Etikettarkiv: stolthet

Love is all we need…

Publicerat av
4

Det spelar liksom ingen roll hur stora de är, eller vilka jobb, partner eller liv de väljer att skaffa, vilka misstag de begår, vilka mål de uppnår, eller misslyckas med, men den där enorma, superstarka, villkorslösa och förbehållslösa kärleken till sina barn går liksom aldrig över.

På ett sätt blir den starkare med åren, ju mer man går igenom tillsammans, desto mer svetsar det en också samman.

Den minskar aldrig. Och den försvinner aldrig. I stället utvecklas den och slingrar sig in i barnen på de mest outgrundliga vägar. Likt en slingerväxt som inte slutar växa, men som väver sig in där den sätter upp sitt mål.

Jag är så tacksam för mina barn att det inte finns några gränser! Tack för att ni finns och tack för att ni är precis de personer de är! Var och en med sin egen personlighet, sina egna styrkor och svagheter! Tack för att ni förgyller varje dag i mitt liv och tack för att jag får vara en del av era liv!

Jag vill också passa på att tacka de andra barnen i mitt liv för att ni finns och LEVER! Ni gör mig till världens rikaste kvinna!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

En liten hyllning till min mellandotter!

Publicerat av
6

Jainaba ”Jai”

Jag har sagt det så oerhört många gånger tidigare: jag är så oerhört stolt över alla mina barn!! När det gäller ens barn så är kärleken verkligen totalt förbehållslös. Man kan bli besviken på dem, man kan bli oerhört arg och man kan bli stolt och glad, men kärleken är liksom alltid, alltid densamma!

På Onsdag är det ett år sedan min f.d. make gick bort. Särskilt för Jai har det varit ett tungt år som passerat, men även Binta har tagit det hårt. På Onsdag ska vi ha en ceremoni, som troligen blir här hemma och när vi reser till Gambia så kommer vi antagligen att hålla något även där med släktingar för att vi ska känna att vi fått ett avslut, även om han alltid kommer att finnas med oss på ett annat vis.

Den första tiden efter Lamin ´s bortgång, så hade Jai väldigt svårt att fokusera på sin vardag igen. Hon mådde dåligt och jag försökte stötta henne och låta henne få tid på sig att sörja klart. Att få henne sysselsatt har varit ett hårt arbete, men sedan en tid tillbaka så är hon aktiv med sitt jobb. Hon jobbar och sliter nästan alla dygnets vakna timmar och det glädjer mig. Nu jobbar hon i och för sig extra hårt för att vi ska resa bort, men jag är ändå så väldigt glad och stolt över att se henne kämpa på.

Hon är mycket strävsam för att nå sina mål och jag tycker mig se en ny självsäkerhet och glädje som skimrar i hennes ögon igen. Det gör mig glad och stolt! Hon har en sådan självsäkerhet som man får om man känner att man utför ett bra jobb och är duktig på det man gör. Det är Jai!

Lamin ´s begravning 2008

Väntan på döden för ett år sedan var tung och svår för oss alla. Inte blev det bättre av att vi vid samma tidpunkt fick besked om att min bloggvän och en av mina absolut bästa vänner Helené också hade fått obotlig cancer. Helené höll ut till den 10:e December.

Mina starkaste minnen runt cancer, sammanfaller med Oktober månad. Oktober månad som är Rosa Bandets månad. Jag vet att Helené inte var helt med på det här med Rosa Bandet, hos skrev om det HÄR! Men hon avslutar också sitt inlägg med följande ord:

Mitt liv är allt annat än rosa, så jag är ändå tacksam för alla de som stödjer bröstcancerforskningen denna månad, för det ger några kvinnor hopp om ett fortsatt liv.

Inne på Rosa Hjältar kan du ladda upp en bild som du tycker passar med Rosa Bandets månad. Kanske en bild på dig själv med en rosa rosett, eller varför inte med helt rosa kläder eller något annat mer ovanligt?

Hjälp gärna till och samla pengar i Soulsisters som själv haft bröstcancer insamling för bröstcancer HÄR!

Jag kommer att skriva en del om det här den närmsta kommande veckan, så ni får gärna ge mig lite uppslag!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Det där med stolthet!

Publicerat av
Svara

Binta, cirka en månad gammal

Jag läste en av de andra skribenternas blogginlägg här på Föräldrabloggars Gästbloggen. Det är skrivet av Emelie Mlish och heter äckligt stolt!

Inlägget handlar om föräldrars stolthet över sina barn

Jag funderade lite på det där. När mina barn var små så inbillade jag mig nog någonstans att den där stoltheten skulle hålla i sig hmmm… kanske till skolåldern?

Jag har varit mamma sedan jag precis hade fyllt 18 år, jag har varit mamma i ungefär 20 ½ år. Jag har faktiskt varit mamma längre än innan jag fick barn.

Jag fyllde 18 år den 22:a December 1988 och då var jag ungefär i 7:e graviditetsmånaden. När jag var 22 år så var jag trebarnsmamma. Att tänka så känns lite overkligt.

Nu känns det så invant att vara mamma. Att ha ansvar. Det sitter liksom i ryggmärgen.   Jag har skrivit tidigare om vad jag tycker om att få barn tidigt och vad jag tycker om att få barn sent.

Jag tror det finns för- och nackdelar med både äldre och yngre föräldrar.

Men en sak som jag inte tror förändras är den där oron och den där stoltheten.

Lika stolt som Emelie är över sin dotters små framsteg, lika stolt är jag när min 20-åring har sina dansuppvisningar.

Lika stolt som jag var när mina barn började ta sig fram på små, stapplande steg, lika stolt är jag nu, när de lyckas med någon bedrift.

Lika orolig som jag var över att mina barn som stapplande 1-2-åringar skulle falla ner för någon trappa, lika orolig är jag nu, när mina tonårsdöttrar ska ge sig ut på fest/krogen mitt i natten.

Man inbillar sig någonstans, som småbarnsförälder, att allt kommer bli så annorlunda och så mycket enklare när barnen blir större. Jag tar härmed ner alla småbarnsföräldrar på jorden igen.

Det är bättre att vänja sig!! ;-)

När Binta tog studenten fixade jag inte hålla tal, jag grät så jag hulkade av stolthet och av att jag var mycket rörd

Orosmoment av högre graden, när döttrarna ger sig ut på krogen eller en fest mitt i natten

De tre döttrarna: Isatou 16, Jainaba 18 och Binta 20. De gör mig galen av oro och galen av kärlek!!

(Detta inlägg är inkopierat från Gästbloggen, som jag skrev när jag gästbloggade där under en vecka.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Att bli bekräftad i sin vardag när den är som tyngst

Publicerat av
6

Idag när jag hämtade Mabou från skolan, så var det för en gångs skull med lättat samvete och glatt sinne. Jag har berättat tidigare att jag går en utbildning i Stockholm och pendlar. Själva utbildningen är helt okej och att pendla är i sig helt okej, men det äter verkligen upp mig inifrån att jag får så långa dagar. Mitt samvete är så tyngt just nu för att jag i stort sett aldrig hinner spendera tid med Mabou eller lämna eller hämta honom på fritids. Det gör ont på riktigt i mitt mammahjärta!!

Jag försöker tänka att det är för en kort period och att den här utbildningen i det långa loppet gagnar både mig och min familj, men jag sticker ändå inte under stol med att det känns väldigt tungt just nu.

Eftersom jag just idag inte behövde pendla, utan hade ett möte här i Uppsala, så fick jag alltså möjlighet att hämta Mabou i skolan och jag slapp lägga den bördan på döttrarna (som är en annan del av det dåliga samvetet, att ställa så högqa krav på dem med hämtning, lämning och barnpassning nu under min utbildning)

När jag kom till skolan blev Mabou så glad när jag kom, att det där samvetet värkte i mitt hjärta. När Mabou var klar och vi kom ut på skolgården, kom en lärare fram till mig, som inte är Mabous lärare, men som jobbar i paralellklassen och tog mig lite på axeln och sa: ”Vilken fin kille du har. Verkligen fin och alla tycker om honom!”

Då blev det så där varmt och skönt inom mig. Det blev en sådan där varm känsla av härlig, underbar vardag. Som när vardagen är som allra bäst!! En sådan där vardag som inte har med glamour eller Stureplan eller märkeskläder att göra. Sånt där ”verkligt liv” som jag tror att Linda Skugge pratar om och menar, fast hon säger det på ett mycket mer provokativt sätt!

Helt enkelt guldkantad vardag fast utan riktigt guld.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ett underverk!

Publicerat av
15

Vi har alla våra grejer i livet vi är stolta över. Jag har en grej som jag är riktigt stolt över!

I Gambia döper man sina barn efter personer man tycker om /respekterar. En del säger att ett barn får tre eller fem egenskaper av dem man döper barnet efter, men att man inte kan veta vilka egenskaper det är. Det innebär ju att ingen döper sitt barn efter någon med väldigt dåliga egenskaper.

Så vissa personer kan ha en väldig massa barn döpta efter sig, medan vissa knappt har någon alls. Men eftersom det är en ära att få ett barn döpt efter sig, så är det ju jätte-kul när det händer.

De flesta döper dock sina barn efter en förälder, släkting, nära vän eller dyl. Men när man får ett barn döpt efter sig, så följer det också ett ansvar. Man förväntas ge presenter på högtidsdagar etc. I väldigt fattiga familjer med många barn, kan man t.o.m. ”lämna över” sitt barn till den personen, för att namnen ska uppfostra det. D.v.s. ha möjlighet att kanske ge barnet bra logi och ev. bra utbildning o.s.v.

Jag har faktiskt ett barn som är döpt efter mig! Jag är sååå stolt över det! Hon bor i Gambia och är drygt 2 år gammal. Som ni förstår heter hon alltså Fatou då. Eftersom det finns en massa Fatou i Gambia, så är det ju ett av de vanligaste namnen, men eftersom DENNA Fatou är döpt efter just MIG, så är hon jätte-speciell för just mig!

För mig är hon dessutom världens sötaste Fatou.

Önskar bara att jag kunde få se henne lite oftare. Men hon är verkligen en stolthet. Det är min sons farbror som döpt henne efter mig och det som gör mig extra stolt är att de är en enorm familj med typ 17 syskon massvis med kusiner, fastrar, mostrar och allt, men att han valde precis MIG!

Så DET är en stolthet för mig!

Andra bloggar om: , , , , , , ,