underlig känsla och helt plötsligt så förstår jag att det du poängterade för mig då. Då, för många år sedan, det var ingen protest, det var ett löfte.
Läs även andra bloggares åsikter om löfte, äktenskap, dödsfallsintyg, släktutredning, skilsmässa, påmind, minnen, myndigheter, skattemyndigheten,