Min minstaste lillebrolla
Det har varit lite att stå i sista tiden. Som jag nämnde i något annat inlägg så har jag haft ett rätt tufft arbetsschema de senaste veckorna. Samtidigt som jag då har försökt planera för ett kommande bröllop, då min yngsta lillebror ska gifta sig. Det borde kanske inte vara så mycket för mig att planera i förväg, om det inte vore för att bröllopet ska hållas i Norrland.
Mabou med sin nya kostym
Mabou ´s kostym inhandlade jag ju redan för en månad sedan. Mina egna kläder inför bröllopet köpte jag för någon vecka sedan. Problemet var att jag ångrade mig när jag kom hem, då klänningen hade riktig tantvarning. (Det var Jai som lyckades övertala mig om att den skulle passa). Ja, sedan har jag försökt att ordna med att Mabou skulle hinna klippa håret i Stockholm, köpa en ny klänning, ordna med sovplatser i Norrland till mig och alla barnen.
Binta
Jai
Isa
Utöver detta så har jag även hållit på att planera döttrarnas bröllopskläder, hur och när vi ska åka upp till Norrland (Sundsvall). Döttrarna har… typ haft sommarlov, eller nåt. För de har inte lagt många fingrar i kors för att hjälpa till med planeringen.
Eftersom klänningen inte dög och jag lämnade tillbaka den, så hade jag fortfarande problem med mina egna kläder. Jag köpte en ny klänning. Kom hem och provade den efter någon dag. Den var tajt och kort och väldigt snygg. Tills jag satte på mig den…
Då såg jag precis ut som en stoppad korv, med extra tunt skinn. Faktum är att klänningen visade valkar på min kropp, som jag inte hade en aning om att de fanns ens…!!
Så det var bara att börja om planeringen! Till slut fick jag en helt lysande idé! Jag skulle ha en topp och köpa tyg att sy en nederdel av. Idén är ju strålande på alla sätt och vis. Eller nja, det är ju ett litet krux… jag har ingen fungerande symaskin. Eller egentligen är det ett till litet krux. Jag kan absolut inte sy.
Men min vision var glasklar. Det färdiga resultatet skulle bli strålande!! Äh, det går väl att tråckla ihop med lite nål och tråd, tänkte jag. Man har ju inte tummen mitt i handen i alla fall…
Räddande ängel #1 Kan mycket om det mesta!
Som en räddande ängel, när jag beskrev min vackra vision, kom häxan och berättade att hon hade både symaskin och kunde sy. Hon tog alltså frivilligt på sig att sy min nederdel. I och för sig är det inget väldigt, väldigt svårsytt, men det krävs i alla fall att man har lite koll. Det har Häxan. Hon har sytt min nederdel PRECIS efter min vision.
Igår var det dags att prova och det blev verkligen över mina förväntningar.
Efter många och långa diskussioner med de s.k. ”vuxna” döttrarna via telefon och sms, om hur och när och med vem alla ska åka till Norrland, så kunde jag konstatera att de i alla fall har tummen precis mitt i handen. De hade inte ens ordnat med skjutsen, trots att jag stått för ALL annan planering. Inklusive vad de ska ha på sig!!
Nåja, endast en sak återstod. Storstädningen av hemmet. Jag har planerat in den tre dagar i rad nu. Utan att lyckas annat än att börja skrubba lite i badrummen och ta hand om stora, stora tvätthögen!!
Så i morse när jag vaknade tidigt och insåg att jag åker i morgon och mitt hem ser ut som om en bomb slagit ner, kastade jag mig ur sängen för att sätta igång…
Räddande ängel #2 är en jäkel på att städa!!
Bara för att upptäcka att min ”extradotter” har röjt som en orkan i natt. Det har plockats, sorterats, rensats och röjts. Så det i stort sett enda som återstår för mig är att städa spisen, rengöra åt sköldpaddan, tvätta sofföverdragen, packa, tömma sopor, byta handdukar, lägga ut de nytvättade mattorna, dammsuga och moppa golven.
Det var verkligen en överraskning. Jag vägrar att resa bort i flera dagar och lämna hemmet som ett bombnedslag!
Jag har funderat på det här nu på morgonen. Är det något med mig som får människor omkring mig att vilja ”hjälpa mig”? Någon typ av hjälplöshet? Och i så fall, om det är så. Varför i hela världen smittar inte de vibbarna av sig till mina barn? Att de får den där känslan av att de borde ge mamma lite hjälp?
Oavsett så är jag skyldig mina två närmsta bundsförvanter en överraskning. Jag ska försöka tänka ut något som kan glädja extradottern och häxan! Det blir nog bra till slut ändå det här! 🙂
Läs även andra bloggares åsikter om städa, planera, bröllop, kaos, familjeliv, vardag, tonåringar, tonårsmorsa, barn, humor,
Om jag skulle gå till jobbet en dag och lämna mitt rum i TOTALT KAOS. Då menar jag KAOS. Typ att det ligger så mycket saker över hela golvet att man inte kan gå på det utan att kliva på saker.
