Härom dagen fick jag ett riktigt trevligt besök av en gammal god vän och en ny god vän. Det var min väninna som kom och hälsade på med sin helt bedårande skönhet. Behöver jag säga att jag var tvungen att bära, krama, lukta och nypa den här skönheten i kinderna?

Man kan ju tro att det borde ha skrämt den lilla från vettet, men faktum var att hon skrattade och log precis hela besöket. Det var ungefär lika farligt att ha den här bedårande Alice på besök, som det var när jag hade besök av DESSA underverk!!

Men allt är inte ett underverk. I går blev jag uppringd av Mabou ´s lärare. Det visade sig att han på skolgården hade ramlat handlöst baklänges på en isfläck och slagit i huvudet rejält. Han var både yr, mådde illa och hade huvudvärk, så jag kastade mig iväg till skolan. Flera ur skolpersonalen såg händelsen och tyckte smällen var väldigt kraftig.

När jag hämtade Mabou visade det sig att han var väldigt dämpad och inte riktigt sig själv. Jag tog med honom till barnakuten och där fick vi ganska snabb hjälp. Det fanns inget som tydde på att det skulle vara något allvarligt, mer än en hjärnskakning, vilket i och för sig kan vara nog så allvarligt, men de ville ändå ha honom kvar några timmar för observation. Vi fick gå och äta tillsammans på sjukhusrestaurangen (nej, den var inte 5-stjärnig) för att se så han skulle få behålla maten. Det fick han.

Han fick också en jätteglass av doktorn som han inte tackade nej till.

Jag förklarade genast att jag nog också fått en rejäl släng av hjärnskakning, men att jag trodde att en likadan glass säkert skulle kurera min hjärnskakning helt. Jag fick ändå ingen glass…!

Mabou har varit makalöst olycksdrabbad den senaste tiden, vilket är trist. Jag börjar känna mig som hans ”livvakt” då jag blivit lite av en hönsmamma till honom, vilket jag aldrig varit till mina barn och lovat mig själv att aldrig bli. Nu var jag inte där, på rasten i skolan och visst är det trist att olyckan då är framme när man inte finns till hands. Jag ska försöka våga ”släppa taget” ibland ändå, men ett tag till lär jag nog fortsätta vara lite livvakt.

När Mabou några timmar senare började göra springtävlingar i korridoren med sig själv, på tid på sjukhuset, så tyckte jag det började bli dags att åka hem. Det tyckte doktorn också.

Läs även andra bloggares åsikter om barnakuten, besök, bebis, baby, söt, bilder, akademiska sjukhuset, ackis, barn, vardag,