Jag har lyssnat klart på den självbiografiska boken Stockholmssyndromet av Janne Olsson. Boken är både intressant i många avseenden och väldigt ointressant i andra.

Det jag tycker om med den, är att den dels beskriver hur oplanerat det här brottet faktiskt var, från huvudpersonen. Den visar också att världen sällan är svart/vit utan fylld av gråa nyanser. Den visar Janne ´s väg att nå dit han ville, utan någon större eftertänksamhet, samtidigt som han hävdar att hans intentioner inte var ”onda” eller ”grymma”. Ã… andra sidan så ledde det ändå till att en polisman blev skjuten i handen och i ansiktet och det är naturligtvis Janne ´s skuld, även om det inte var hans avsikt, som han skriver om i boken!

Jag tycker också om att Janne visar hur han lyckas vända sitt liv, till ett ”vanligt liv” där han valde bort kriminaliteten. Det är alltid upplyftande och ger hopp om mänskligheten.

Det jag inte tycker om med boken är att han ibland ägnar sig åt verkligt navelskåderi i kombination med ”skryt”, samtidigt som han beskriver vilka ”skitstövlar” de flesta andra är. Skitstövlarna visar sig vara allt från Clark Olofsson själv, andra kriminella, till alla ”plitjävlar” på kåken.

Det är kanske lite överraskande att ”alla andra” är skitstövlar utom Janne Olsson själv! 😉 Men kanske inte lika överraskande att han själv anser det.

Boken är lättlyssnad och ger en rätt bra beskrivning av hur lätt det ändå kan vara att ”hamna snett”, särskilt om man inte ägnar sig så mycket åt planering och eftertanke. Samtidigt så är det, som sagt, en hel del ”navelskåderi” och även om jag kan köpa att Janne Olsson verkar ha kommit till många kloka insikter på äldre dar och verkar leva ett ”schysst liv” i Thailand med sin fru och verkar relativt sympatisk, så har jag lite svårt att smälta att han anstränger sig så för att förhärliga sig själv och den person han var som ung, under Norrmalmstorgsdramat och den person han är idag, med annat i sikte än att ta en bank och gisslan i besittning.

Janne Olsson bloggar också sporadiskt och även där väljer han att ha Stockholmssyndromet/Norrmalmstorgsdramat i fokus, vilket jag tycker är anmärkningsvärt hela 37 år efter händelsen.

Leif GW Persson är inte fullt lika imponerad av Janne Olsson, som han själv tycks vara.

Radiointervju med gisslan under dramat

P3 dokumentär om dramat

Sammantaget är boken läsvärd. Särskilt för oss som är intresserade av ämnet kriminologi i olika former, men den lämnar också en fadd eftersmak, så jag ger boken två och en halv Tonårsmorsor av fem möjliga. Däremot verkar boken gå att ladda ner gratis HÄR och det kan det allt vara värt! Gratis är gott!

Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa

För andra boktips, gå in på Boktipset!

Läs även andra bloggares åsikter om janne olsson, norrmalmstorgsdramat, stockholmssyndromet, leif gw persson, självbiografi, böcker, ljudbok, boktips, storyside,